En blåbrun krigsförklaring

I den blåbruna regeringen styr det rasistiska Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna ges också en unik roll genom bildandet av ett ”inre kabinett” bestående av de fyra partiledarna, vilken tillsammans med ”samarbetsprocessen” och alla de SD-tjänstemän som ska fungera som departementens ”politiska kommissarier” skapar en alternativ regeringsstruktur som lägger makten i händerna på Jimmie Åkessons parti.
Varje vecka ska regeringspartierna hålla möten med SD för att se hur långt man kommit med att genomföra Tidöavtalets rasistiska politik och målet för regeringen är ”att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter”, enligt den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard.
Ingen regering i modern tid har haft en så tydlig inriktning på att skapa och befästa rasistisk splittring som den blåbruna. Med den statliga rasismen som främsta medel vill de blåbruna splittra och försvaga arbetarklassen. Det är medveten politik för ökad fattigdom med bidragstak, begränsad eller ingen välfärd för ”icke-svenskar” och ökade krav på aktivitet och kanske samhällstjänst för ekonomiskt bistånd som kombineras med ett batteri av repressiva åtgärder som visitationszoner, det ska bli lättare att omhänderta barn, högre straff och tvångsutvisningar, polisjakt på papperslösa i kombination med angiveriplikt för myndigheter, transitcentra, att icke-medborgare riskerar utvisning om de uppvisar ”bristande vandel” eller inte ”uppvisar respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar”.
”När det gäller människor som är asylsökande, icke-svenska medborgare, arbetslösa eller bor i utsatta områden plockas en obehaglig piska istället fram. Människor utan jobb eller svenskt medborgarskap ska disciplineras till att hålla sig i schack, helt enkelt. Med rättsosäkra formuleringar kring ’respekt’ och ’svenska värderingar’”, sammanfattar TCO:s tidning Arbetsvärlden i en ledarkommentar den 14 oktober.
Den upptrappade batongpolitiken, som också inkluderar en snabbare upprustning av militären för att redan 2026 nå Natomålet om att försvarsutgifterna ska motsvara minst 2 procent av BNP, och repressiva åtgärder som de blåbruna har aviserat inskränker demokratin och ger såväl en bild av hur långt regeringen är beredd att gå för att genomföra det ”paradigmskifte” man eftersträvar som vilka åtgärder som man kan komma att använda mot arbetarkampen och protester överhuvudtaget.
Tidöavtalets skrivningar om klimatet är katastrofala och att miljödepartementet läggs ned för att ingå i näringsdepartementet är något som både SD och Svenskt Näringsliv har välkomnat. ”Mycket välkommet att miljödepartementet läggs ner och inordnas på näring. Viktigt att Busch nu blir chef för departementet. År av nedstängningspolitik ska nu få ett slut och SD kommer noga bevaka att detta också blir verklighet”, twittrade Martin Kinnunen, miljöpolitisk talesperson för SD, efter regeringsförklaringen.

Den blåbruna regeringen må ha majoritet, men det är en svag regering som redan pressas av den snabbt fördjupade ekonomiska krisen och inflationen. Att den brittiska högeregeringen under Liz Truss ledning blev så kortlivad har även påmint Kristerssons regering om dess dödlighet.
I Storbritannien var åtminstone delar av fackföreningsrörelsen beredd att omedelbart utmana Trussregeringen och ta kamp för reallöneökningarna, men i Sverige skickar facktopparna inga kampsignaler och det ger de blåbruna både tid och möjlighet driva igenom flera av sina förslag.
Det står därför klart att motståndet och den verkliga oppositionen behöver organiseras underifrån i nätverk och i gräsrotskampanjer som kan förena fackliga aktivister med aktivister från sociala rörelser i en gemensam kamp mot rasism, prischocker och den blåbruna regeringens attacker och klimatfientliga politik – för jobb, välfärd, bostad åt alla och en klimatomställning som är antikapitalistisk. ■