En het kamphöst i Storbritannien?

av Mike Forster, Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) // Artikel i Offensiv

Den explosion av ilska som ledde till den största strejkvågen i Storbritannien på tre decennier som svepte genom landet under hela 2022 och -23 börjar nu klinga av.
Strejkerna saknade dock motstycke. I december förra året fanns det inte en enda dag, inklusive juldagen, då någon inte strejkade!

I februari i år var det 282 olika strejker över hela Storbritannien. Den 1 februari genomfördes en samordnad aktion som fick 1,2 miljoner att gå ut i strejk, och den 15 mars var det dags igen, då en halv miljon strejkade.
Stämningen av ilska och beslutsamhet drevs av flera faktorer, men främst av levnadskostnadskrisen, där livsmedelsinflationen låg på nästan 20 procent, energiräkningarna bokstavligen hade gått genom taket och fördubblat – till och med tredubblat – människors räkningar.
Det fanns en överväldigande känsla av att ”nog är nog” efter nästan 10 år av åtstramningar. Till exempel beräknas 12 miljoner i Storbritannien leva i absolut fattigdom! Sommaren 2022 brast dammen bokstavligt talat och den brittiska arbetarklassen slog tillbaka.

Men majoriteten av de stora tvisterna har nu lösts utan att någon sida har kunnat hävda en direkt seger. För tillfället är det mer som ett oavgjort resultat, där fackföreningarna drar sig tillbaka intakta och i de flesta fall numerärt starkare, utan att säkra de ”inflationsdrivande löneökningar” som de sökte för sina medlemmar. Alla fackförbund lyckades dock få högre löneökningar än vad arbetsgivarna och regeringen ursprungligen ville gå med på.
Till exempel fick det största lärarfacket, NEU, en löneökning på 6,4 procent, när regeringen ursprungligen insisterade på att de inte hade råd med mer än 3 procent! Tories (det regerande högerpartiet, motsvarande Moderaterna) tvingades till detta genom strejker under vår- och sommarterminerna, och det finns utsikter till att fler lärarförbund kommer att ansluta sig till strejkerna under hösten.
Uppgörelsen når dock inte upp till vad som är nödvändigt för att få tillbaka de låga lönerna genom inflation och vad som skulle ha kunnat uppnås om de enade strejkerna hade genomförts.

Inom sjukvården var bilden liknande när det största av fackförbunden inom sjukvården, Royal College of Nursing, vann en löneökning på nästan 5 procent tillsammans med ett engångsbelopp på mellan motsvarande 23 000 till 53 500 kronor, beroende på vilken lönegrad den specifika personalen har.
Detta skedde efter enormt populära och effektiva strejker inom NHS som tvingade regeringen till samtal som de sa att de aldrig skulle hålla. Förbundsledningen hyllade resultatet som ”det bästa de kunde uppnå”, men i en omröstning bland medlemmarna förkastades uppgörelsen. Ledningen hamnade i förvirring och tvingades hålla en ny strejkomröstning, som återspeglade medlemmarnas önskemål.
Medlemmarna lyckades dock inte få ett tillräckligt stort valdeltagande för att vinna omröstningen och uppgörelsen accepterades sedan motvilligt.

det finns ett betydande nytt skikt av fackliga medlemmar som har känt sig svikna och förrådda med löneökningar under inflationsnivån. Detta skikt håller nu på att organisera sig och ser behovet av att göra dessa fackföreningar mer demokratiska, organiserade och militanta.

Inom postsektorn genomförde Communication Workers Union en rad omfattande strejker under 8 månader, vilket återigen tvingade ledningen att inleda samtal, något som tidigare hade nekats. Under konflikten avgick chefen för Royal Mail när det stod klart att han inte klarade av jobbet och var ute på djupt vatten, vilket än en gång visade på allmänhetens breda stöd för postarbetarna.
Uppgörelsen tog bort de flesta av de föreslagna angreppen på arbetarnas villkor från bordet och erbjöd en mycket blygsam löneökning på 6 procent, med en retroaktiv verkan i 4 månader. I en omröstning bland medlemmarna accepterades uppgörelsen, eftersom de flesta arbetarna ansåg att de hade kämpat ner företaget till ett stillestånd.
Brandmännen fick ett löneavtal på 7 procent med retroaktiv verkan i 8 månader och ytterligare 5 procent i år, efter en stor strejkomröstning till förmån för strejkåtgärder. I slutändan behövde de inte vidta några åtgärder, eftersom avtalet godkändes i en omröstning bland medlemmarna. Det har också förekommit andra strejker inom universitetssektorn, den offentliga sektorn och många regionala och lokala konflikter.
Det pågår fortfarande strejker inom sjukvården och inom järnvägarna. Underläkare och sjukhuskonsulter kommer att fortsätta sina strejker under hösten, och järnvägsarbetare och lokförare är fortfarande fastlåsta i konflikter med sina arbetsgivare, även om järnvägsarbetarna har löst sina utestående lönekrav med vissa arbetsgivare i nätverket.
Dessa tvister ser ut att fortsätta under en längre tid om inte arbetsgivarna tvingas till ytterligare samtal. Socialister kommer att fortsätta att erbjuda dem solidaritet och stöd.

Så vilka slutsatser kan socialister dra av strejkvågen? För det första att arbetarklassen definitivt är tillbaka och att fackföreningarna utan tvekan är starkare på många arbetsplatser. Arbetarna kommer att känna förtroende för att aktioner kan ge resultat och de flesta av dem ser behovet av att förbli vaksamma och kommer att vara beredda att vidta fler åtgärder längre fram.
För det andra att detta är en svag och splittrad regering som har tvingats till flera helomvändningar i lönefrågan. Premiärminister Rishi Sunaks Tories har i dessa – och har misslyckats kapitalt.
För det tredje, och kanske viktigast av allt, finns det ett betydande nytt skikt av fackliga medlemmar som har känt sig svikna och förrådda med löneökningar under inflationsnivån. Detta skikt håller nu på att organisera sig och ser behovet av att göra dessa fackföreningar mer demokratiska, organiserade och militanta.
Socialist Alternatives (ISA i England, Wales och Skottland) uppmaning under hela strejkvågen till mer samordnade aktioner, med en sammanhängande kampstrategi för upptrappning och arbetsplatsorganisation, vann gehör hos många fackliga aktivister, särskilt uppmaningen till generalstrejk. Detta kommer att bli ett bestående arv i fackföreningarna.

I både Unison (offentliganställdas fack) och National Education Union (lärarfack) har till exempel medlemmar i Socialist Alternative fördubblat sin storlek i valen till de nationella styrelserna. De kommer att kunna spela en mer avgörande roll i nästa omgång av fackliga strider.
Det står nu klart att den brittiska fackföreningsrörelsen återigen har satt sin prägel på de brittiska händelserna och att den kommer att spela en mycket mer avgörande roll i de kommande årens stormiga händelser.