Ekologisk ruin eller revolution

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Kapitalismen är ett system som oupphörligt, oundvikligt och allt mer katastrofalt ”kackar i sitt eget bo”. Skalan på de idag planetära problem som detta skapar för hela mänskligheten och alla framtida generationer trotsar nästan alla fasansfulla beskrivningar. Ändå är detta system idag så dominerande att det kan förefalla enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens. Så inleds Capitalism in the Anthropocene – ekologisk ruin eller ekologisk revolution (Monthly Review Press 2022).

Boken är en ny 693-sidig tegelsten av den socialistiske sociologiprofessorn och redaktören för den amerikanska tidskriften Monthly Review, John Bellamy Foster, som bygger på vad Karl Marx och Friedrich Engels redan på 1800-talet kallade kapitalismens inneboende ”metaboliska reva” i förhållande till naturen. En reva som under kapitalismens ohämmade rovdrift sedan andra världskriget har fört oss till ruinens brant.
Capitalism in the Anthropocene bygger i hög grad på en uppdatering av de tidigare böcker och artiklar som Bellamy Foster har skrivit eller medförfattat och som i hög grad har lyckats återlansera Marx och Engels dialektiska materialism och teori om systemets ”metaboliska reva” som verktyg för att förstå den ekologiska krisens sociala rötter.

Antropocen är det namn som dagens jordsystemforskare har börjat använda på den nya geologiska epok där det är mänsklig aktivitet som har orsakat att världen har lämnat de relativt stabila förhållanden som har rått i 11 700 år under epoken holocen. Om denna bör bakdateras till tiden för den industriella revolutionen eller till början av vad Bellamy Foster kallar den ”stora accelerationen” efter andra världskriget 1945 eller 1950 råder det olika meningar om. Vissa ekosocialister argumenterar för att epoken antropocen egentligen borde döpas om till ”kapitalocen” med argumentet att det är kapitalismen och inte mänskligheten i allmänhet som har fört oss till randen av katastrofala tippunkter.
Gentemot detta argumenterar Bellamy Foster för att epoken även i fortsättningen bör kallas antropocen, med tillägget att vi befinner oss i denna epoks första kapitalistiska period, som på grund av det ekonomiska systemets roll borde kallas ”The Capitalinian Age”.
Men bortom dagens ekologiska kriser och de revolutionära förändringar som kan rädda vårt liv på planeten väntar förhoppningsvis en ny tid under epoken antropocen som skulle kunna kallas ”communian”. Om detta misslyckas återstår efter de ohejdbara tippunkterna en långt utdragen ekologisk ruin. Poängen är att någon återvändo från den mänskliga påverkans tid inte är möjlig.

Klimatförändringarna började enligt Bellamy Foster erkännas av forskare i Sovjetunionen redan på 1960-talet. Även Romklubbens rapport om ”tillväxtens gränser” (1972) bidrog. Men det var först 1988 när James Hansen, dåvarande chef för NASA:s Goddard Institute for Space Studies, lade fram en rapport till USA:s kongress om klimatförändringarnas realitet och FN:s klimatpanel grundades samma år som klimathotet fick ett bredare genomslag, tillsammans med andra planetära kriser som skingrandet av ozonlagret med mera.
Men insikten om att kapitalismen sågar av den gren som den tillsammans med hela mänskligheten sitter på var inte ny. Redan i Marx värdelära görs en distinktion mellan de bytesvärden som under kapitalismen förmeras genom utsugning av mänsklig arbetskraft och de bruksvärden som den plundrar från naturen som en närmast ”fri gåva”.
Med stöd av den tyske agrokemisten Justus von Liebigs beskrivning av samtidens kris i det kapitalistiska jordbruket utvecklade Marx sin för dagens planetära miljökriser så relevanta teori om en växande ”metabolisk reva” (i ämnesomsättningen) mellan människa och natur:
”Alla framsteg i att öka jordens fruktbarhet för en viss tid är framsteg i att beröva jorden dess mer långsiktiga källor till fruktbarhet… Kapitalismen utvecklar bara tekniken och kombinationen av sin sociala produktionsprocess genom att undergräva de ursprungliga källorna till allt välstånd – jorden och arbetaren”.
Som boken visar är det mycket ofta socialistiska forskare som ända sedan Marx och Engels dagar har visat framfötterna. Den sovjetryske geologen Aleksei Petrov var redan 1922 först med att mynta termen antropocen i nära anslutning till Vladimir Vernadskij tidiga jordsystemanalyser, som publicerades 1926 i boken Biosfären.

En återlansering av Marx och Engels dialektiska materialism och teori om systemets ”metaboliska reva” som verktyg för att förstå den ekologiska krisens sociala rötter.

Från att den unga sovjetstaten i början hade stått för både en världsledande ekologisk forskning och för den tiden unika naturreservat följde under Stalintidens reaktion utrensningar av ledande forskare och en länge katastrofal miljöpolitik.
Mera okänt är den motreaktion mot detta som enligt Bellamy Foster under Sovjetunionens sista decennier både ledde till en ny och omfattande miljörörelse och utvecklade forskningen om biosfären till de första analyserna av mänskligt orsakade klimatförändringar-
Johan Rockström, idag chef för det tyska Potsdaminstitutets klimatforskning och Stockholm Resilience Center, har varit pionjärer i den moderna jordsystemsforskningen som 2009 identifierade nio starkt hotade ”planetära gränser” som klimatförändringarna, ozonlagrets uttömning, havens försurning, brutna nitrogena och fosforcykler, avskogning och markanvändning, färskvattenkriser och storskalig artdöd.
Var och en av dessa ekologiska kriser påverkar också de andra och riskerar att förstärka varandra i en kaskad av kedjeeffekter. Det kapitalistiska systemets metaboliska revor hotar att öppna en kanske oöverstiglig ravin.

En punkt i Bellamy Fosters bok som öppnar för en marxistisk kritik är hans lite otydliga behandling av frågan om nedväxt (degrowth) i de utvecklade länderna, som mera borde betona ett övergångsprogram för en omväxt där radikal omfördelning och stramast möjliga hushållning med naturens resurser kombineras med en utvecklad välfärd.
Om att klimatkrisens lösning kräver en revolutionär enhetsfront mellan arbetare, ungdomar, drabbade urfolk och miljöaktivister råder det ingen tvekan.
Men här behöver Bellamy Fosters tilltro till ett framväxande ”miljöproletariat” med tyngdpunkt i fattiga länder diskuteras och hans alltför okritiska referens till den retorik om en socialistiskt baserad ekologisk civilisation som ibland kan höras från Kinas, Kubas och Venezuelas ledare ifrågasättas. Även hans ekorevolutionära tvåstadieteori som börjar med ett demokratiskt stadium innan ett socialistiskt skulle bättre ersättas med den permanenta revolutionens verktyg och socialistiska övergångskrav.
Ändå är detta en bok som förtjänar att läsas och diskuteras. På randen till katastrofala kvalitativa tippunkter i jordens ekologiska system kan bokens författare John Bellamy Foster tillsammans med Paul Burkett, Brett Clark och andra tillskriva sig en stor del av äran av att i många forskares och klimataktivisters ögon ha återupprättat Marx och inte minst Engels dialektiska materialism från de länge hämmande vantolkningar som både Stalins hantlangare och den västerländska Frankfurtskolans akademiska ”marxister” har stått för.
När uppgiften att rädda en beboelig planet så uppenbart måste handla om revolutionära förändringar är det från den dialektiska materialismens rörelselagar som både den vetenskapliga analysen och de politiska slutsatserna måste hämtas.

Titel: Capitalism in the Anthropocene: Ecological Ruin or Ecological Revolution
Författare: John Bellamy Foster
Förlag: Monthly Review Press 2022