Elevkampen 1989 – en vändpunkt

Sett i backspegeln mot bakgrund av Offensivs 50-årsjubileum kallas 1990-talet för ett årtionde av kamp. Men 90-talet började i det avseendet redan i slutet av 1980-talet med de stora elev- och skolprotesterna 1989.

Johan Sand, sjuksköterska

En hel del var annorlunda i Sverige på 1980-talet. Till exempel var skolan statlig och mycket mer likvärdig över landet. Det betydde också att det var riksdag och regering som bestämde över skolans budget, som då gällde för hela landet. Efter den socialdemokratiska valsegern 1988 började den så kallade kanslihushögern göra sig gällande.
I december 1988 nåddes aktiva i Elevorganisationen på Skärholmens gymnasium i Stockholm av ryktet om att det skulle bli nedskärningar på skolan i nästa års budget. Detta kom mot bakgrund av flera års nedprioritering av skolorna, inte minst lokalerna som på många skolor var gamla och slitna.
De aktiva i Elevorganisationen samlade den så kallade elevkåren (Elevorganisationens lokalförening) och elevråd och lärare på skolan. De kontaktade också andra aktiva på andra gymnasieskolor.
Den 7 december demonstrerade några hundra elever från framför allt Skärholmens gymnasium, men också från en handfull andra skolor utanför Stockholms stadshus. Den utlösande frågan var ett beslut om ”cash limit”, vilket innebar att löneökningar för lärare på över 5 procent skulle bekostas med nedskärningar på andra delar av skolbudgeten, och alltså på ett eller annat sätt gå ut över eleverna själva.
Inflationen 1988 var knappt 6 procent, så beslutet om ”cash limit” betydde således att lärarna påtvingades lönesänkningar eller att eleverna utsattes för nedskärningar – eller bäggedera.

Elever på andra gymnasier som var aktiva kring tidningen Offensiv började sprida idén om större, samordnade elevprotester mot nedskärningarna. De insåg att chansen att få bort den förhatliga ”cash limit” låg i större mobiliseringar, eftersom elever från alla skolor hade samma intressen i denna fråga.
Resten av december ägnades åt att sprida idén bland så många aktiva i Elevorganisationen och på så många skolor som möjligt om en större demonstration den 11 januari, första veckan på vårterminen och dagen efter att regeringen hade lagt fram sin nya budget.
Demonstrationen den 7 december hade skickat en delegation till den dåvarande utbildningsministern Lennart Bodström. Regeringen hade alltså blivit varse att det fanns ett missnöje bland elever med situationen i skolan. Ändå lade man den 10 januari fram en budget som förutom principen om ”cash limit” också innehöll nedskärningar på gymnasieskolan på 167 miljoner kronor.
(Även om penningvärdet var ett annat då och 167 miljoner kronor 1989 motsvarar ca 322 miljoner kronor 2022 ska det påpekas att detta gällde för hela Sverige. Denna nedskärning framstår som ganska liten jämfört med vad som har kommit senare). Detta budgetförslag blev som att hälla en dunk bensin på en pyrande brasa.

Den 11 januari demonstrerade drygt 10 000 elever från många olika skolor i Stockholm utanför riksdagshuset. Jag var en av dem. Det är ingen överdrift att kalla stämningen elektrisk. Det ropades slagord och talkörer. Vi var många som rörde oss in på gågatan mellan riksdagshusets båda halvor – en av de få offentliga platser i Sverige där det är förbjudet att demonstrera. Det var bättre eko och därmed högre ljudvolym mellan huskropparna. Det fanns ingen som kunde stoppa oss. Vi skrek och kastade enkronorsmynt (på den tiden var pengar alltid kontanter) mot riksdagshuset och de snåla politikerna.
Att protestera tillsammans med andra var en helt ny erfarenhet för de allra flesta som var där. Sådana ilskna demonstrationer hade inte förekommit i Sverige på mycket länge. Dagen efter var vi på alla tidningars förstasida. Demonstrationen följdes av flera.
Veckan efter, den 19 januari, demonstrerade flera tusen i Göteborg. Samma vecka drog regeringen tillbaka förslaget om ”cash limit” och nedskärningen på 167 miljoner kronor. Vi som hade demonstrerat var förstås mycket nöjda. Det gick alltså att få politikerna att backa!

I Elevorganisationen, där så gott som alla initiativtagare till demonstrationen den 11 januari var aktiva, fortsatte debatterna om hur man nu skulle gå vidare. De som var mer etablerade på högre poster tyckte det kunde räcka och att man inte borde provocera politikerna mer. De ansåg också att det vore fel att kräva mer resurser till skolan och eleverna – till exempel högre studiebidrag. Det skulle få Elev­organisationen att framstå som alltför politisk, tyckte de.
I grunden var de mer intresserade av att ha bra relationer till beslutsfattare än av att organisera elever självständigt. För den som skötte sina kort väl fanns möjligheten längre fram till jobb på något departement eller någon myndighet.
Men bland eleverna hade segern över regeringen redan gett mersmak. Den 10 februari ägde nya demonstrationer rum, denna gång inte bara i Stockholm utan också i Göteborg, Umeå, Sundsvall, Luleå, Gävle och Uppsala. På flera av dessa orter var det aktiva med tidningen Offensiv som var pådrivande för att det skulle bli någon demonstration alls.
Demonstrationen i Stockholm var ännu större än den en månad tidigare. Men nu fick vi hålla till i Kungsträdgården istället, på längre avstånd från politikerna. Av de ursprungliga kraven hade det om stopp för ”cash limit” redan vunnits, och nedskärningen på 167 miljoner kronor dragits tillbaka. Återstod upprustning av alla dåligt underhållna skolor, höjda studiebidrag, praktik­ersättning för elever på yrkesgymnasier, och max 20 elever/klass.

De ledande figurerna inom Elevorganisationen hade fått nog. Att leda en kamprörelse var inte vad de hade tänkt sig. De hade redan påbörjat manövrerna för att stoppa vidare spridning av protesterna. De som tagit initiativ till demonstrationerna började få höra att de varit illojala mot Elevorganisationen, att de använt felaktiga metoder och att de inte borde ha involverat icke-medlemmar i Elevorganisationen i beslutsfattandet. Detta trots att det var bredden i mobiliseringen och demonstrationerna som var förutsättningen för att de skulle bli så stora och framgångsrika som de blev.
Anklagelserna eskalerade allt eftersom under våren, och i juni uteslöts två av de ledande aktivisterna som organiserat protesterna ur Elevorganisationen. De följdes senare av flera. Samtliga var aktiva i Offensiv.

Vi som var med i protesterna 1989 och upplevde kamprörelsens uppgång, framgång och sedan attackerna på oss som försökt fortsätta vidare mot fler eftergifter från politikernas sida lärde oss enormt mycket på väldigt kort tid. Även om en del detaljer och personer fallit bort ur minnet går det varje gång några protesterar att se vilka som är med dem och vilka som är emot dem, att skilja vän från fiende och att se vilka intressen som styr olika inblandades agerande. Maktens strukturer går inte att dölja, men inte heller dess svaghet inför en beslutsam massrörelse. ■