En tickande skuldbomb

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Återhämtningen har visat sig innehålla många globala störningar och världsekonomin har inlett 2022 svagare än väntat”, summerade Internationella valutafonden (IMF) sin senaste prognos och skriver ned den globala tillväxten för i år.

Från första stund var den globala ekonomiska uppgången som inleddes i slutet av 2020 extremt ojämn och trots den inledningsvis höga tillväxten var uppgången inte stark nog för att börja återställa den jämvikt och stabilitet som gått förlorad. Efter en uppgång med många störningar står den globala kapitalismen inför en situation av ihållande osäkerhet, vilket de senaste dagarnas börsras är en ytterligare påminnelse om.
Växande skulder och ökat inflationstryck med ökade räntor som följd tillsammans med fortsatt leveranskris och geopolitiska spänningar hotar nu att knäcka den redan extremt ojämna uppgången.
I takt med att skuldbördan blir allt svårare att bära står allt fler länder på randen till att tvingas ställa in avbetalningarna.

Under år 2020 ökade världens skulder snabbare än någonsin i fredstid. Inte minst i de dominerande kapitalistiska länderna sjösattes aldrig tidigare skådade stöd- och stimulansprogram. Men även i de fattiga länderna genomfördes olika stöd- och stimulansåtgärder, som var mindre i förhållande till BNP men som kostade ländernas ekonomier mer.
Under 2020 ökade de fattiga ländernas skuldbörda till rekordhöga 860 miljarder dollar, en ökning på 12 procent. Inför risken att länderna skulle tvingas ställa in betalningarna på lånen beslutade rikemansklubben G20, som består av de 20 största kapitalistiska länderna, att tillfälligt avstå krav på återbetalning av de lån man gett under 2020. Totalt 77 fattiga länder skulle omfattas av uppskovet, som också kom att gälla en bit in på förra året. De rikare ländernas regeringar skröt med att man gett 73 länder respit och möjlighet att bekämpa pandemin, men i själva verket kom skuldlättnaderna att endast omfatta 42 länder.
Lån från G20-länderna utgör endast en sjunkande andel av de fattiga ländernas skuld. Istället har det skett en dramatisk ökning av låg- och medelinkomstländernas skulder till privata långivare. Offentliga och offentligt garanterade skulder i låg- och lägre medelinkomstländer till privata fordringsägare ökade med 264 procent under 2010-2019, jämfört med en ökning på 7 procent under perioden 1998-2007, enligt FN.
De privata långivarna ingick inte heller i G20-ländernas skuldlättnadsprogram. ”Eftersom privata långivare inte ingick i lättnaderna har de kunnat fortsätta att tömma länderna på resurser och offentliga medel har fortsatt att strömma till banker och hedgefonder”, skrev Jubilee Debt Campaign, en global kampanj för skuldavskrivning, i oktober förra året.
Enligt Jubilee Debt Campaign ökade de fattiga ländernas skuldbetalningar med totalt 120 procent under perioden 2010 till 2021. Skuldbetalningarna slukar nu mer än dubbelt så mycket av de fattiga ländernas budgetinkomster än år 2010.

Vart åttonde land i världen tvingas idag spendera större summor på att betala av på skulden än vad man gör på välfärd. ”Samtidigt räknar IMF med att 60 procent av världens låg- och medelinkomstländer nu har skuldproblem. Detta är en fördubbling jämfört med 2015. Långivare förbereder sig för potentiella betalningsinställelser från låginkomstländer som Sri Lanka, Ghana, Tunisien och El Salvador – liksom från medelinkomstländer som Libanon, Turkiet och Ukraina. Stigande amerikanska räntor kommer att öka trycket på dessa länder”, skriver Financial Times den 4 februari.
I rädslan för sociala revolter och att Argentina på nytt skulle tvingas ställa in betalningarna gick IMF nyligen med på att omförhandla sitt lån till landet. Argentina är IMF:s största låntagare efter att ha fått ett rekordstort lån på 57 miljarder dollar 2018, ett år då landet skakades av flera generalstrejker. Lånevillkoren (åtstramningar) bidrog dock till att fördjupa krisen och under 2019-2020 krympte Argentinas ekonomi med sammanlagt 12 procent och uppemot 40 procent av befolkningen lever nu i fattigdom. Samtidigt ökar priserna (inflationen) i en årstakt som ligger över 50 procent.
Det stod helt klart att Argentina inte skulle klara av att betala de drygt 44 miljarder dollar som man ännu är skyldig IMF och under slutet av förra året och början av att detta år genomfördes flera stora demonstrationer med krav på att landet skulle bryta med IMF och ställa in betalningarna.
”Tusentals människor har samlats i Argentinas huvudstad Buenos Aires för att uppmana regeringen att inte underteckna någon form av skuldavtal med IMF. Demonstranterna trängdes på Plaza de Mayo i Buenos Aires på lördagen med plakat med texten ’Nej till ett avtal med IMF’, medan färgglada banderoller från landets största sociala och vänsterorganisationer vajade under den gassande solen och anti-IMF-slogans dånade i högtalarna”, rapporterar Al Jazeera den 12 december.
Med uppgörelsen kan IMF och den argentinska regeringen (peronisterna), som kraftigt försvagats sedan man kom till makten 2019, möjligen ha lyckats vinna lite tid, men landet närmar sig snabbt en social explosion och en ny statsbankrutt.

Vart åttonde land i världen tvingas idag spendera större summor på att betala av på skulden än vad man gör på välfärd.

Inte bara i Argentina, utan i en rad andra länder, kommer kravet på att vägra betala av skulden. Krav på att bryta med IMF och de utländska långivare som plundrar statskassan kan få en framskjuten plats i masskampen.
Skuldkrisen är heller inte begränsad till låg- eller medelinkomstländer, utan det växande skuldberget hotar även ekonomierna i den rikare delen av världen. Den snabba ökningen av skulderna och underskotten under pandemin hade föregåtts av fyra vågor av skulduppbyggnad sedan 1970-talet. Av dessa fyra vågor var den som föregick pandemin den största, snabbaste och mest omfattande, enligt Världsbanken i början av 2020 som då varnade: ”Historien om tidigare vågor av skulduppbyggnad visar att dessa vågor tenderar att få olyckliga slut (i en krasch, min kommentar/PO)”. Risken för ett ”olyckligt slut” har sedan dess bara ökat.
Krediten (lån) har alltid varit ett medel för kapitalismen att tillfälligt övervinna sina egna begränsningar och vidga marknaderna. Men som redan Karl Marx påpekade i Kapitalet del III är krediten också ”en hävstång för överproduktion, överkapacitet och spekulation” och dess utbredning ger systemet en ytterligare dos av instabilitet som kan påskynda krisernas utbrott.
Till följd av stagnationskrisen, och särskilt efter finanskrisen 2008-2009, har den globala kapitalismen blivit allt mer beroende av krediter för att hålla systemet flytande och med hjälp av lån har exempelvis den privata konsumtionen kunnat hållas uppe trots att reallönerna inte har ökat. De rekordlåga räntorna, under 2010-talet låg räntan på minus i flera länder, däribland Sverige, gjorde skuldbördan lättare att bära.
Men nu är räntorna på väg uppåt, vilket medför ökade lånekostnader och att det blir dyrare att låna. Om räntorna och tillväxten snabbt börjar stiga samtidigt kan räntehöjningarna bli början till en ny kris. Med början i mars väntas den amerikanska centralbanken Federal inleda en serie räntehöjningar, vilket ”skulle kunna få återhämtningen (i USA) att spåra ur samt utlösa global finansiell turbulens. För många låg- och medelinkomstländer skulle en plötslig räntehöjning kunna utlösa kapitalutflöden och försämra deras tillväxtutsikter och försämra skuldsituationen, särskilt de länder vars skulder är i utländsk valuta” (FN-organet UNDP: World Economic Situation and Prospects 2022).

Skuldkrisen utgör dock endast en av den globala kapitalismens många samverkande kriser, vilka alla har det gemensamt att de inte har någon lösning inom systemets ramar, utan de måste sprängas för att ge plats för en socialistisk ekonomi i enlighet med behov och utveckling i samklang med naturen.