Under de senaste åren har många försökt portträttera den egyptiska revolutionen.
Ibrahim el-Batout, som har ägnat många år att att porträttera krig och nöd, plockade upp kameran, ringde två skådespelare som han visste tidigt gick ut med sitt stöd till revolterna och började filma mitt under revolutionen på Tahrirtorget.
All dialog är improviserad och det är en imponerande ensemble som får med kvinnor och män, gamla som unga. Vi följer ett par, några föräldrar, en reporter, ett svek, våld, underrättelsetjänsten, tortyren, men också hoppet om att när du inte längre har något att förlora, har du världen framför dig och allt att vinna.
Från allt lidande och alla uppoffringar får vi följa egyptier som gör val som kommer att påverka deras barns framtid.
Som en av karaktärerna säger i filmen: ”Vi har blivit rädda för att leva. För att skydda våra barn väljer vi att inte få dem – för vi skulle ändå inte våga se dem i ögonen.”
Varken regissör eller skådespelare skulle kalla det för en politisk film. Men det är inte deras val.
Kanske är det något de säger för att öppna dörrar in till Egyptens egna korridorer, då många egyptiska kritiska filmer inte ens erkänns som egyptiska när de varit regimkritiska. Utan att skriva någon något på näsan är det nog ingen som kan tycka synd om säkerhetstjänstens ”diskriminering” som helt klart sätts i perspektiv till följande scen där man får se tortyren de utsätter andra för.
Lucia Collazos