En värld att vinna

Av Per Olsson/artikel offensiv

– När vi nu samlas till världskongress i Kiel  måste det sägas att läget i världen är chockerande. Det finns enorma rikedomar och produktionsmedel som skulle kunna användas för att skapa ett anständigt liv för världens arbetare och förtryckta, men rikedomarna och resurserna slösas bort på ett brottsligt sätt. Samtidigt undergrävs själva grunden för det som Marx kallade det ”metaboliska samspelet mellan människa och natur” på ett dramatiskt sätt.  Det sa Tom Crean, från ISA:s styrelse när han öppnade upp världskongressens första punkt, 1,5 dagars diskussion om världsläget, och fortsatte:

– Klimatkrisen förvärras oerhört snabbt och en rad kritiska brytpunkter (tipping points) är på väg att passeras. Samtidigt pågår det just nu 56 väpnade konflikter i världen, det högsta antalet sedan andra världskrigets slut. Denna förfärande siffra inkluderar kriget i Ukraina, det värsta kriget som har rasat i Europa i modern tid och som stadigt eskalerar. Det senaste exemplet är Bidenadministrationens beslut att ge grönt ljus till att Natovapen kan användas mot mål djupt in på ryskt territorium.

– I Sudan har det fruktansvärda inbördeskriget – mellan kontrarevolutionens två väpnade styrkor – tvingat 10 miljoner människor att fly sina hem och miljontals hotas av svält.  Samtidigt fortsätter den israeliska statens folkmordskrig  i Gaza och hela Mellanöstern balanserar nu på en knivsegg.

– Mot den bakgrunden blir den härskande klassens försök att avsvära sig allt ansvar för de katastrofer som deras system har skapat än mer frånstötande. Nu trappar den härskande klassen dessutom upp den allt farligare interimperialistiska konflikten – mellan det USA-ledda imperialistiska blocket och det block som leds av den kinesiska imperialismen –  med ökad militarism och skärpt åtstramningspolitik som följd, vilket hotar att leda till nya krig.

– Krigen och den militära kapplöpningen kan stå som en illustration av de vanvettiga och alarmerande krafter som den krisande imperialismen som nu har släppt lös.

– Som ISA tidigare har påpekat, och långt innan många andra gjorde det, har den globala   kapitalismen definitivt gått in i en ny era och den nyliberala globaliseringens tid är över. Men för en stor del av världens befolkning, särskilt i de fattiga länderna, förblir verkligheten inte endast densamma utan de interimperialistiska maktstriderna har resulterat i en ökad plundring och rovjakt på resurser samtidigt som den Internationella valutafonden (IMF) och andra kapitalistiska institutioner kräver att regeringarna genomför nya åtstramningar.

– Den nya eran och den härskande klassens tilltagande revanschism och reaktionära hållning har sina rötter i att slutet på kapitalets globalisering blev inledningen till allt mer skarpladdade interimperialistiska konflikter som har satt militarism, nationalism och protektionism i förarsätet.

– För mer än 100 år beskrev Leo Trotskij i ett tal på den Kommunistiska Internationalens kongress 1921 hur imperialismen efter att ha rubbat samhällets jämvikt på ett våldsamt sätt på ett lika våldsamt sätt försöker återställa åtminstone en tillfällig jämvikt:

”Efter det imperialistiska kriget [det första världskriget 1914-18] har vi inträtt i ett revolutionärt tidsskede, det vill säga i det skede då själva grundvalarna för den kapitalistiska jämvikten skakats om och hotar att störta samman. Kapitalismens jämvikt är en mycket sammansatt företeelse; kapitalismen skapar denna jämvikt, stör den, återställer den och stör den på nytt, i det den samtidigt vidgar området för sitt herravälde. På det ekonomiska området bildar sådana ständiga störningar och återställanden kris- och konjunkturuppgångar. I förhållandet mellan klasserna antar störningen av jämvikten formen av strejker, lockouter och revolutionär kamp. I förhållandet mellan staterna  skapar jämviktsstörningarna krig eller i svagare form tullar och andra åtgärder i den ekonomiska krigsföringen”.

– Detta är en mycket tydlig beskrivning av dagens värld: Återigen kommer varje ny jämvikt som uppnås endast att vara tillfällig eftersom den globala kapitalismen befinner sig en långvarig, historisk nedgång.

– De skärpta interimperialistiska maktstriderna mellan de båda blocken om marknader, resurser, teknologiskt försprång och militär överlägsenhet har gett upphov till en intensifierad global jakt på resurser, marknader och dominans. Särskilt tre länder och områden – Ukraina, Mellanöstern och västra Stilla havet – har blivit slagfält där dessa intensifierade imperialistiska maktstrider utkämpas.

– Det upptrappade handelskrig som Donald Trump har signalerat om ommer att få allvarliga följder för världsekonomin eftersom USA hittills har fungerat som den globala kapitalismens storkonsument, en köpare i sista hand.

– Det eskalerade handelskriget kommer att skapa ekonomiskt kaos och vedergällningstullar, vilket kan leda till en snabb nedgång i global handel och produktion.

– Förutom den tändvätska som Trump häller på, pressas världsekonomin av växande skulder. Klimatkrisens och militarismens kostnader gräver dessutom allt större hål i statsfinanserna, vilket i sin tur betyder att ännu mer av åtstramning står för dörren.

– Utan en övergripande dominerande makt, som kan ge systemet en dos av stabilitet och vara en långivare i sista hand,  tenderar de framtida krisförloppen att ha många inslag av 1930-talets mardrömsår. Vi ser redan början till detta i och med den ökande protektionismen och inflations/deflationsdynamiken, vilket är två aspekter av samma sjukdom, det Marx beskrev som överackumulation av kapital.

– Den nya erans karaktär är fortfarande inte helt fastställd; Trumps regim och de andra reaktionära regimerna kommer att utsättas för prövningar och klasstrider lika säkert som Margaret Thatchers och Ronald Reagans gjorde för 40 år sedan.

– Men det står också klart att bara den socialistiska revolutionen kan hejda den totala katastrof som dagens kriser och krig förebådar, sa Tom Crean, som sedan följdes av en andra inledning av Claire Laker-Mansfield, från ISA:s styrelse:

– Vår tid präglas av eskalerande konflikter, men också av att arbetarklassen på nytt har börjat hävda sig. Det är också värt att påminna om att under det föregående decenniet skakades världen av såväl generalstrejker och massrevolter som historiskt stora proteströrelser, exempelvis klimatprotesterna, Black Lives Matters (BLM) och vågen av kvinnokamp.

– Men den ena efter den andra av dessa massrörelser mötte på samma hinder i form av ideologisk desorientering, avsaknaden av kämpande självständiga arbetarorganisationer och ett ledarskap som politiskt kunde svara upp till kampens heroism. På grund av detta har kampen och protesterna lidit nederlag eller inte kunnat vidmakthålla sina första framgångar Arbetarrörelsen är fortfarande långt ifrån att övervinna den politiska förvirring och desorientering som följde efter stalinismens kollaps 1989-92. Klyftan mellan vad som objektivt sett behövs och arbetarnas medvetenhet och organisation är fortfarande extremt stor med historiska mått mätt.

– Det är också därför som reaktionära krafter – som förkroppsligar systemets förfall – för närvarande är på frammarsch. Extremhögern utgör ett allvarligt hot, men är ännu inte stark att nog att hindra arbetarklassen från att omorganisera och omgruppera sig  eller tillfoga arbetarrörelsen ett avgörande historiskt nederlag.

– Donald Trump 2.0 har fått många att minnas den italienska socialisten Antonio Gramscis ord: ”Krisen innebär att det gamla dör, men ännu vägrar det nya att födas, och i denna övergångstid träder monstren fram”. Detta stämmer väl in på vår tid – en tid med djupa motsättningar och stor komplexitet samt monster!

– Men även om de reaktionära krafterna är extremt farliga har de ännu inte kunnat tillfoga arbetarrörelsen ett avgörande nederlag, som skulle kunna hindra den från att omorganisera och omgruppera sig. Det var detta vi åsyftade med termen att det råder ”ett dödläge” mellan klasserna, det vill säga att samtidigt som högern och extremhögern är på offensiven så börjar arbetarklassen komma tillbaka, även om den processen är både långsam och krokig samt har kantats av bakslag som en följd av olika vänsterpartiers kapitulation och svek.

– En process av vad man skulle kunna kalla förvirrad radikalisering utvecklas. Till detta kommer, vilket är särskilt viktigt i samband med denna nya era av interimperialistisk blockkonflikt, framväxten av en massiv, internationell antikrigsrörelse som svar på den israeliska regimens folkmordskrig. Protesterna har haft stor inverkan på samhället och har underminerat Västimperialismens prestige. Men få ser dock ännu sambandet mellan detta krig och den eskalerande imperialistiska blockkonflikten.              

– Trump 2.0 representerar en högervridning av det amerikanska samhället. Efter Trumps första tid som president, stormningen av Kapitolium 2021 och åtta år med trumpism var det en stor skillnad att rösta på Trump i år jämfört med 2016. Högerextrema världen över känner sig stärkta av Trumps valseger.

– Det finns dock även en annan parallell verklighet i USA – fler strejker än på mycket länge, ökat stöd för fackföreningarna och en vänsterradikaliseringen bland delar av ungdomen.

– Trumps valseger hotar med hårda attacker mot arbetarklassen, särskilt mot dess mest förtryckta delar, och han har sagt sig vara beredd att använda brutala, auktoritära medel för att genomdriva sin reaktionära agenda. Jag tycker inte att det är en överdrift att säga att det finns inslag av bonapartism i trumpismen. Bonapartism är diktatoriska krisregimer som styr med svärdet och som ibland kan tycks stå över klasserna, men som ser som sin uppgift att skydda kapitalismen.

– Det är farligt att vara aktivist idag och som en följd av systemets kris finns det en tendens till att regeringarnas styre blir allt mer auktoritärt.

– Klimataktivister har i många fall varit de som särskilt drabbas av repressionen. I Storbritannien sitter för närvarande över 26 klimataktivister i fängelse, varav vissa avtjänar så mycket som 5 år för att ha deltagit i fredliga protester.

– Polariseringen tenderar att fördjupas och det tar sig uttryck i den politiska ”mittens” valnederlag och tillbakagång, högerns offensiv och en vänsterradikalisering, särskilt bland unga kvinnor.

– Kontrarevolutionens piska kommer återigen att sporra rörelser i många delar av världen. Medvetenheten står inte stilla. Nya kamprörelser, liksom nya vänsterformationer kommer att växa fram och de kommer inte att bara vara kopior av sina föregångare.

– Vår betoning på den interimperialistiska blockkonflikten är inte en grov övergeneralisering. Det är ett viktigt ramverk för att förstå världen idag. Det finns naturligtvis alltid plats för nyanser. Men om man underminerar den grundläggande inramningen ser man på världen som genom ett grumligt glas.

– Denna världskongress handlar framför allt om att staka ut en väg framåt. Behovet av en global revolutionär socialistisk rörelse blir bara mer akut och nödvändig. Och det finns inte obegränsat med tid för att förändra världen.