En tävlan i ”hårdare tag” och rasistisk hets mot förorten

Det är lätt att känna vanmakt inför en valrörelse där Sveriges anslutning till en imperialistisk militärallians (Nato) eller det allra största hotet mot vår gemensamma framtid på planeten (klimathotet) knappt nämns.

I stället präglas valdebatten i hög grad av en alltmer absurd tävling i ”hårdare tag” och rasistisk stigmatisering gentemot så kallade utsatta områden, vilket givetvis närs av gängkriminalitetens skjutningar.

ARNE JOHANSSON

Vad som framförallt förenar de etablerade partierna är en vägran att diskutera sitt eget ansvar för de historiskt skenande klassklyftor som sliter isär samhället och förmörkar många förortskillars chanser till utbildning och jobb, eller några som helst åtgärder för att på allvar vända denna utveckling. Inget intresse ägnas heller åt gängkriminalitetens andra drivkraft, den extremt lönsamma svarta marknaden för en växande droghandel.

Tonen har också satts av det politiska etablissemangets uppslutning bakom vårens och sommarens massiva polisbeskydd och andra oemotsvarade anpassningsåtgärder för att tillåta en islamofobisk galning som Rasmus Paludan att turnera med Koranbränningar i landets mest invandrartäta bostadsområden. Att Sverigedemokraterna har fått sätta sin logga på tunnelbanetåg är ett nytt exempel på rasismens normalisering, kryddat med det hånfulla twittrandet från SD:s rättspolitiska talesperson Tobias Andersson: ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!”.

Nu haglar som aldrig förr i denna valrörelse krav på drastiskt höjda straff, fler poliser och hagelsvärmar av rasistiska ”skott från höften” av mer eller mindre ogenomtänkta uttalanden och förslag riktade mot landets arbetar- och invandrartäta förorter.

Värst är givetvis Sverigedemokraterna med sina undantagslagar, utegångsförbud, visitationszoner, ökade befogenheter för polisen att använda skarpa skott, vattenkanoner, gummikulor, tårgas och rentav militär. Hela familjers uppehållstillstånd ska enligt Åkesson & Co kunna dras in om en individ ägnar sig åt allvarlig brottslighet. Även ”asocial livsstil” ska kunna leda till utvisning, gryningsräder genomföras för att gripa papperslösa och fler ska utvisas än de som får komma hit. SD vill även se statliga pliktskolor för barn och unga från gängkriminella miljöer, riva och bygga bort utsatta områden med mera.

Moderatledaren Ulf Kristersson tackar och berömmer Sverigedemokraterna för att ha visat vägen. Gängkriminalitet ska också i M:s värld motarbetas genom att barn i utsatta områden ska screenas för ADHD redan vid fem års ålder, och de som ger utslag ska sedan medicineras.

Liberalernas nye partiledare Johan Pehrson föreslår språktest av alla vid två års ålder, samt hårdare krav på förskola. Undermålig svenska kan enligt Pehrson likställas med psykisk misshandel, varför han inte utesluter att koppla in socialen i de fall där språkkunskaper brister.

Socialdemokraternas ledning vill för allt i världen inte hamna på efterkälken i tävlingen om ”hårdare tag” med tusentals fler poliser, fyllda fängelser, ökade straff för återfall i narkotikaförsäljning och åtgärdspaket för ökat återvändande (kodord för en omänsklig deportation av papperslösa) – oavsett hur lite något av detta enligt forskningen begränsar brottsligheten.

Trots att polisen redan förra året fick ökade befogenheter att göra husrannsakan spetsas allt detta med Magdalena Anderssons ”vallöfte” om att ge fritt fram för husrannsakan även utan någon brottsmisstanke alls: ”I varenda källarförråd, varenda lägenhet, varenda bil”.

Integrationsminister Anders Ygeman (S) har med förebild från den danska ”ghettolagen” uttalat sig för tydligare etniska kriterier för hur man definierar utsatta områden. Max 50 procent boende med utomnordisk bakgrund skulle då vara ett av fem kriterier i klassningen.

Frågan är vart de många med utomnordisk härkomst skulle ta vägen? Skulle det då kanske kombineras med en maxgräns på hur många etniska nordbor som skulle tillåtas bo i Bromma, Östermalm, Täby och Djursholm?

Såväl etnisk rensning genom rivningar och ombyggnationer av hela stadsdelar som etnisk favorisering till tomma lägenheter innebär oerhörda övergrepp mot principen om människors lika värde.

Faktum är att ett försök i denna riktning gjordes med det så kallade Järvalyftet i Stockholm redan 2007-2008, något som dessbättre stoppades av en massiv proteströrelse i Husby, organiserad av det då nya Nätverket Järvas framtid, med stöd av Rättvisepartiet Socialisterna.

Efter åratal av grovt eftersatt underhåll lanserades med ursprungligt stöd av både majoriteten och oppositionen i stadshuset ett extremt förslag på omfattande rivningar och lyxrenoveringar.

Totalt cirka 1 000 lägenheter skulle rivas då kvarteren närmast det gröna Järvafältet skulle jämnas med marken och ersättas av småhus, liksom på sluttningen ovanför vart fjärde hus med balkonger mot solen. Alla övriga femvåningshus skulle totalrenoveras och göras om till bostadsrätter, medan ”hyresgäster som inte har så många bilar” skulle hänvisas till höghusen närmast tunnelbanan.

Hela förslaget skrotades efter ett halvårslångt folkligt uppror mot planerna till dess att ytterstadsborgarrådet byttes ut, liksom Svenska bostäders VD, arkitekten och alla projektledare. Efter ett och ett halvt års långa förhandlingar inleddes en helt annan sorts genomgripande renovering av allmännyttans bestånd som möjliggjorde för de flesta att kunna bo kvar i en kraftigt förbättrad boendemiljö. (Smolket i bägaren var att den dryga tredjedel av de tidigare privatiserade och gravt eftersatta hyreslägenheterna som idag ägs av Victoriahem inte berördes och fortsatte att byta ägare som spekulationsobjekt för riskkapitalister.)

Liksom på Järva 2007 skulle rasistiska försök att riva och etniskt bygga om utsatta stadsdelar innebära en sådan provokation mot de boende att det med stor sannolikhet skulle möta massivt motstånd. I bästa fall genom fredliga och samlande uppror i stil med Husbys 2007-2008 – i värsta fall som kaotiska upplopp.

Sant är att dagens gängkriminalitet som idag skördar så många unga liv innebär en kris för hela samhället och i synnerhet för de boende i Sveriges arbetar- och invandrartäta förorter.

Men en rad av de kvasilösningar som i årets val serveras av såväl högeroppositionen som regeringen kan bara leda till ökad desperation och social oro.

Även små delsegrar mot rasisthetsen kommer att kräva en bred, folklig organisering underifrån i likhet med Husbys kamp mot Järvalyftet och den framgångsrika kampanj som kunde stoppa januariavtalets marknadshyra i nyproduktionen.

Men varje trovärdigt försök till större framsteg mot den sociala segregeringen av hela samhället i dagens kapitalistiska utförsbacke kräver såväl en massiv folklig mobilisering som ett socialistiskt alternativ. ■