BOK |
Titel: Beatriz och himlakropparna. Författare: Lucía Etxebarría. Förlag: W & W. |
Kvar i Madrid har Beatriz lämnat den allt farligare vänskapen med Mónica, som provar och säljer alla droger hon kan få tag på. I Edinburgh träffar hon istället Cat, som säljer ecstasy för att dryga ut sin magra lön som kaféservitris.
Av någon anledning har Beatriz och himlakropparna jämförts med Donna Tartts Den hemliga historien, en berättelse om en grupp studenter på ett undangömt college i USA som går djupare och djupare in i sin egen värld av grekiska myter, dekadent leverne och intriger.
Donna Tartt?
Visst finns där ytliga likheter: litteraturstudier, en huvudperson som hamnat i en främmande miljö, studentlivet. På ett ställe citerar Extebarría Tartt. Men det är allt. Där Tartt utforskar skuld och moral med talrika referenser till litteratur- och världshistorien, berättar Etxebarría en jämförelsevis rak utvecklingshistoria och befinner sig nästan alltid inom ramarna för sin huvudpersons livstid. Tartt spinner vidare på könsrollernas stereotyper – om än ironiskt och ibland upproriskt – men Etxebarría har redan lagt dem bakom sig. Hon rör bara lätt vid de roller som kvinnan väntas ta: den duktiga skolflickan, den eleganta unga kvinnan, den ömma modern. Som berättare är hon helt frigjord ifrån dem.De två kärlekshistorier som löper genom hela romanen involverar båda Beatriz och ingen involverar någon man. Männen får nöja sig med att skymta i utkanten. Även om de ibland spelar avgörande roller, är de oftast ganska endimensionella; den onde fadern, den sinnlige älskaren, den sönderpundade pojkvännen – inte så lite lika de traditionella kvinnliga stereotyperna, med andra ord.
När Etxebarrías debutbok kom ut i Spanien 1997 var det efter sju misslyckade försök; inget förlag ville publicera den. Den fick inga recensioner att tala om, den kulturella eliten rynkade på näsan åt frispråkigheten. Att den till slut sålde slut i flera upplagor berodde uteslutande på läsarna.
Kvinnligt perspektiv
I sig är kanske inte Extebarrías sätt att skriva särskilt provocerande.”Jag skriver om sex som män alltid har gjort, fast ur ett kvinnligt perspektiv” säger hon själv.
Det är romanens behållning och den är så befriande att man kan ha överseende med dess brister, som när idén att likna människor vid himlakroppar återkommer en gång för mycket och görs till ett grepp. Huvudpersonernas tillvaro genomsyras av drogerna som med sina glimmande kemiska blinkningar låter människorna fortsätta sväva att i den nattsvarta verkligheten, likt himlakroppar utan att förmå närma sig varandra… Nej, det är inte en bok för djuplodande insikter: läs den istället för den underhållande historiens skull och för att den presenterar en egen bild av den romantiska kärleken.
Ulrika Waaranperä