Efter varningsstrejken – förbered en tvådagarsstrejk mot Netanyahu

Artikel i Offensiv

• Stoppa Israels krig – nu!
• Störta den blodiga regeringen

Flygbladstext från Socialistiska Kamprörelsen, ISA i Israel och Palestina, under generalstrejken i Israel den 2 september. Text och krav är något nedkortade.

Netanyahus minoritetsregering och extremhögern insisterade på att torpedera en överenskommelse och fortsätta kriget – inte för att försvara miljontals israelers personliga säkerhet, utan för att försvara ockupationens intressen och kapitalets styre till priset av floder av blod.
Detta skapade massmobiliseringen som ledde till en generalstrejk utan motstycke i samband med en krigskris.
Dramatiskt nog, i en trend som började ”underifrån”, organiserades en ”vild” politisk generalproteststrejk av den arbetande allmänheten – judar och araber och andra – som i själva verket sa att besluten från ministrarna i den blodiga regeringen var illegitima och att regeringen borde tvingas att underteckna en överenskommelse.
Omkring 300 000 demonstranter strömmade till Tel Aviv på söndagen den 1 september, den största demonstrationen sedan den 7 oktober och en av de största i det israeliska samhället.

Den fackliga centralorganisationen

Histadruts ordförande Bar-David, har fram till för en stund sedan avfärdat de demonstrationer som uppmanade Histadruts ledning att leda mobiliseringen för en ”uppgörelse nu”. Han gav nu till slut vika för masstrycket, precis som skedde under generalstrejken mot regeringen den 23 mars 2023.
Men precis som då har Bar-David inte för avsikt att leda en seriös kamp i syfte att övermanna regeringen, utan snarare att agera för att släppa ut ånga, samtidigt som han typiskt nog positionerade sig som ensam ansvarig för att fatta beslut å hundratusentals arbetares vägnar.

En del av kapitalisterna, som drar nytta av det faktum att finansminister Smotrich och den blodiga kapitalistregeringen arbetar för att överföra de ekonomiska kostnaderna för kriget till den arbetande allmänheten, uttryckte sitt stöd för den allmänna proteststrejken. De gjorde så av PR-skäl och för att de såg strejken som ett sätt att öka trycket på Netanyahu. De menar att ett avtal är nödvändigt för stabiliteten. De var övertygade om att strejken skulle bli en show för att lätta på trycket och var därför beredda att skriva under.
Andra delar av den israeliska härskande klassen fruktar att legitimiteten i en politisk generalstrejk mot regeringens politik kommer att vändas mot dem inom ramen för framtida sociala strider. Således anslöt sig den liberala riksåklagaren Baharav-Miara, den påstådda förkämpen för ”demokrati”, till Smotrich i försöket att få slut på strejken genom att kräva att ett antidemokratiskt domstolsbeslut skulle utfärdas. Det skedde också från ordföranden för den regionala arbetsdomstolen i Tel Aviv-Jaffa, som beordrade att strejken skulle upphöra kl 14.30, efter 8,5 timmar, i ett beslut som var utformat för att juridiskt avskräcka från framtida politiska generalstrejker.

Den här kampen tillhör de massor som deltar i den. Tack vare massmobiliseringen nådde vi till och med en generalstrejk.

Regeringen kommer inte att vika sig efter några timmars proteststrejk. Denna höjdpunkt i kampen för en ”uppgörelse nu” får inte leda till att trycket lättar.
Efter den viktiga varningsstrejken bör regeringen ställas inför ett tydligt ultimatum om ytterligare en tvådagars generalstrejk som en del av en skiss för upptrappning av kampen.
Under tiden bör arbetarkommittéerna och fackföreningarna leda organiserade delegationer av arbetare för att stärka demonstrationerna. Alla fackföreningar bör uppmanas att anta en tydlig handlingslinje och lägga fram den för diskussion och beslut i Histadrut, och i parallella organ i andra arbetarorganisationer.
Den här kampen tillhör de massor som deltar i den. Tack vare massmobiliseringen nådde vi till och med en generalstrejk, och nu kan möten (virtuella eller personliga) på arbetsplatser och i studierum och bland protestgrupper bidra till att stärka diskussioner och demokratiska beslut om att vidta ytterligare åtgärder för att bygga upp kampen.

Kampen sätter frågan om att få slut på kriget på dagordningen. Det är viktigt att akta sig för högerröster som försöker reducera kampen till enbart frågan om ett avtal, men inte kriget som helhet. Utan ett slut på detta förstörelsekrig, kommer de senaste månadernas fruktansvärda blodiga spiral att fortsätta till höga kostnader. Tiotusentals människor har redan omkommit, hela Gazaremsan har förstörts och nästan hela dess befolkning har fördrivits till tält, folkgrupper är fortfarande fördrivna i Israel och Libanon, och samtidigt är Netanyahuregeringen och extremhögern den kraft som driver mest vilt mot ett regionalt krig.
Därför måste denna kamp vara otvetydig emot kriget – i Gaza, Västbanken, Libanon och i hela regionen – och mot den blodiga kapitalistiska regering som leder det, och för ett alternativ med socialistisk förändring inför den blodiga ockupationen och kapitalets styre.■