En budgetopposition utan opposition

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Förra veckan presenterade oppositionspartierna sina budgetmotioner efter att högerregeringen lagt fram sin budgetattack på välfärd, klimat, förorter och flyktingar. Även om det spretar en hel del mellan Socialdemokraterna, Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är en sak tydlig – ingen av dem ifrågasätter den största omställningen i svensk politik: den massiva militariseringen och batongpolitiken. För kommunala välfärden är det bara V och MP som inte föreslår nedskärningar.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist konstaterar stolt att Socialdemokraterna och alla riksdagspartiers militära anslag ”innebär att försvarsmaktens ekonomiska resurser under tidsperioden 2014 till 2025 ökar med cirka 100 procent.”
Vänsterpartiets anslag till militären är detsamma, men istället säger de ingenting om varför de accepterar militarismen som ny politiskt doktrin i Sverige. MP ger till och med 1,8 miljarder mer till ”Försvar och samhällets krisberedskap” än regeringen, även om pengarna ska gå till civilförsvaret.
Vad gäller utgiftsposterna ”Rättsväsendet” och ”Migration”, som innehåller den andra stora omsvängningen i svensk politik mot mer poliser, hårdare straff och en brutalare flyktingpolitik, har oppositionen inga större förändringar. V nämner inte ens migration i sin budgettext, medan MP:s förslag begränsas till högre dagersättning till asylsökande och kortare handläggningstider.

Med kapitalismen på väg mot en allt djupare ekonomisk kris är det uppenbart att den massiva militära upprustningen – tillsammans med upprustning att ”statens hårda kärna” av polis, domstolar etc – kommer att innebära att välfärden får stå tillbaka.
Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kommer kommuner och regioner att gå back med 20-30 miljarder kronor de kommande åren om inte regeringen skjuter till mer pengar i statsbidrag.
I den SD-stödda högerregeringens budgetförslag får kommuner och regioner bara cirka 10 miljarder kronor mer, vilket innebär att stora nedskärningar hotar i vård, skola, äldreomsorg med mera när kommunpolitiker försöker lägga en budget utan underskott.
Socialdemokraterna skryter om att de fördubblar tillskottet av generella statsbidrag från sex till tolv miljarder kronor, men det är fortfarande långt mindre än vad som behövs bara för att upprätthålla dagens redan urvattnade resurser till välfärden. Likadant är det med Centern som bara skjuter till fyra miljarder kronor.

V och MP:s budgetmotioner är de enda som inte uppenbart leder till nya nedskärningar i kommunal och regional välfärd, där de båda tillför kommuner och regioner drygt 20 miljarder kronor extra jämfört med regeringen. Ingen budgetmotion innehåller dock den kraftiga satsning som krävs för att återställa den urholkning av resurser som har skett under många år.
Naturskyddsföreningen har gjort en granskning av de olika budgetmotionerna på miljö- och klimatområdet. Redan när högerpartiernas budget vann majoritet för 2022 innebar detta 2,4 miljarder kronor mindre till skydd av natur, en sänkning av anslagen till energieffektivisering och en sänkning av drivmedelsskatten. För 2023 gör de ytterligare nedskärningar på nästan 20 procent.
Det innebär att även om oppositionspartier satsar mer än regeringen innebär S och C:s budgetmotioner ändå stora nedskärningar på anslagen jämfört med 2021. Dessutom innehåller båda budgetförslagen fortsatta fossilsubventioner, där till exempel S förslag innebär mer stöd ju fler bilar du äger.
V satsar sex procent mer än 2021 – bara MP har en kraftig ökning med 70 procent jämfört med högerregeringens budget.

En läsning av oppositionens budgetförslag gör det uppenbart att det inte finns något tydligt socialistiskt vänsteralternativ på riksnivå. Framför allt presenteras inget förslag på en motoffensiv mot den reaktionära trenden av militarism, rasism och batongpolitik – istället duckar V och MP för frågorna och tar upp ”säkra kort”, som opposition mot regeringens klimatpolitik och dränering av välfärden. Det är förstås viktiga frågor, men ett kraftigt motstånd mot regeringen kan bara organiseras genom att ersätta rasistisk splittring med enad kamp och mot militarism och batongpolitik – för internationell solidaritet och social rättvisa.