Jonas Sjöstedt (v) har flyttat till USA. Som tiotusentals svenskar gjorde 150 år tidigare för att söka sig ett liv undan fattigdomen, gör nu den vänsterpartistiske EU-parlamentarikern och lämnar bakom sig en sjunkande skuta. Men först några ytterligare hål i skrovet, och likt prästen bjuder han en sista smörjelse åt de forna partikamraterna. På DN-debatt 27 september (”Vänsterpartiet måste inse att valet var en katastrof”) ger han prov på hur den s k förnyarfalangen inom partiet, främst organiserade inom Vägval Vänster, nu försöker utnyttja valresultatet för att tvinga fram en forcerad högerkurs.Enligt Sjöstedt var vänsterpartiets dåliga valresultat 2006 främst ”en effekt av partiets återgång till en mer traditionell politik” och jämförelsen med kursändringen under 90-talet är återkommande. Under 90-talet blev vänsterpartiet ett officiellt stödparti till socialdemokraterna. Man lyckades bryta igenom isoleringen i den svenska offentligheten, man gavs förstaplats vid köttgrytorna i kommun- och landstingsstyrelser, samtidigt som skildringen av partiet i media neutraliserades och skänkte legitimitet. Men detta kom till ett politiskt pris.
När Sjöstedt kastar längtansfulla blickar tillbaka till 90-talet är det inte ett slakthus han skådar, det är inte de borgerliga kontrareformerna han beskriver eller angreppen på välfärden som lyfts fram. Vilket var precis vad vänsterpartiet gjorde sig medskyldiga till, då man tillsammans med (s) genomförde vad Göran Persson stolt kallat ”världsrekord i budgetåtstramningar” 1994-1998. Det är vänsterpartiets inträde i det borgerliga etablissemanget som Sjöstedt så blint försvarar, och det är rädslan att på nytt hamna ute i kylan som genomsyrar hela hans politiska verksamhet.
När han därför skriver att ”under den tid då partiet breddades politiskt” och ”var mer realistiskt i sin ekonomiska politik”, begrips just denna politiska kapitulation. Logiken är att partiet bör bota högerpolitikens negativa inverkan på sin väljarbas genom att passa på att plocka bort också de sista, futtiga resterna av radikalism. Det mest påtagliga, trots att han skriver dunkelt och medvetet vagt, är öppningen för fortsatta privatiseringar och utförsäljningar (”nya arbetsformer och alternativ inom den offentliga sektorn”). Och därtill en definitiv svängning i EU-frågan: ”Kritiken mot EU:s utveckling är en viktig del av partiets politik, men det räcker inte att bara avvisa dagens EU. Vi bör på ett mer genomgripande sätt formulera ett nytt förhållningssätt till EU som bygger på kritisk grund”. Från EU-motstånd till EU-kritik över natt.
I dag anser tydligen Sjöstedt, som byggt en hel karriär på sitt EU-motstånd, att det är ”utvecklingen” i sig som bör kritiseras ”men inte avvisas”; underförstått att det hittills varit ett acceptabelt vänsterprojekt. Vilka konsekvenser för exempelvis svensk utrikespolitik kan man tyda ur detta? Han skriver själv i en pamflett mot EU 1993 (”Visst finns det alternativ!”) att: ”Som en del av EU kan Sverige inte i någon mening upprätthålla en trovärdig neutralitetspolitik. Vi blir en del av stormakten EU:s samlade agerande” och ”EU-medlemskapet innebär därför slutet på en tradition av neutralitetspolitik som vårt land haft sedan tidigt 1800-tal”. När svenska soldater begår övergrepp i Afghanistan vet vi därför var Sjöstedt står. Utan alternativ men med stadiga ben på Manhattan?
Samuel Söderberg är RS-medlem i Umeå.
