| FILM |
| Titel: Harry Potter och Fenixorden Regi: David Yates I rollerna: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Maggie Smith, Robbie Coltrane m fl |
Harry Potter och Fenixordern är den femte av filmerna som baseras på J.K. Rowlings böcker om den unge trollkarlen Harry Potter. Efter de två senaste filmerna (som var betydligt bättre än de två första) hade jag höga förväntningar på den här.
Det är svårt att inte upprepa sig alltför mycket från de tidigare recensionerna som har skrivits om de andra filmerna då de är snarlika. Men det spelar ingen roll, inte heller att man har läst böckerna innan spelar någon roll då man ändå sugs in i äventyret, nervös inför vad som ska ske härnäst.
Fenixordern, den grupp av trollkarlar och häxor som kämpade mot Voldemort och hans anhängare för 17 år sedan, har nu återförenats för att driva samma kamp igen. Men man stöter – kanske ganska väntat – på motstånd. Trolldomsministeriet med Cornelius Fudge som trolldomsminister gör allt för att förneka Voldemorts återuppstående, man har en konspirationsteori om att Dumbledore (rektor på Hogwarts) sprider lögner för att komma åt makten.
En hemlig grupp
Därför sätts den elaka (dock dolt bakom rosa fluffklädsel och ett ständigt leende) Dolores Umbridge som lysande gestaltas av Imelda Staunton från ministeriet in på skolan. Mrs. Umbridge inför förbud efter förbud för eleverna mot allt som ses som ett hot. Bland annat förbjuder hon all form av praktisk utbildning i försvar mot svartkonster så istället får eleverna själva bilda en hemlig grupp för att träna försvar inför framtiden.Man ser en och annan ny karaktär i filmen men den absolut mest nämnvärda är Luna Lovegood, en väldigt mystisk (men kanske mest konstig) tjej som är klarare i huvudet än hon verkar. Luna spelas av Evanna Lynch som också hon gör en briljant skådespelarinsats. Något man överraskas av i filmerna om Harry Potter är hur man slipper den vanliga känslan av att det inte är alls som i boken, men det beror väl också på att författaren själv är med i filmskapandet.
Aldrig löjligt
Regissören David Yates har fattat ett bra beslut att fokusera på karaktärernas relationer till varandra istället för på alltför många häftiga effekter. Men de effekter som används känns verkliga och aldrig så där löjliga som ibland sker, bland annat i den andra filmen Hemligheternas kammare.Däremot känns det som att filmen är lite ”hoptryckt”, man har på den längsta boken gjort den kortaste filmen, vilket tyvärr märks. Man skulle vilja se mer ändå av personligheterna och relationsproblemen, som nu täcks upp i vissa fall bara med en mening.
Men trots dessa brister så är det en helt klart roande film som man gott kan se mer än en gång. Nu ser jag fram emot den sjätte filmen och den sjunde (och sista) boken.
Lina Thörnblom
