foto: Kremlin
Rivaliteten mellan USA och Kina är ett uttryck för den globala kapitalismens återvändsgränd.
I slutet av de kapitalistiska stormakternas (G20) möte i Argentina lyckades USA:s president Donald Trump och Kinas ledare Xi Jinping nå en 90 dagar lång ”vapenvila” i det upptrappade handelskrig som har präglat 2018.
Sin vana trogen har Trump försökt blåsa upp innehållet i uppgörelsen som ”extraordinärt” och en stor framgång. Men uppgörelsen är vag och det gick inte många timmar innan det började komma motstridiga besked om innehållet. Den paus som USA har åstadkommit är ett försök att vinna tid inför nästa fas i striden mellan de imperialistiska rivalerna USA och Kina.
Det var inte oväntat att USA och Kina skulle kunna nå en uppgörelse på G20-mötet som ”i bästa fall skulle kunna innebära att Trump avvaktar med att göra allvar av sitt hot att införa än högre tullar på all import från Kina (idag omfattas omkring hälften av Kinas export till USA av högre tullavgifter) samtidigt som båda sidor står fast vid de redan införda höjda tullavgifterna. Detta för att om möjligt ge en väg till nya fortsatta samtal”, skrev chinaworker.info i en kommentar två dagar innan uppgörelsen.
Trumps och Xi Jinpings handslag i Argentinas huvudstad Buenos Aires fick kurserna på världens aktiebörser att omedelbart skjuta i höjden. Men börsrallyt och den kortsiktiga optimism det uttrycker är såväl ytlig som tillfällig. Mer sansade kapitalistiska kommentatorer och media andas inte ens försiktig optimism, utan pekar på att ”trots uppgörelsen har Kinas och USA:s ekonomiska relationer för evigt förändrats”, som Washington Post skrev den 3 december och fortsatte med att citera Wendy Cutler, USA:s tidigare chefsförhandlare i handelsfrågor, som menar att: ”Båda sidor har slagit in på en politisk kurs som de inte är beredda att ge upp. Det är helt enkelt inte realistiskt att tro att man kan gå tillbaka till det som en gång varit. Vi lever i en annan värld nu”.
Det lät som ett eko av vad den amerikanska tidskriften Foreign Affairs skrev innan G20-mötet: ”Tro inte på hajp. En överenskommelse i Argentina kommer att vara en taktisk paus (…) Den tid då världens två största ekonomier kunde möta varandra halvvägs är förbi och därför blir varje gest av goodwill kortvarig. Även om USA avvaktar med nya tullar kommer USA att fortsätta försöka förändra de ekonomiska relationerna med Kina med hjälp av investeringsrestriktioner, exportkontroller och åtgärder mot kinesiskt industriellt och cyberspionage. Samtidigt finns det inga seriösa utsikter för Washington och Peking att lösa andra viktiga tvisteområden, inklusive Sydkinesiska havet. Vad Trump och Xi säger sig vara överens om i Argentina kommer i allt väsentligt inte att följas av en kursändring” (Foreign Affairs den 27 november. Artikeln är skriven av Ely Ratner som var rådgivare till den demokratiska vicepresidenten Joe Biden 2015-2017).
Det var representanter för två hårt pressade och splittrade regimer som av såväl inhemska som globala skäl slöt uppgörelsen i Argentina för att vinna tid och för att om möjligt undvika att hållas ansvarig för handelskrigets eskalering, vars följder riskerar bli förödande för världsekonomin när tillväxten nu saktar in. Det kan inte uteslutas att den 90 dagar långa pausen följs av nya samtal och en eventuell ny överenskommelse om en ny paus. Men de underliggande faktorerna till konflikten – kapitalismens kris och stagnation, de nya instabila och ständigt ändrade världs- och maktrelationerna – leder oundvikligen till nya konfrontationer med straffåtgärder och motåtgärder.
De nyligen genomförda mellanvalen blev ingen framgång för Trump. Trots den historiskt långa högkonjunkturen i USA växer missnöjet och arbetarkampen är, från en låg nivå, på uppåtstigande.
Trumpadministrationen är dessutom förföljd av skandaler och avhopp. Hotet om möjlig riksrätt vägrar att överge Trump.
Till det ska exempelvis läggas att Trump inte alls har kunnat leva upp till sitt löfte om en ny framtid för Mellanvästerns jordbrukare (som presidenten räknar in i gruppen kärnväljare). Istället för nya exportorder och nya marknader i exempelvis Kina har det blivit otillräckliga subventioner som ska kompensera för fortsatt prisfall och förlorade skördar. I maj sa Trump att han förmått Kina att öka jordbruksimporten från USA, men Kina tog tillbaka sitt erbjudande och inledde en bojkott av soja från USA när Trump införde den första omgången tullar i juli. Nu upprepas samma löfte igen i Buenos Aires, men Kinas ökade sojaimport hänger på andra eftergifter från Trump.
Problemen hopar sig även för Xi Jinpings totalitära regim, en diktatur som Väst hyllade fram till dess att handelskriget inleddes. Vid det världsekonomiska toppmötet i Davos 2017 ”klev Kinas president Xi Jinping fram som en försvarare av frihandel och globalisering. Medan Trump går in för protektionism framstår nu Kinas president som frihandelns förkämpe”, skrev exempelvis halvofficiella Utrikespolitiska institutet ifjol och lovsången bar rubriken: ”I Davos blev Xi Jinping en världsledare av rang”.
Men i det nya ”kalla krig” som har börjat utkämpas har de tidigare hyllningarna börjat ersättas av hycklande och lågmäld kritik om bristen på demokrati och desto högljuddare kritik av Kinas säregna statskapitalistiska modell.
Sjunkande ekonomisk tillväxt i Kina och det samtidiga växande skuldberget (läs mer på sid 10) jämte ett tilltagande öppet missnöje på hemmaplan har skapat en begynnande kris som regimen svarat med ökad repression, som också utsträcker sig till kinesiskt styrda Hongkong. Mot den bakgrunden anser sig Xi Jinping inte ha råd med en reträtt och att vika sig för Trump, vilket skulle vara detsamma som att ge efter för den inhemska kritik han mött om att han har gått för långt i sin strävan att etablera Kina som den ledande världsmakten.
Handelskriget handlar inte bara om ekonomi, utan ytterst om vilken imperialistisk makt som dominerar på världsarenan. USA-imperialismens tillbakagång och Kinas fortsatta frammarsch på alla områden på USA:s och övriga rivalers bekostnad även efter den globala kapitalistiska krisen 2008-2009 – i ekonomi, teknik och inflytande på världsarenan – har i grunden förändrat relationerna mellan världens stormakter. Det i sin tur har slagit undan det ”konstruktiva engagemang” som länge präglade USA-imperialismens och Västs förhållande till Kina.
Omsvängningen började redan under Obama med ”vändningen till Asien” och även om Demokraterna vunnit valet skulle rivaliteten ha utmynnat i en ekonomisk och politisk konfrontation samt snabb militär upprustning. Men Trump, som gått till val på att göra ”USA starkt igen”, gjorde att den konfrontationen fick ett större inslag av unilateralism, aggressivitet och oförutsägbarhet. Trots vad Trump sa i valet har de kinesiska härskarna överraskats av att hunden (Trump) i år gick från att skälla till att bitas.
Sedan 1930-talet har ingen president höjt tullarna i sådan grad som Trump, men ändå är tullavgifter inte det primära ekonomiska vapnet mot Kina. Snarare är det så kallade icke-tariffära tekniska och administrativa åtgärder, i Trumps fall inte sällan med hänvisning ”till rikets säkerhet”, som införts för att skydda den egna produktionen, investeringar, teknologi och så kallad intellektuell egendom.
Att uppgörelsen i Argentina hade föregåtts av en total splittring på APEC-mötet (Organisationen för ekonomiskt samarbete i Asien och Stilla havet) som för första gången i sin 29-åriga historia misslyckades med att få till stånd en avslutande gemensam deklaration och den fortsatta militära uppladdningen i Sydkinesiska sjön ger både en bild av hur skör uppgörelsen är och hur den fortsatta konflikten kan utvecklas. Den upptrappning som har skett av den ekonomiska krigföringen och den intensifierade globala kapplöpningen för att vinna marknader, allierade och intressesfärer är samtidigt ett upptrappat krig mot arbetarna och de fattiga på hemmaplan, vilket blir allt tydligare i såväl USA som Kina.
Rivaliteten mellan USA och Kina är ett uttryck för den globala kapitalismens återvändsgränd. Bara arbetarklassens organisering och kamp för internationalism, verklig demokrati och socialism kan förhindra de katastrofer som hotar till följd av de imperialistiska härskarnas plundring och maktstrid.
