En diktsamling i absolut världsklass

av Katja Hildén // Artikel i Offensiv

I den nya diktsamlingen, Åsnans år, blandar Athena Farrokhzad på ett mästerligt sätt vardagen med utflippade fantasier och skildringar av exploatering utifrån åsnans perspektiv. Här följer en intervju med poeten Athena Farrokhzad med fokus på Åsnans år, en diktsamling i absolut världsklass.

Vill du berätta om boken Åsnans år, den skiljer sig en del från dina senaste diktböcker?
– Det är ett annat anslag och en annan typ av bok och den handlar verkligen om åsnor. Det finns en tradition i litteraturhistorien om att skriva om åsnor. Från Bibeln och Aisopos fabler till 1900-talslitteraturen med Ior i Nalle Puh och Juan Ramón Jiménez som skrev om åsnor och fick Nobels litteraturpris
– Jag har skrivit utifrån åsnan som djurvärldens proletär. Det finns en direkt relation mellan dumförklaring och exploatering. Dumförklarandet är essentiellt för att någon ska kunna ta sig rätten att exploatera någon annan. Men samtidigt finns motståndet hos åsnan. Trögheten att inordna sig. Motståndshandlingen.
– Åsnan är så tydligt förknippad med den koloniala och kapitalistiska expansionen. Åsnor skeppades till platser över hela världen för att bygga upp en kolonial infrastruktur. Den vite mannens ordning.
– Ännu en aspekt är att själva ordet åsna används som en förolämpning. Talk back-aspekten, att tänka på ett nedsättande skällsord som en identitet som i det här fallet åsna och försöka skriva fram en annan identitet åt den.

Åsnans år fyller läsaren med tankar och associationer. Tankefiguren om proletären som ett oskyldigt djur kanske gör det lättare för en del att börja sympatisera även med mänskliga proletärer?
Jag tänker på hur många människor som tvingas leva ett hårt liv i förtryck ibland reflekterar över välbärgade människors ofta innerliga och resurskrävande kärlek till sina hundar. Och hur bilder på till exempel hundars lidande väcker starka känslor och reaktioner. Tänk om fler tänkte likadant om till exempel proletärbarn i den så kallade orten och om flyktingar, om fler krävde att även deras mänskliga behov och rättigheter skulle tillgodoses.
Något som berör starkt i dikterna är beskrivningen av maten, matvarorna som symboliserar så mycket. Vardagens matlagning får nästan formen av besvärjelse för att hålla fast vid allt det som förtryckarna försöker radera ut.
– Jag har aldrig skrivit en bok som är så fiktiv i bemärkelse att den är så flippad, men samtidigt så vardaglig. Den här dikten börjar i vardagen på en loppis. Det handlar om att laga mat och tvätta kläder och hinna ligga med varandra nån gång.

Föräldraskapet beskrivs på ett väldigt starkt sätt, bland annat i en dikt riktad till diktarjagets döda bröder, som beskriver en så djup sorg och smärta att den påverkar viljan/orken att leva vidare trots den gränslösa kärleken till barnen:

”I drömmen ringer jag mina bröder […] Kan ni inte komma förbi strax innan soluppgången
Stoppa om mig med den där tigerfilten full av cigaretthål
Och ge mina sovande döttrar varsin kyss
[…] När de första frukterna lyser röda kommer jag
Jag måste bara hinna älska mina flickor tillräckligt för ett liv”

– Åsnans år är också en bok om sorg. Det har skrivits så mycket vackert och sant om sorgen och döden i litteraturhistorien från Ovidius till Anja Hedlund. Den yttersta livsbetingelsen för alla. Samtidigt är det vidrigt att sörja, sorgen är en avgrund i människans vardag. Ett slag i huvudet varje morgon man vaknar och inser att man aldrig kommer att möta den man älskar och saknar. Att stå och tillreda sin mat och uthärda det faktum att jag gör detta i en värld där den jag älskar inte finns.
– Åsnan är den yttersta bilden av den som bär. Bärandet är en helt central aktivitet i boken. Att bära sin historia, sin bakgrund, sina mödrar och andras projektioner riktade mot en. Att bära barnen i sin kropp och genom livet. Allra mest om att bära sorg.
– Det är därför det är en bok om åsnor. En bok om att bära sorgen genom livet. Om det finns en enda last som man aldrig får lägga av sig, inte ens i det klasslösa samhället, är det sorgen. Det är en börda som man bär tills man dör.

– När sorgen väl har bosatt sig i ens kropp, lastat sig själv på ens rygg. När man förlorat den där människan som varit helt avgörande. Det finns inget slut på den bördan. Det är därför det finns en sådan dödslängtan i boken. Det handlar om att längta efter döden för att det är rastplatsen.
– Den sista dikten handlar om att okej, jag går med på att bära den här lasten, den här sorgen och jag kommer att göra det med bravur. Bära fram med den här sorglasten i oskadat skick. Men jag vill ha en försäkran om att det finns en belöning. Jag vet inte hur jag ska komma runt den tanken. Jag kan stå ut med att bära det vidriga i sorgen och förlusten med villkoret att det måste finnas en belöning.

Vi är i vår fulla rätt att vara rasande. Jag vägrar att vara rimlig i högerns lilla meny. Och då genast tolkar de det som extremism.

Och det säger du som kommunist och historiematerialist?
– Jag vet, jag förstår att det är en religiös paradox i mitt tänkande. Bokens sista ord är Paradis. Må det då vara en livslögn, det är kanske det enda som gör uthärdandet möjligt.
– Det outhärdliga avståndet mellan hur det är och hur fint det kunde ha varit. Vetskapen om mängden grymhet och död. Att förhålla sig till det.
– Det finns två saker i världen som gör mig religiös: inför döden, när jag försöker stå ut med att bära min sorg. Det måste finnas ett paradis, annars står jag inte ut. Men även klassamhällets fasor.
– När människor skickar arbetarklassen, migranterna, barnen i döden med sådan lätthet. Ingenting i jordelivet pekar på att de någonsin kommer att ställas till svars. Då måste jag föreställa mig skärselden. Det måste finnas ett helvete. Annars står jag inte ut. Jag står inte ut med att människor kan orsaka så mycket lidande ostraffat.

Du använder ovanligt tydliga ord, helt i opposition till decennier av en icke-konfrontativ socialdemokratisk doktrin som präglat stora delar av vänstern. I Sverige är det nästan tabu att tala i termer av klassbaserad vrede och raseri både inom politik och konst utifrån de diskriminerades och förtrycktas perspektiv.
– Det är otroligt viktigt för mig som en skrivande, offentlig person att driva en mothegemonisk kamp, att strida för att högerns definition av oss inte ska få genomslag åtminstone i vår egen självförståelse. Vi är i vår fulla rätt att vara rasande. Jag vägrar att vara rimlig i högerns lilla meny. Och då genast tolkar de det som extremism.

Några sista ord om Åsnans år som trots sitt allvarliga tema är en lustfylld lek med ord?
– Humorn är en viktig strategi, en överlevnadsmekanism i relation till den egna personliga sorgen och till klassamhället. Man står inte ut om man inte får skratta åt hur sjukt det är.
– Jag tänker att kapitalismen opererar genom att hela tiden försöka naturalisera sig själv och installera sig själv som naturgiven och självklar i våra medvetanden. Det är på ett sätt klassamhällets viktigaste ideologiska verktyg, därför att den måste göra det just för att den är så naturvidrig. Varenda människa som lever har en sorts impuls för omsorg om kollektivets bästa och en känsla för att ingen är fri förrän alla är fria.
– Därför måste man avtäcka det absurda i det absurda systemet. I skrattet avprogrammerar vi oss själva för några sekunder och i små ögonblick ser vi klart, ser den grymma absurditeten. Så därför tror jag att humorn står i stark relation till utopin. Det är i skrattet som vi är som mest klarsynta. Och när vi är det kan vi också föreställa oss en annan ordning än den onaturliga kapitalismen.

Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2022
Antal sidor: 114