Firandet som började när Mubarak avgick avslutades på söndag
kväll (13 februari). Armén rensade torget efter dess femte uttalande med
uppmaningen till det egyptiska folket ”att gå tillbaka till normalt liv”.
Medan media har koncentrerat på revolutionens ”seger” har många aktivister diskuterat vad man ska göra nu. Denna diskussion handlar om att demonstranter körts bort från torget, risken av konfrontation med armén och att en ny miljon-demonstration utlysts till fredag 18 februari.
Arbetarna har deltagit i den revolutionära kampen under en
vecka nu där de senaste dagarna sett hundratusentals gå ut i strejk och
protestera för bättre löner, förhållanden, för arbetarnas rättigheter och mot
korruption. Men behovet av att orientera sig till arbetarna har först nu börjat
diskuteras bland aktivisterna på torget.
Efter måndagens magnifika strejker och protester från arbetare, spontant över hela landet, visar arbetarna sitt självförtroende och sin beslutsamhet att inleda strejker och försvara sina krav och sina revolutionära ambitioner.
CWI är unikt genom att ta upp behovet av ett arbetaralternativ och lägga fram ett klassprogram både bland aktivister och strejkande arbetare. Under
diskussioner förklarar CWI-kamrater behovet av att bygga ett arbetarparti på
massbas som kan utmana kapitalistregimen och mot de försök som redan gjorts för att
begränsa och vända på revolutionen. Vi kräver att en arbetarregering ska
ta makten.
Vårt flygblad, som innehåller dessa punkter, togs och spreds av aktivister och diskuterades i vissa grupper. Faktum är att det lett till ett antal diskussioner och möten med ungdomar och arbetare som söker CWI:s idéer och ett sätt att försvara och fullgöra revolutionen.
Tiotusentals arbetare varit ute i strejk eller protesterat för bättre löner, förhållanden och inflytande i fackföreningar såväl som att cheferna ska avgå. De flesta fick igenom alla sina krav inom några timmar då direktörerna kände sig svaga och försökte förhindra att revolutionen fördjupades.
Men regimen återetablerar sig själv genom att använda armén. Den har rensat Tahrir-torget – symbolen för den pågående revolutionära processen men fruktar att arbetarklassen börjar organisera sig. De första, vacklande stegen till kontrarevolution har försökts från den härskande klassen som nu är villig att genomföra begränsande demokratiska reformer för ”ungdomsrevolutionen” som framställs som att den avslutats med en seger och massivt firande.
Den nationella borgarklassen bakom denna ”tillfälliga” militärregim ger å ena sidan eftergifter till arbetare och å andra sidan fortsätter förtrycka dem och isolera strejkerna. Solidaritet och en sammankoppling av kamperna behövs än mer och att arbetarklassen tar en ledande roll i den fortsatta revolutionen och konfronterar kapitalistklassen och storföretagen.
Det är avgörande för den revolutionära vänstern att utveckla ett övergångsprogram som kopplar dagens frågor till behovet av att förändra samhället för att kunna gripa tillfället i akt att hjälpa till att bygga en arbetarklassrörelse som kan få ett slut på detta ruttna brutala system. Detta innebär att man orienterar sig till när arbetarna går med i den politiska kampen och kan bilda sitt eget politiska massparti beväpnat med ett socialistiskt program.
Arbetare inom kollektivtrafiken, statliga kommunikationsföretag, utbildningsministeriet, banker, hälso- och sjukvårdsministeriet, inrikesministeriet, tunnelbanan, järnvägen, posten, universitet, bensinstationer, kärnenergiföretag, städare i Giza, jordbruksarbetare, utbildningsföretag, elektriker och många andra har varit ut i strejk enbart under måndagen.
Till och med polisen har slutat arbeta som ett led i sina krav på bättre lön. I Baniswef, söder om Kairo, konfronterades polisen av militären som denna gång använde råskinn för att fysiskt attackera de protesterande arbetarna i uniform. I intervjuer med media förklarade poliserna att de har låga löner och ingen rätt att kräva förbättringar och att de blev tillsagda att lyda order när de sköt mot demonstranter.
Helt klart är polisen, precis som armén, kan vara splittrad längs klasslinjer där ett allt större antal nu vill ha rätten att organisera en strejk och kommittéer. CWI:s uppmaning om en klassappell till gräsrötterna inom de statliga styrkorna, om att organisera sig själva och gå med i arbetarrörelsen och att delta på sin egen klass sida i revolutionen visar sig vara en riktig uppmaning.
”Facebookungdomen”, inspirerad av den tunisiska revolutionen, utlyste en Dag av Raseri tisdagen 25 januari med målet att starta en proteströrelse. Den första dagen skedde många konfrontationer med polisen på Tahrir-torget men de tusentals unga demonstranterna viste inte vad man skulle göra sen och hade inga gemensamma krav.
Förväntningarna hos många ungdomar var att detta skulle vara en rörelse som liknade de som förekommit tidigare i Egypten efter bombattentatet mot den kristna kyrkan under nyårshelgen. Säkerhetsstyrkornas strategi var till en början att tillåta ungdomarna att avreagera sig på torget samtidigt som man stängde in dem och omringade dem för att kontrollera protesterna. I och med att ungdomar kom till torget började polisen splittra upp dem i grupper utspridda över hela torget så att de inte kunde höra varandras slagord. Men konfrontationer uppstod som ett resultat av att polisen försökte hindra människor att komma in på torget – som har en symbolisk historia från rörelsen 1972.
Det var en medveten strategi från polisledningens sida att inte provocera ungdomarna genom att konfrontera dem fysiskt utan istället skrämma dem. Ljud från bomber och störande höga oljud användes för att skrämma bort ungdomarna från torget. En sådan taktik har som mål att jaga bort den revolutionära stämningen hos de unga samtidigt som man håller sig undan från media och den allmänna opinionen. Men ungdomarna var fast beslutna och gjorde motstånd i en fortgående strid och återsamlades hela tiden under den andra dagen när gummikulor och tårgas användes för att skingra de tiotusentals demonstranterna.
Som ett resultat av denna brutalitet kom hundratusentals ut på gatorna den första fredagen i sina egna områden förutom de på torget där många riktade in sig mot regeringsbyggnader och brände symboler för statsapparaten. Inom några dagar hade rörelsen nått ett annat skede där massorna tar till gatorna och konfronterar regimen. Men inga krav ställdes som sådana och kaos spreds i en social explosion efter årtionden av förtryck och en allt ökande fattigdom. Det fanns inte längre någon rädsla för regimen som fick skulden för förtrycket och dödandet av ungdomar där många av dem nu protesterade mot arbetslöshet och fattigdom och för social rättvisa. Slagordet, som en marxist föreslagit på torget, som krävde regimförändring togs upp väldigt snabbt av rörelsen och enades runt detta direkta krav.
Men inga vänsterorganisationer tog på sig rollen att föra ut klasskrav på scenen och många arbetare, till en början, antog liberala reformkrav. Frågan om att störta regeringen och utmana makten höjdes inte av rörelsen i på ett organiserat sätt. Sålunda hade termen ”ungdomsrevolution” använts av liberaler och media för att begränsa massornas roll och arbetarna som gick med i kampen och som var den avgörande styrkan som kunde driva ut Mubarak. Det fanns revolutionära element inom ungdomsrörelsen men det fanns även liberala reformaktivister vars avsikter aldrig varit en revolution.
Sedan det militära övertagandet fredagen 11 februari har de unga demonstranterna gradvis lämnat Tahrir-torget. Ett antal har klagat över att oppositionspartierna, inklusive det Muslimska Brödraskapet och al Ghad (I Morgon), har dragit sig tillbaka allt för snart omedelbart efter det att Mubarak avgått.
Medan de framställer sig som att de ”övervakar” reformerna har armécheferna krävt att demonstranterna ska lämna Tahrir-torget. De har infört utgångsförbud i området. Detta understöddes av den anonyma och helt plötsligt lanserade kampanjen kallat ”städa upp och återuppbygg Egypten, hand i hand med armén” där pro-kapitalistiska ”ledare” för rörelsen hävdade att ”huvudkraven har genomförts”.
Men efter att under mer än två veckor ha motstått statsapparatens brutala förtryck och våldsamma kontrarevolutionära angrepp förkastade ett antal ungdomar detta beslut och motsatte sig armén på torget där mer än ett dussin människor greps och ett antal blev slagna av militärpolisen.
De liberala och pro-kapitalistiska partierna är tillfredställda med de framgångar som nåtts på massrörelsens ryggar. För dem kom det ”verkliga” hotet från arbetare som gick med i kampen, gick ut i strejk och hotade att störta regimen med en generalstrejk.
Denna avgörande punkt i revolutionen innebar att kapitalistklassen var tvungna att gripa in för att förhindra en arbetarrevolution, möjligheten av att militären splittrades och att krav bortom liberala krav ställdes.
Hundratusentals unga demonstranter som gick ut med krav på regimförändringar och för social rättvisa, har svikits. Ett antal aktivister drar redan slutsatsen att inte ens huvudkravet om regimförändring har tillfredställts utan att militären har gått in för att rädda den.
Arbetare har dragit slutsatsen mycket snabbare och har börjat kämpa för sina egna krav. Ett skikt bland arbetarna har protesterat och gått ut i strejk för bättre löner och insett att den så kallade ”ungdomsrevolutionen” på egen hand inte kommer att vinna sådana krav.
Det finns en stämning bland bredare grupper av aktivister att alla politiska partier har sina egna program. Detta inbegripen det Muslimska Brödraskapet, Al Ghad, Al Wafd-partiet, Nasseriterna, Baradeis Demokratiska Front, 6 aprilrörelsen (Facebookungdomen) och andra.
Uppdelningen mellan pro-kapitalistiska liberaler och vänstern har speglats på ett naturligt sätt genom bildandet av grupperingar som koordinerade protesterna på Tahrir-torget, som 25 Januari Ungdomskommittén och 25 Januarirörelsen, som nu bildar kommittéer för att föra rörelsen framåt.
Bland de vänstergrupper som var aktiva på torget, genom Sekretariatet för försvar av Revolutionen, kom efter många diskussioner och meningsskiljaktigheter om vad man ska göra sen till slut överens om att bilda en arbetarkommitté som skulle se på arbetarnas kamp, ovanpå de redan existerande samordnings- och kommunikationskommittéerna.
I söndags, före det att armén rensade torget, hördes vissa slagord som till exempel: ”folket vill rensa bort regimen” men initiativtagarna var ”okända icke organiserade” aktivister som senare försvann. Klockan 6 den morgonen hade armén försökt tvinga bort folk från torget som en tydlig beskrivning av vad som innebär att militärpolisen tar över faktiskt innebär. 17 människor greps. Armén försökte beskriva de isolerade och övergivna aktivisterna som råskinn samtidigt som massorna gått hem i festmarscher.
Vänsteraktivister fortsatte gå runt bland folket på torget. Flygblad delades ut och tal hölls där människor samlades för att lyssna på dem. Vid ett tillfälle hölls tal från fem olika podier samtidigt men ingen klar ledning gavs. Vissa argumenterade mot att torget skulle lämnas och andra sa att det bästa vore att samarbeta med armén och att inte motarbeta dem. Man kom dock till slut fram till att aktivister ska fortsätta stanna kvar på torget för att stödja de människor som protesterade där fram tills torget var tomt. Idag är torget helt tömt och trafiken tillbaka till det normala.
Större delen av vänstern har även gått med på att svara positivt på åtminstone delar av militärens 5:e uttalande som först lämnades av en reporter på Egyptens statstelevision. Sålunda lades förslag som välkomnade parlamentets upplösande och för att kräva en civil regering (ickemilitär och sekulär m.a.o. ej islamisk) med skickliga medlemmar (teknokrater) som skulle se till övergångsperioden inför valet som man skulle bestämma ett datum för.
Vänstergruppernas direkta krav inkluderade även frisläppande av alla politiska fångar och för rätten att organisera och starta politiska partier och förkastande av att militären förtryckte demonstranter; för att konstitutionen ska helt förändras och att den inte endast ska modifieras av ett militärråd eller armén eller lämningarna av den gamla regimen; mot ett militärråd men däremot för ett civilt sådant med en bestämd övergångsperiod inför valet och inte det vaga ”fram till valet”; för en enmiljonersdemonstration nästa fredag på Tahrir-torget. Man kom även överens om att det var nödvändigt att återgå till kommittéer som redan bildats under revolutionen (revolutionära folk och försvarskommittéer) och att uppmana student- och arbetarkommittéer att hjälpa till att organisera strejkerna och arbetarprotesterna; att bygga inför fredagens demonstration på gatorna, i samhällena, universiteten som öppnas nästa vecka och på fabrikerna.
Nu finns en rädsla för att militärstyre ska införas bland ett skikt av aktivister, speciellt de till vänster. Redan håller armén på att avlägsna korrupta chefer för statliga institutioner och företag men ersätter dem med folk från armén.
Parallellt har man sett en ökning av egyptisk nationalism. Illusioner skapas att armén erbjuder det bästa sättet att skydda de ”nationella intressena” och mot ”utländsk inblandning och konspiration”. Men i verkligheten, vilket setts under många strejker som omringats av militärpolisen, används den nationalistiska propagandan för att isolera arbetare i kamp och att blockera media och utsidan i ett försök att förhindra spridningen av kampen till andra arbetsplatser. Samma gamla regim, som skapade ”traselementen” och försökte använda dem som råskinn för att trycka ner ungdomsrörelsen, försöker nu använda chauvinistisk nationalistisk propaganda till att vända rörelsen och att motarbeta en eventuell arbetarrevolution.
Militärrådets 4 :e uttalande, där man bekräftade åtaganden till utländska och regionala överenskommelser, innebar endast en sak för ett skikt aktivister och arbetare och det är Camp David överenskommelsen. Uttalandet gjordes för att bekräfta för USA:s och Israels kapitalism att den egyptiska regimen fortfarande fanns kvar.
Kravet på social rättvisa som höjdes av ett skikt vid början av revolutionen har nu släppts då ett skikt i samhället endast ansåg detta var en liberal revolution för att få demokratiska rättigheter.
Å andra sidan är behovet, för de aktivister som ser detta som början på en revolution som kan hota kapitalismen, att gå över till arbetarna i statligt ägda företag och institutioner och i den privata sektorn som nu är ute i strejk mer brådskande än någonsin.
Torget är bara en symbol för revolutionen nu och ungdomarna och arbetarna kan alltid gå tillbaka till det för demonstrationer osv. Men revolutionen har nu tagit sig in i fabrikerna och företagen och bland arbetare som går ut i aktion. Revolutionen vann en delseger men pågår fortfarande för att försvara massornas krav och detta har just börjat bland arbetarna.
Det finns ett allt större behov bland vänsterungdomar och arbetare att diskutera vilket stadium revolutionen gått in i som har rört sig från de unga och medelklassen på gatorna till arbetare i fabrikerna. Regimen har spridit rykten bland isolerade arbetare i kamp att det finns en utländsk konspiration och att utländsk media beskriver utvecklingen som kaotisk osv. för att isolera dem från den bredare rörelsen.
Vikten av att koppla ekonomiska krav med politisk kamp har höjts av många aktivister där ett antal sagt att CWI:s flygblad är ”enormt”, ”underbart” eller ”magnifikt”.
Arbetarklassen aktivering utgör en avgörande utmaning för den gamla ordningen och för kapitalismen. Men bättre levnadsförhållanden och arbetarrättigheter kan inte vinnas helt utan att bryta med kapitalismen och bygga ett socialistiskt samhälle.
Järn- och Stålarbetarnas i Helwan uppmaning att skapa arbetarkommittéer, att hjälpa till att skapa en arbetarrörelse inom vilka det socialistiska alternativet kan diskuteras, är nyckelutmaningen för vänstern vid detta historiska tillfälle.
Samtidigt som dessa praktiska förslag kommer från vänstermöten är nödvändiga finns det tyvärr än så länge ingen övergripande överblick av revolutionens uppgifter vid det stadium den befinner sig. Det är därför många inte ser att alternativet är att snabbt bygga demokratiska kommittéer på arbetsplatserna och i samhället som en grund för en regering byggd av representanter från arbetare, småbönder och de fattiga som nu skulle kunna garantera demokratiska rättigheter och organisera ett verkligt parlament, en revolutionär konstituerande församling som skulle avgöra Egyptens framtid.
Socialister argumenterar för en arbetares, småbönders och fattiga människors majoritet som skulle kunna införa ett demokratiskt socialistiskt program. Detta skulle kunna innehålla förstatligande av ekonomins viktigaste delar under demokratisk arbetarkontroll och styre för att kunna låta sammanställa en socialistisk plan och ändra situationen för, inte enbart i Arabvärlden, utan även över hela världen.
Till försvar av revolutionen:
Inget förtroende för de militärledningen
För arbetarkommittéer på arbetsplatserna och grannskapen
För omedelbart val av en revolutionär konstituerande församling under kontroll av arbetarkommittéerna
Bildandet av demokratiska kommittéer för de vanliga soldaterna inom försvarsmakten och de vanliga poliserna
För arbetares, småbönders och fattigas regering!
CWI:s reporter in Kairo, 14-02-2011
Översättning: Per-Olov Eklund
