En rörande teaterupplevelse

Av Jonatan Hellstrand // Artikel i Offensiv

Den första akten, ”Mitt hjärta säger”, är skriven av Farnaz Arbabi och hämtar inspiration från Sofokles Antigone. Antigone vill begrava sin bror, men att ens sörja honom är emot kungen Kreons vilja. Den andra akten, ”Lev, skrik, andas”, är skriven av Erik Uddenberg och Gustav Deinoff. Berättelsen bygger på research- och intervjuarbete av ett svenskt fall med en flicka som tvångsplaceras mot sin vilja. Socialstyrelsen placerar henne runt i flera olika hem efter att hon bitit sin mamma och till slut blir hon isolerad i ett litet rum. I båda berättelserna är varje karaktär inte bara en person utan förstärks av hela ensemblen, som lyfter och betonar handlingen, dialogen, och relationerna mellan rollfigurerna.

Steget bort från det traditionella skådespelet och in i ett utökat framträdande, där rollen går från en till en enhet skapar ett unikt konstnärligt uttryck som jag inte lätt kommer att glömma.

Den första akten: Mitt hjärta säger, är inspirerad av Sofokles Antigone och följer henne då hon trotsar sin kung för att göra det hon vet är rätt. Ensemblen var verkligen det som drev berättelsen framåt. De var som en förlängd arm som genom koreografin var en enhetlig personifikation av drivkrafterna och konflikterna i handlingen. Koreografin var generellt sett underbar och en av de bästa delarna av den här föreställningen. Jag gillade speciellt hur relationerna mellan rollerna visades i ensemblens koreografi, som till exempel hur Antigones och hennes syster Ismenes argument visas som en dragkamp mellan dem.

Karaktärerna och deras roller i berättelsen är direkt tagna från Sofokles Antigone, med vissa viktiga ändringar i slutet av berättelsen.

I den här versionen av pjäsen är det ingen som dör, ett val som helt ändrar hur slutet utspelas och berättelsens sensmoral. På det sättet som det uttrycks i denna version är stor vikt lagd på Antigones medfödda känsla för vad som är rätt och fel. Kung Kreon är hennes motsats i att det är hans ego som driver honom och inte hans hjärta. Resultatet av deras konflikt blir att Kreon måste släppa sitt ego och lämna över sin makt till nästa generation. Det öppna slutet, där kronan passas runt i en lek, knyter ihop hela berättelsen på ett oerhört rörande sätt.

I den andra akten: Lev, skrik, andas, möter vi 13-åriga Artemis, som är nämnd efter gudinnan. Redan när man går för att sätta sig igen efter pausen känner man hur energin i rummet har rubbats. Platserna har flyttats till andra sidan rummet, precis intill scenen. Närheten känns nästan som om man själv är instängd i ett litet rum. Själva presentationen gör det ännu mer personligt. Ensemblen lämnar inte scenen och den här gången spelar de allesammans Artemis och ingen annan. De uttrycker sig barnsligt och lekfullt. De hoppar från den ena saken till den andra, splittras och förs samman igen när de integrerar sig med varandra.

Vi som publik släpps in i hennes tankar och inre känslor genom hennes återberättelse. Det drar ut mänskligheten inom oss och får oss att känna empati med henne, trots att vi vet varför hon har hamnat här. Hennes orättvisa behandling känns som vår och det är lätt att förstå hur hon inte kan lita på vuxna längre. Det enda hon lärt sig av sina föräldrar är ilska och rädsla. Det enda hon lär sig av Socialstyrelsen är skam och besvikelse. Hon måste nu ta kontroll och lära sig hur hon behärskar sina känslor.

Denna berättelse väckte många känslor inom mig. Den talade till mig för att den träffsäkert pekade ut hur det var att vara barn i en orättvis situation.

I sin helhet är det uppenbart hur olika de två akterna är, men det finns likheter att dra emellan dem. Båda utforskar samma tema om barn och bestraffning. Antigone straffas för att hon vägrar att gå emot det hon står för och lyssnar till sitt hjärta. Artemis straffas för att hon inte har lärt sig kontrollera sin ilska och gör illa sin mamma.

Om jag behövde rekommendera bara en av de två akterna skulle jag inte kunna göra det, de är båda lika starka i sina uttryck och lika fenomenala i sina utföranden.

Under hela föreställningen samspelar ljuset och musiken för att skapa spänning och dramatik som lyfter skådespelet till en ännu högre nivå. Att vara i publiken kändes magiskt.

En föreställning som den här går det bara inte att se på, utan verkligen uppleva.