En sårbar och ojämlik värld

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Världen har aldrig varit så ojämlik som nu och det kapitalistiska systemet blir allt mer parasitärt, samtidigt som skuldbergen växer.

Till skillnad från de mer utvecklade kapitalistiska länderna har de fattiga länderna inte haft samma möjlighet att dämpa krisens verkningar med hjälp av stimulanser och stödpaket. Regeringar och centralbanker i de rikare länderna har sedan mars spenderat närmare 1 365 dollar per invånare för att stödja sina ekonomier mot 18 dollar per person i världens allra fattigaste länder (1 dollar motsvarar 8,50 kronor).
Stödpaketens omfattning är historiska. ”Vi uppskattar den globala finanspolitikens stöd till ca 13 500 miljarder dollar, cirka 15 procent av global BNP; fem gånger mer än under krisen 2008-2009. Därtill har centralbankerna tillfört stöd genom både låga styrräntor och ’sedelpresspolitik’”, skriver storbanken SEB i sin senaste prognos.
Effekterna av dessa väldiga stöd­insatser märks dock inte så mycket i den verkliga ekonomin, vilket är en återspegling av djupet och allvaret i den ekonomiska och sociala krisen, utan främst i form av stigande börskurser och vinster, vilket har resulterat i snabbt ökande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Inte heller har stödinsatserna varit särskilt gröna, trots det akuta behoven av omställning.
Den fortsatta ekonomiska krisen, den låga efterfrågan och den höga arbetslösheten betyder att kapitalismen är fortsatt starkt beroende av statliga stödinsatser, särskilt mot bakgrund av den nya smittovågen och att ekonomierna på nytt krymper efter att tillfälligt ha studsat tillbaka under tredje kvartalet i år.

Regeringarna har inget val än att fortsätta den expansiva politiken, trots växande skuldberg och underskott. Under tredje kvartalet ökade skuldsättningen i världen med 50 procent jämfört med förra året och nyligen varnade den globala finanssektorns organ Institute for International Finance (IIF) för en skuldtsunami som riskerar att dränka världens ekonomier.
Men om skuldbördan ännu kan bäras av de rikare kapitalistiska nationerna gäller det omvända för de länder som benämns som medel- eller låginkomstländer. Flera länder, senast Zambia, har tvingats ställa in betalningarna.
Enligt Jubilee Debt Campaign, en global kampanj för skuldavskrivning, är 52 länder nu i en djup skuldkris, vilket är dubbelt så många som för tre år sedan.
Den nuvarande kapitalistiska krisen är endast i sin början och det kommer att ta lång tid att starta om ekonomin på nytt efter nedstängningar och spruckna globala produktions- och leveranskedjor. Och när dessa kedjor byggts upp på nytt kommer de att vara annorlunda än tidigare som en följd av Västkapitalismens strävan att minska beroendet av Kina och den kinesiska diktaturens svar i form av att försöka göra landet mer ”självförsörjande”.

Krisen har förstärkt trender som fanns redan innan pandemin. Det gäller särskilt de trender som har fått globaliseringen på reträtt. Världshandeln, som har varit stagnerande sedan 2009, fortsatte att krympa under tredje kvartalet i år och beräknas minska i volym med nära 10 procent i år. De utländska direktinvesteringarna (FDI, investeringar som bolag gör i ett annat land) har nästan halverats i år. 
Två av globaliseringens motorer – världshandelns och utländska direktinvesteringars expansion – har därmed tvärbromsat. Samtidigt ökar protektionismen och allt fler länder dras direkt in i det nya kalla kriget mellan USA och Kina som hittills främst har utkämpats med ekonomiska medel, men som också rymmer en ny och farlig militär kapprustning. 

De konflikter och de djupa ärr som dagens många kriser har skapat ger inget utrymme för en återgång till det ”normala”. Tvärtom. Katastrofkapitalismen har gjort världen både mer ojämlik och sårbar. 
Även efter att vaccin tagits i bruk hotar nya kriser och mardrömslika attacker på människors livsvillkor, miljö och natur som bara kan få ett slut om kapitalismen avskaffas för att ge plats åt en socialistisk värld.