En akut studentbostadskris

av Andreas Lindgren // Artikel i Offensiv

Dagens Arena rapporterade den 26 september att det råder bostadsbrist för studenter som vill flytta till de större studieorterna. Stina Olén, vd på Studentbostadsföretagen, uttalar sig i artikeln om sin oro över ett ökat tryck på bostadsmarknaden som man inte kommer att kunna tillgodose.

Bostadsbristen i Stockholm har varit påtaglig under en väldigt lång tid, och här är Stockholms studentbostäder (SSSB) den största studentbostadsaktören. På sin hemsida skriver de att de grundades redan 1958 av ”studenter som ville göra något åt bostadsbristen i Stockholm.” Man uttrycker också en vilja att fortsätta bygga fler bostäder för att ”ge plats för ännu fler studenter”. 
Det låter bra, men enligt min erfarenhet är inte ens studentbostäderna skyddade från marknadskrafternas kalla vindar.
Det är först och främst två saker som skiljer ett hyreskontrakt på en studentbostad från ett vanligt hyreskontrakt: tillgänglighet och pris. Studentbostäder är endast tillgängliga för just studenter, och hyresnivåerna ska anpassas till en nivå som är rimlig för en student att betala. 
Till skillnad från ett vanligt hyreskontrakt behöver man inte heller redovisa någon inkomst; det är bara samla ihop tillräckligt med ködagar och skriva på – sedan nollställs ködagarna. Problemet är att man inte kan börja samla ködagar förrän man är inskriven på universitetet och medlem i en studentkår. Och alla lägenheter kräver ganska många ködagar. 

I skrivande stund finns det 21 objekt lediga att söka hos SSSB, varav den billigaste är ett rum i en korridor som kostar 2,976 kronor i månaden och kräver 100 ködagar. Den dyraste lägenheten är en tvåa på 10,522 kronor i månaden och kräver 897 ködagar.
Det är alltså en stor spridning på vilka typer av studentbostäder som erbjuds, samt vad de kostar att hyra. Alla kräver dock att du kan uppvisa ett insamlat kapital av ”tid” ackumulerat i ködagar. Medan du väntar är det bara hyra in dig i andrahand någonstans för 10,000 kronor i månaden.
I teorin är studentbostaden ett övergångsboende som man ska ha när man studerar. Men givet det faktum att väntetiderna är så pass långa får man ofta inte tillgång till sin studentbostad förrän långt efter att man har påbörjat sina studier. 
Jag flyttade själv in i min studentlägenhet när jag nästan var klar med mitt kandidatprogram efter 2,5 års studier. Hade jag inte valt att studera vidare på masterprogrammet hade jag knappt ens hunnit flytta in förrän det var dags att flytta ut. 

Då bostadsmarknaden i Stockholm är så pass svårtillgänglig i övrigt väljer många att bo kvar i sina studentbostäder långt efter att de har avslutat sina studier, vilket i sin tur hindrar nya studenter från att snabbt få en första bostad.
Detta möjliggörs bland annat genom att ansöka om så kallade ”friterminer” eller genom att studera grundkurser på halvfart samtidigt som man jobbar. Under min tid i studentområdet hade jag flera vänner som överskred sin studietid och bodde kvar i sina studentlägenheter tills de hade råd att köpa sin egen bostad.
Istället för att flytta in i en hyresrätt någon annanstans (det är ju så svårt att få ett förstahandskontrakt i Stockholm) bodde de kvar tills de hade råd att skuldsätta sig hos banken.

Det finns en tanke om att studietiden ska vara en slags övergångsritual som förbereder dig för resten av livet. För oss som studerar i Stockholm är det på många sätt sant. Man lär sig vända och vrida på reglerna medan man får sig en grundkurs i hur ”det verkliga livet” fungerar. 
För inte ens studentbostadsbolagen lyckas med att vara den trygga oas för studenter som de säger sig vilja vara. I verkligheten knackar kapitalismens tuffa marknad redan på dörren.
Under pandemin förvandlades grannbyggnaden i mitt studentbostadsområde till en byggarbetsplats, och jag fick från första parkett bevittna mitt livs första renovräkning. Rummen i studentkorridoden bredvid skulle ”förädlas” till finare (läs dyrare) studentettor, trots att Studentbostadsföretagens senaste rapport visar att endast 1 av 5 studenter kan tänka sig en hyra högre än 5,000 kronor. 
En studentetta i det området går för närvarande på 4,500 kronor i månaden, så de snuddar ju faktiskt inte ens vid den gränsen. Eller?

För att lösa bostadsbristen för studenter i Stockholm krävs en social bostadspolitik som utgår från studenternas behov att snabbt få tillgång till en lägenhet till ett rimligt pris. Studentbostadsaktörerna klarar inte av att lösa detta på egen hand. De agerar inte i ett vakuum, utan påverkas av hur bostadsmarknaden ser ut i övrigt.
Det måste gå snabbt att flytta in, men det måste också vara möjligt att flytta ut. Det måste byggas fler hyresrätter i hela bostadsbeståndet med hyror som är överkomliga för vanliga människor.