CWI i Sri Lanka.
Inget förändras av sig själv och ensam är inte stark. Det kan låta självklart. Men aldrig någonsin har det varit mer nödvändigt att organisera sig, bli aktiv och kämpa tillsammans med andra.
Världen har aldrig varit rikare på resurser, teknik, kunskap och möjligheter. Men ändå håller världen på att slitas sönder av våld, terror, groteska orättvisor samt en stadigt förvärrad klimat- och miljökris. Kapitalismen och dess klass- och könmaktsordning måste avskaffas och ett nytt socialistiskt samhälle byggas där människor gemensamt styr i samklang med planetens krav på hållbarhet.
Borgarna säger att socialismen är omodern och ett misslyckande. Men finns det något mer omodernt än dagens ruttnande kapitalism?
Att Bernie Sanders, som kallar sig demokratisk socialist, lyckas få ett sådant massivt stöd i kapitalismens högborg USA är ett svar på alla propåer om ”socialismens död”.
Berlinmurens fall 1989 och det stalinistiska systemets kollaps i Sovjetunionen, Central- och Östeuropa 1989-92 samt Kinas marsch mot kapitalism påstås ha slagit i den sista spiken i socialismens kista. Men dessa stater var aldrig socialistiska, utan stalinistiska diktaturer. Avsaknaden av demokrati och arbetarstyre banade sedan väg för kollapsen och kapitalismens återupprättande.
Dryga 25 år efter Berlinmurens fall byggs dock nya dödliga murar i Europa. Efter stalinismens kom marknadens diktatur. Inte undra på att en stor majoritet i exempelvis Tyskland, särskilt i östra Tyskland (tidigare stalinistiska DDR), idag anser att det inte finns någon verklig demokrati eftersom storföretagen har för mycket politisk makt och att de som styr struntar i vad medborgarna tycker.
Rättvisepartiet Socialisterna och den internationella socialistiska organisation som vi tillhör, Committee for a Workers’ International, med partier och grupper i 45 länder, vill samla till aktivt motstånd mot kapitalism, högerpolitik och rasism.
I en globaliserad värld är det mer nödvändigt än någonsin att arbetare och förtryckta i världen förenas i en gemensam kamp. Internationell solidaritet är ingen fras, utan ett villkor för att den globala kampen ska bli framgångsrik.
”Arbetarna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna”. Sällan har det Kommunistiska manifestets slutord, som skrevs av Karl Marx och Friedrich Engels för snart 170 år sedan, varit så brännande som nu.
Kamp lönar sig. Alla stora förändringar till arbetarnas och de förtrycktas fördel är ett resultat av kollektiv kamp eller den härskande klassens fruktan för en revolution. Även de mest brutala diktaturer har besegrats av massorna revolutionära kamp, vilket den så kallade arabiska våren 2010-2011 visade. Inom loppet av några månader sveptes de mångåriga diktaturerna i Tunisien och Egypten bort och därefter i Libyen.
Den arabiska våren gav ånyo besked om masskampens styrka och tände hopp, men underströk också att revolutionen är en process, inte en händelse. Detsamma har illustrerats i Grekland under de senaste åren – ett land som har skakats av oemotsvard masskamp, men där högerregeringarna ändå har kunnat överleva i avsaknad av ett revolutionär massparti som kunde ge ett perspektiv och program för att gå vidare i en kamp för att avskaffa kapitalismen och kasta ut Trojkan.
För att masskampen ska segra krävs inte bara kampvilja, utan också en självständig organisering i fackföreningar, arbetarpartier och en politik som kan stå emot kapitalismens och kontrarevolutionens våldsamma söndra- och härskapolitik.
Krisen för mänskligheten kan ytterst reduceras till att det saknas organisationer och politik som gör arbetarklassen och de fattiga massorna medvetna om sin egen styrka och möjligheter. Det tar tid att bygga det politiska instrument – ett revolutionärt socialistiskt massparti – som krävs för att möjliggöra bestående segrar. Men det arbetet kan inte vänta.
Klockan tickar allt snabbare i en värld där mänskligheten står i ett vägskäl. En väg, socialismen, öppnar möjligheten till att börja eliminera alla former av förtryck och diskriminering, vilket för första gången i historien skulle ge alla människor en chans att utan konkurrens och utslagningens piska forma framtiden. Därmed skulle demokrati, som betyder folkstyre, också få ett verkligt innehåll. På grundval av gemensamt ägande av samhällets resurser och inom ramen för en demokratisk planerad ekonomi i global skala skulle fattigdom och klyftor snabbt kunna förpassas till historiens skräphög.
Den andra vägen är att den nuvarande kapitalistiska ordningen består och marknadens diktatur får fortsätta härska. Det är en väg som leder till en avgrund. Världen är redan farligt nära en punkt där klimatförändringarna blir självförstärkande och de globala temperaturökningarna skenar bortom all kontroll.
Samtidigt ökar antalet krig i världen och de tenderar att bli allt långvarigare. Aldrig någonsin sedan andra världskriget har så många varit på flykt som idag – över 60 miljoner människor. Världen plågas av massarbetslöshet, undersysselsättning och fattigdom mitt i ett växande överflöd.
Kapitalismens oförmåga visas av återkommande ekonomiska kriser som tar sig uttryck i överproduktion av varor och tjänster. Inte överproduktion i förhållande till behov – långt därifrån – utan i förhållande till vad kapitalisterna anser är ”skälig avkastning”, det vill säga kan produceras med vinst.
Produktion för vinst är kapitalismens omedelbara mål. Vinstmaximering styr, och av det följer att kapitalismen med nödvändighet präglas av kortsiktighet och kaos. Viljan att öka vinsterna och producera mera kommer i ständig konflikt med marknaden som inte alls växer lika snabbt eftersom varje kapitalist vill minimera både löner och välfärd (offentliga utgifter). Resultatet av denna konlikt är återkommande kriser.
Med marknaden och vinstjakten i förarsätet kommer de mörka molnen över mänsklighetens och planetens framtid att tätna.
Den globala jakten mot botten vad gäller löner, arbetsvillkor, välfärd och till exempel bolagsskatter har pressat ner arbetarnas bit av den så kallade kakan, samtidigt som den motsatta jakten mot toppen vad gäller vinster, vd-löner och bonusar har skapat ett eldorado för storbolag, banker och rika. Häri finns förklaringen till de groteska klasskillnaderna inom länderna och det växande gapet mellan fattiga och rika länder.
De senaste 25 åren har varit en period av en ständigt upptrappad utsugning av arbetare, fattiga samt fattiga länder. De globala storföretagen och bankernas vinster har vuxit mycket snabbare än ekonomin i övrigt, vilket har gjort dem både rikare och mäktigare.
Den amerikanska detaljhandelsjätten Walmart, ägd av en enda familj, skulle om det vore ett land rankas som en av världens 28 största ekonomier, ungefär lika stor som Norges.
Enligt den brittiska högertidningen The Daily Telegraph har Apple och Microsoft mer pengar att spendera än Storbritannien, som är världens femte största ekonomi. I Sverige har Wallenbergfamiljen ett imperium som har en tredjedel av börsvärdet i sin hand – 2 000 miljarder kronor.
Kapitalismen har gjort skattefifflet till en global storindustri. ”Förlusterna i skatteintäkter på grund av skatteflykt är nästan hundra gånger större än EU:s kostnad för att ta emot en miljon flyktingar”, konstaterade Dagens Arena den 6 oktober 2015.
Världen är i händerna på ett par hundra gigantiska multijättar som ägs av ett fåtal med säte i ett land. Vinstboomen på arbetarnas, de fattigas och välfärdens bekostnad har emellertid inte lett till nya, produktiva investeringar och än mindre till några samhällsnyttiga satsningar, utan det mesta av vinsterna har gått till att berika aktieägarna och spekulation – köp och handel med valutor, obligationer (skulder) och aktier. Dagens kapitalism kan definieras som en monopolfinanskapitalism.
Finanskapitalets jakt på nya marknader, billig arbetskraft, råvaror samt mark- och naturtillgångar har varit globaliseringens drivkraft. Globaliseringen i sin tur har inte bara globaliserat kriserna och dess spridning, utan också kampen och motståndet. På grund av att de enskilda ländernas ekonomierna har sammanflätats och inte minst på grund av informations- och kommunikationsteknikens utbredning har världen ”krympt”.
Informations- och kommunikationsteknik (IKT) underlättar spridningen av opinioner och kamp på ett sätt som de socialistiska pionjärerna bara kunde drömma om. Men den kan inte ersätta en levande organiserad massrörelse och den kollektiva kampen på gator och torg, arbetsplatser, bostadsområden och så vidare.
Ingen kan på allvar hävda att det inte finns pengar och möjligheter. Världens 62 rikaste individer, de flesta män, har tillsammans tillgångar som är större än den fattigaste hälften av världens befolkning – cirka 3 600 000 000 människor. Redan för ett par år sedan konstaterade biståndsorganisationen Oxfam att de rikedomar som världens 100 rikaste satt på skulle räcka till att utrota världsfattigdomen fyra gånger om.
Medan världens regeringar har satsat mindre på skola och utbildning sedan 2009 har världens militärutgifter fortsatt att stadigt öka. En veckas militärutgifter skulle räcka till att ge utbildning till de 58 miljoner barn i världen som aldrig har fått börja skolan.
Bara en bråkdel av de tillgångar som de superrika sitter på eller vad regeringarna årligen satsar på sina krigsmaskiner skulle räcka till att utrota världsfattigdomen. Enbart den enorma summa som de rika och storbolagen gömt undan i olika skatteparadis eller hemliga bankkonton skulle kunna förverkliga FN:s hållbarhetsmål; att inom 14 år (till 2030) avskaffa hunger, ombesörja utbildning, rent vatten och sanitet och stoppa klimatförändringarna. Sammantaget ska de 17 målen möjliggöra att dagens och kommande generationer får leva i en rättvis, fredlig värld.
Under socialismen vore detta möjligt. Men under kapitalismen och imperialismens nykoloniala plundring reduceras FN:s hållbarhetsmål till en önskedröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Kapitalismens utdragna stagnationskris, eller dödskamp om man så vill, hotar alla framsteg som har gjorts de senaste åren vad gäller fattigdomsbekämpning och jämställdhet mellan man och kvinna.
Nära en miljard människor lever under eller på svältgränsen, trots att produktionen av mat per person i världen har ökat kraftigt under de senaste 30 åren. Men de fattiga har inte råd att köpa all den mat som finns eller ingen mark att odla på.
Över 200 miljoner människor saknar ett jobb och nära hälften av världens 3 miljarder sysselsatta har ett osäkert, lågavlönat jobb. Finns det ett värre slöseri med resurser än arbetslöshet och undersysselsättning?
Fortfarande tjänar kvinnor nästan 25 procent mindre än män, och bara hälften så mycket som männen under sin livstid. Trots att kvinnor jobbar mer och längre om man också räknar in det obetalda arbetet i hemmet.
Det går inte att sätta någon prislapp på vad kapitalismens slöseri och misskötsel kostar samhället. Regeringarna världen över var beredda att genomföra historiens dyraste räddningspaket för att förhindra att krisen 2007-2009 blev till ett ekonomiskt och socialt Armageddon. Därefter har man pumpat in tusentals miljarder kronor för att få hjulen att rulla. Men det enda som har hänt är att den ökade tillgången på billiga pengar har blåst upp en gigantisk global börsbubbla och byggt upp ännu högre skuldberg, vilket har gjort att kapitalismen nu åter balanserar på randen till en ny global kris.
Klimatkrisen har till stor del orsakats av 90 multinationella bolag, som tillsammans producerat nära två tredjedelar av utsläppen av växthusgaser sedan kapitalismens barndom. Bland dessa miljöbovar finns oljejättar som Shell, Chevron, Exxon och BP.
En hållbar utveckling är omöjlig om dessa och andra storbolag får behålla taktpinnen och skjuta regeringarna framför sig.
För att bryta fossilberoende och skapa miljörättvisa krävs planering och långsiktighet, vilket inte låter sig göras utan att oljejättar och andra storbolag överförs i samhällelig ägo (förstatligas) och styrs demokratiskt av de anställda. Det i sin tur öppnar vägen för att teknik, vetenskap och kunskap ställs i mänsklighetens tjänst.
Det man inte äger kan man inte kontrollera. Det är genom sitt ägande av produktionsmedlen, industrier, mark, naturtillgångar med mera som kapitalisterna får sin ekonomiska och politiska makt.
Dagligen utsätts samhället för kapitalets utpressning. Motkraften kan endast komma från massornas självständiga organisering och kamp för genomgripande och varaktig förändring av samhället – en socialistisk revolution.
Kan socialismen genomföras fredligt? Absolut. Ett socialistiskt genombrott är inte möjligt utan folkmajoritetens aktiva stöd och deltagande. Ett socialistiskt genombrott i ett land skulle omedelbart få global spridning och det betydligt snabbare än någonsin tidigare.
Men ingen härskande klass har heller frivilligt gett upp sin makt, rikedomar och privilegier. Kapitalisterna är inte främmande för att gripa till våld. Polis och militär har använts många gånger för att blodigt slå ner de förtrycktas kamp. Kapitalismens våldsamma natur vittnar världens många krig och diktaturer om.
Men en beslutsam massrörelse som visar att man menar allvar med sin kamp för ett nytt samhälle kan splittra och neutralisera statens väpnade styrkor.
Under kapitalismen utgör arbetarnas organisationer och kamp tillsammans med gräsrotskampanjer och olika sociala rörelser såväl fröet till en ny statsmakt – den socialistiska demokratin – som försvaret av dagens begränsade demokratiska rättigheter som ständigt hotas av regeringar som försöker sitta kvar med hjälp av auktoritära metoder och speciallagar. Men för att fröet ska börja gro krävs att dagens toppstyrda fackföreningar omvandlas till demokratiska kämpande fack som agerar självständigt gentemot stat och arbetsgivare.
Samtidigt behöver dagens vänster och framtidens aktivister komma samman i en gemensam strävan att forma nya socialistiska masspartier som kan samla folkmajoriteten i kamp för socialism och mänsklighetens befrielse från allt förtryck, våld och förnedring.
