Elin Wägners liv skildras i ny bok

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

”Applådera inte, GÖR något istället!”, sa Elin Wägner (1882-1949) efter ett tal på 1930-talet, trogen sin hyllning till att tanke och aktivism måste hänga ihop.

När radikala borgerliga kvinnor ställde sig på barrikaderna var Elin alltid där. Hon reste ut i ett Europa där krig rådde och gränser var stängda. Hon träffade likasinnade, kvinnor som samlades för fredsmöten, kvinnopolitiska konferenser och i kampanjer för rösträtt och fred. 
Pacifisterna hade kongress åren 1915, 1919 och 1922, och flera av deltagarna kom från krigförande länder varav några arresterades för förräderi. Hon reste 1921 till Tyskland, var med när Frankrike 1923 ockuperade Rhen- och Ruhrområdet, när arbetarna strejkade, lyssnade till heta debatter och såg de våldsamma konsekvenserna. Nu har hennes liv och gärning inspirerat ännu en bok: Europa, ständigt detta Europa. Elin Wägners förlorade kärlek (Bonniers 2020) av Per Wirtén, författare och journalist.
I sin bok vill Per Wirtén visa hur Elin Wägner tidigt framstod som en betydande intellektuell, en självständig röst och en kvinna som hela sitt liv sökte svar på hur en bättre värld kunde skapas. 

Boken är lite skvallrig och ibland är det mycket av författaren som tar över. Jag håller inte alltid med om hans slutsatser, men den ger en levande bild av en politiskt svår period och en tid som vi kanske inte har fått veta så mycket om, 1920-talet. Man får också en bra bild när det gäller kvinnorörelsernas problem; organisera sig separatistiskt eller tillsammans med männen.
Hon skrev om ett förenat Europa, en ”dröm om en dröm”, där förening och försoning rådde och krig hade gjorts onödigt. Hon var pacifisten och feministen som tillhörde en generation av oförtröttliga aktivister, födda i slutet av ett 1800-tal där socialismens och liberalismens idéer, industrialismens framväxt och städernas trängsel, strejker, hunger och reformiver blandades och nya möjligheter växte fram.

Elin Wägner började som ung journalist i början av 1900-talet, en tid då det fortfarande ansågs att en kvinna skulle hålla sig i hemmet; att som gift ta hand om man och barn och inte lägga sig i politik eller vilja stå på egna ben. Hon gifte sig med John Landquist, en liberal skribent som hade fått ett oförtjänt gott rykte som radikal när han hejade på Strindberg mot etablissemanget i ”Strindbergsfejden”. 
Som litterärt par tillhörde de ”tiotalisterna”. De drogs till socialdemokratin, men kände sig inte riktigt hemma där. John var vad man nu kallar en ”stalker”; han jagade Elins vänner och bar sig mycket illa åt. Han, liksom många i Sverige på den tiden, var influerad av Tyskland och den tyska kulturen. Han beundrade Hitler och Mussolini och var ända fram till sin död vänligt inställd till nazismen, något Elin Wägner tidigt såg med förfäran.
John Landquist lyckades förresten bli professor i pedagogik och fördömde 1947 Astrid Lindgrens Pippi: ”Ett sinnessjukt beteende!”.

Hon skrev en novell 1907 om unga ”nya kvinnor” som kämpade för att leva självständiga liv med arbete, men också i sina relationer. Den hette Norrtullsligan och blev senare filmad som stumfilm och mycket populär. 
Kvinnliga journalister kallades Pennskaft och 1910 skrev hon en roman om dessa, som lästes med glädje av många unga flickor och med förfäran av de mer borgerliga delarna av samhället. 
En som inspirerades och också blev en ny vän var Ester Blenda Nordström, som blev en av de första som ”wallraffade”, det vill säga tog arbete under annat namn och sedan skrev om sina upplevelser. Hon tog anställning som piga, levde ett halvår som lärarinna åt samer och åkte som tredjeklasspassagerare med emigranter till Amerika.
Elin Wägner var central i en grupp kvinnor som alla har gjort mycket för kvinnor (och män) och för det mer jämställda, moderna Sverige de hoppades på. De var frisinnade (liberaler), en grupp kallades Fogelstadsrörelsen, som ville skapa en social och solidarisk individualism. 
”Ordning, samtycke, delaktighet – inte revolution”. Rösträtt sågs som en nyckel till att få kvinnorna aktiva i hela samhället på alla nivåer, vilket i sin tur skulle förändra samhället till det bättre. 

Jag håller inte alltid med om hans slutsatser, men den ger en levande bild av en politiskt svår period och en tid som vi kanske inte har fått veta så mycket om. 

Elin var en av alla de som samlade namn för kvinnlig rösträtt. Flera socialliberala feminister var läkare och aktiva när det gällde en modernisering och total reformation av synen på kvinnohälsa, barnafödande och sexualitet. Lagarna var hårda och preventivmedel fanns inte för fattiga kvinnor. 
Genom åren skrev Elin Wägner många tongivande artiklar om olika politiska frågor, om läget i Europa, men också noveller och krönikor.
Per Wirtén tycker att hennes romaner är oläsliga och gammaldags, knappt värda att ta sig igenom. Däremot har han fått läsa hennes dagböcker, personliga brev och tidningsartiklar och annat som hon skrev, speciellt under de år på 1920-talet som hon reste till Tyskland, till Rhen- och Ruhrområdet, men också till Paris och andra platser i Europa. 
Hon hamnade mitt i en av dåtidens mest infekterade konflikter, den mellan Frankrike och Tyskland. För oss som vill veta mer om arbetarhistoria och politik är beskrivningen av 1920-talets Ruhrområde med sitt på några decennier industrialiserade och tuffa verklighet intressant att läsa om. En snabbt ökande arbetarklass som slet under hemska villkor, med strejker och uppror, men också med kooperativ och nya fackföreningar, som Elin Wägner skrev om i flera artiklar.

Elin tog tidigt ställning för ett vapenfritt motstånd, drogs till kväkarnas aktiva sätt att utöva kristendom och skrev om Europas förenta stater, All-Europa. Hennes numera mest berömda text är Väckarklockan som skrevs 1941. Den finns bland annat med i Kvinnopolitiska nyckeltexter (Studentlitteratur 1996) tillsammans med texter av Engels, Clara Zetkin, Alva Myrdal, Simone de Beauvoir, med flera. Där sammanfattar hon sina erfarenheter av politiskt arbete, om vad hon hade hoppats på och i efterhand, efter nazisternas förbrytelser, hur hon knäcktes av att människor kunde göra så mot varandra. 
För Elin Wägner gick alltid könskampen före klasskampen (som i själva verket måste gå in i varandra för att nå verklig frigörelse från kapitalets förtryck) och hon beskrivs i Per Wirténs bok som uppgiven, hennes idéer bortglömda. Nåja. Hon valdes trots allt in 1944 som den andra kvinnan någonsin i Svenska Akademien, skrev en berömd biografi om Selma Lagerlöf (den första kvinnan i Akademien) och en bok om Fredrika Bremer, så helt slut var hon väl inte. 
Författaren skriver en hel del om sig själv, föreställer sig saker och lägger in sina egna tankar där vi inte vet riktigt hur Elin Wägner själv upplevde saker och ting, något jag tycker är lite irriterande. Jag vill liksom fösa undan Per för att komma fram till Elin, hon som levde sitt liv i både handling och tanke.

För den som vill läsa mer finns Hjördis Levins Kvinnorna på barrikaden, sexualpolitik och sociala frågor (Carlssons, 1997). 
Ett annat boktips är En tysk mans historia: minnen 1914-1933 av Sebastian Hafner, där generationen som föddes de första åren av 1900-talet och var barn under första världskriget i Tyskland såg kriget som ett spel, upplevde dyrtid och revolution, hyperinflation och en totalitär stat, där alla tvingades ta ställning och ingen var sig lik efter Hitlers tillträde. 1933 är ”en jordbävning som sätts igång i 66 miljoner människors liv”.

Författare: Per Wirtén
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 350