En vecka i skuggan av krigshotet

av reportrar från Sotsialisticheskaya Alternativa, ISA i Ryssland // Artikel i Offensiv

President Putin har nu meddelat att Ryssland kommer att erkänna självständigheten för de två omtvistade regionerna i Ukraina – Donetsk och Luhansk. Han har instruerat ryska trupper att agera som ”fredsbevarare”. Detta markerar ytterligare ett extremt farligt skede i vad som kan sluta som det värsta kriget som har setts i Europa sedan andra världskriget.

Krigshetsare har piskat upp hysterin i över tre månader nu. Västmakter meddelade att den ryska ockupationen av Ukraina skulle börja kl 03 lokal tid den 16 februari. När deadline närmade sig blev krigshärjarnas skrik högre och högre, och en viss panik inträdde i Ukraina. Regeringen tillkännagav mobiliseringen av trupper och reservister. Tjugo charterflyg organiserades för att låta rika oligarker och deras familjer fly, medan militärt bistånd och utrustning strömmade in i Ukraina.
Samtidigt ombads befolkningen att ”inte få panik”!
När tidsfristen passerade suckade många ukrainare av lättnad när de vaknade på onsdagen. Men spänningarna fortsatte att eskalera. Vita huset hävdade att invasionen av Ukraina var nära förestående. Boris Johnson sa att Kreml kommer att ta över hela landet, och Storbritanniens utrikesminister Liz Truss att Ryssland hotade ta över Östeuropa.
Kreml motsatte sig dessa påståenden och förnekade att de hade planer på att invadera. Men istället för att lämna de ryska trupperna i Belarus ”för gemensamma övningar” meddelades det att de skulle stanna för alltid. Ryssland inledde test av hypersoniska ballistiska missiler.

Helgen såg oroande nya tecken. Fredagsmorgonen började med artillerield längs gränsen mellan Kievkontrollerade territorium och de omtvistade republikerna i östra Ukraina – Donetsk och Luhansk (DNR/LNR). Som lokalbefolkningen påpekar var detta inte särskilt nytt eftersom kriget har pågått i 8 år, med över 14,000 som har mist livet, men detta var en dramatisk ökning. OSSE-observatörer (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) rapporterar att de ägde rum på mer än 30 platser. 
På måndagen ägde ett tv-sänt möte i det ryska säkerhetsrådet rum. Den ena efter den andra krävde ett erkännande av de två omtvistade republikerna DNR/LNR. När en polischef gick utanför manus och sa att han stödjer uppmaningen till DNR/LNR att gå med i Ryska federationen korrigerades han av Putin, som sa att det bara handlade om att erkänna två oberoende republiker.
Senare på måndagskvällen dök Putin upp på tv för att ”tala till nationen”. Han avslutade med att tillkännage att Ryssland nu officiellt skulle erkänna DNR:s och LNR:s oberoende och suveränitet. Ryska trupper har beordrats in i de två republikerna som ”fredsbevarare”. Inom några timmar har det rapporterats att ryska stridsvagnar redan finns i Donetsk.

Detta är ett extremt farligt drag. Det är redan klart att det kommer att bli konflikt om var gränserna för de ”oberoende republikerna” kommer att gå. Varken DNR eller LNR ockuperar hela de tidigare Donetsk- och Luhansk-regionerna. Betydande delar av regionen är fortfarande under Kievs kontroll – i Donetsks fall över 40 procent av befolkningen på 4 miljoner och två tredjedelar av området.
Om ”fredsbevararnas” roll är att ta sig an de ukrainska trupperna vid den nuvarande frontlinjen för att ta över hela dessa regioner finns det en mycket verklig fara för att kriget eskalerar dramatiskt bortom kontroll.

Under helgens säkerhetskonferens i München uttryckte Ukrainas president Zelenskyj starkt missnöje över den västerländska passiviteten. Men bakom de blodtörstiga talen av sådana som Boris Johnson föll Zelenskys uppmaningar att starta ”förebyggande sanktioner” mot Ryssland för döva öron.
Under Münchenkonferensen meddelade Frankrikes president Macron att han hade fått ”personliga försäkringar” från president Putin. Nästa avsedda steg var en återgång till ”Normandieformatet” – förhandlingar mellan Frankrike, Tyskland, Ukraina och Ryssland om genomförandet av Minsk 2 och statusen för DNR/LNR. 
Det blir långt ifrån lätt att komma överens. Ryssland kommer att använda de facto-ockupationen av de två republikerna för att sätta en enorm press på Kiev, även om ryska trupper inte tränger sig längre in i landet. Zelenskyj kommer samtidigt att utsättas för en enorm press att inte ge efter. Men själva existensen av DNR/LNR kommer att hindra Ukraina från att någonsin gå med i Nato eller EU; stater som inte kan garantera sina egna gränser accepteras inte.

De som bor i DNR/LNR bär bördan av krisen. Under helgen tillkännagav de proryska krigsherrarnas ledare mobiliseringen till sina försvarsstyrkor och evakuering av kvinnor, barn och äldre till Ryssland. Tiotusentals flydde över natten men lämnades att sova i föråldrade bussar i minusgrader.
Många rapporter inifrån DNR/LNR tyder på att det finns en stor skepsis mot myndigheterna. Personer som pratar anonymt med pressen säger att attackerna överdrivs, och klagar på att de inte kan prata öppet per telefon eftersom de vet att de blir avlyssnade. Som en kommenterade: ”De välbärgade, affärsmännen, bankirerna och banditerna – de flydde alla 2014”.
Ukraina kommer sannolikt att få lida av konsekvenserna för en lång tid framöver. Utländska företag har flytt och det har skett ett utflöde på 15 miljarder dollar som ett resultat av den förhöjda krigsfebern, en summa i skuggan av de drygt 2 miljarder dollar i ekonomiskt stöd som utlovats av USA och EU den senaste veckan.

Den nuvarande situationen är en del av den växande polariseringen och omställningen av världen mellan amerikanska och kinesiska imperialistiska intressen. Nato har intensifierat sin närvaro i Östeuropa, med baser i Polen, Rumänien och de tre baltiska staterna, som alla gränsar till före detta Sovjetunionen. 12 000 Natotrupper stödjer dessa länders egna trupper på en kvarts miljon.
Sedan 2016 har USA skickat militärt bistånd värt 1,65 miljarder dollar till Ukraina, medan Storbritannien har skickat 1,7 miljarder dollar sedan 2020. Nu har Nato snabbt skickat fler enheter och utrustning till Ukraina och dess grannar. Detta är en verklig konsekvens av Biden-administrationens hårda politik, som utnämner Kina som ”huvudkonkurrenten” och Ryssland som ”den farligaste”.
Kremls militära strategi inkluderar ”hybridkrig” – elektronisk krigföring, inofficiella trupper (legosoldater), politisk inblandning och provokationer. Men Moskva är inte ensamma om detta. USA, brittiska, franska och andra imperialistiska krafter har länge använt sådana metoder. Den farliga blandningen av västerländsk krigshets och ryskt cyberkrig har skapat en situation som snart kan vara omöjlig att kontrollera.

Kremls politik har hårdnat under det senaste decenniet. Under Putins första decennium vid makten ”samarbetade” Kreml med Nato, som fick använda en flygbas i Ryssland som en mellanstation för Afghanistan. När Putin först blev vald talade Putin till och med om möjligheten av att Ryssland går med i Nato!
Idag oroas USA-imperialismen av att det kinesisk-ryska samarbetet ökar. Under vinter-OS i Peking undertecknade Xi Jinping och Putin ett nytt avtal för Ryssland att öka energitillförseln till Kina i utbyte mot gemensamt motstånd mot nya ”färgrevolutioner”.

Socialister har inget förtroende för någon av de imperialistiska makterna.

Även Putins auktoritära regim måste ta hänsyn till om ryssarna kommer att acceptera ett krig om Ukraina. År 2022 är inte 2014, då en massiv patriotisk våg blev resultatet av övertagandet av Krim. De flesta ryssar brottas idag med lägre levnadsstandard, ökande inflation och över en miljon fler dödsfall under pandemin. Misstron till allt som regeringen säger växer. Det finns även rapporter om motstånd mot en fullständig invasion även från arméns och specialtjänsternas led.
Denna situation visar på vad vi sa för 30 år sedan, när Sovjetunionen kollapsade: återupprättandet av kapitalismen garanterar varken levnadsstandarden eller nationella och demokratiska rättigheter.
Socialister tar inte parti mellan de olika imperialistiska makterna. Oavsett om ryska påståenden om att det var den ukrainska armén som startade artilleribeskjutningen eller från Kiev (genom Vita huset) att styrkorna i de omtvistade republikerna var ansvariga är sanna eller inte är det inte den viktigaste frågan. Det är också möjligt att attackerna inte har sanktionerats av Kreml, utan organiserades av de reaktionära ledarna för de två republikerna för att pressa Ryssland till att ingripa.
 
I centrum för denna fråga står Ukrainas rätt att vara en självständig stat. International Socialist Alternative uttalar sig villkorslöst för den rätten. Alla imperialistiska trupper, oavsett om de är från Ryssland eller Nato, bör dras tillbaka från Östeuropa omedelbart.
För att minska spänningen bör ryska trupper som för närvarande ligger längs gränsen återvända till barackerna. Ukrainas självständighet hotas dock lika mycket av konflikten mellan de ekonomiska stormakterna. Naturresurserna i landet, bankerna och de stora företagen bör tas ur händerna på oligarkerna och multinationella företag, och övergå i offentligt ägande under demokratisk arbetarkontroll.
Samtidigt måste Ukraina respektera rättigheterna för landets minoriteter och regioner samt språkrättigheter. Om en minoritet eller region vill ha självstyre, eller till och med avskilja sig, bör den ha rätt att göra det. Men alla beslut måste fattas utan någon militär närvaro, och i demokratiska omröstningar, kontrollerade av lokalbefolkningen. 
Socialister har inget förtroende för någon av de imperialistiska makterna. Västmakterna har gång på gång visat – i Irak, Syrien, Serbien, Libyen och på andra håll – att man inte är en garant för demokrati eller suveränitet. De försvarar kapitalistklassens intressen i sina egna stater.
Ryssland är verkligen inte heller någon försvarare av det ”slaviska” folk som det utger sig för att stödja – dess handlingar mot det ryska folket självt visar det. Den ryska staten agerar för att stödja den ryska oligarkins intressen.

Socialister uppmanar till en massiv antikrigs- och antiimperialistisk rörelse. Detta är inte den lättaste uppgiften, eftersom många som skulle ha motsatt sig imperialistiska attacker mot länder som Irak nu är splittrade. Vissa stödjer Ryssland och Kina i opposition till USA-imperialismen, andra motsätter sig rysk aggression och ger fullt stöd till Ukraina och dess imperialistiska stödjare.
Som socialister kan vi dock inte stödja någon av de imperialistiska makterna. Ukrainas öde som ett självständigt land fritt från ingripanden utifrån kan inte anförtros åt den styrande eliten i varken Väst eller Moskva. Endast den ukrainska arbetarklassen kan göra detta.
Om den organiserades för att försvara sina hem och jobb från militära attacker skulle det utgöra en kraftfull vädjan om solidaritet till arbetare i Ryssland, Europa och USA samt öppna vägen för ett slut på krigshot, garantera självbestämmande och öppna för ett nytt demokratiskt socialistiskt samhälle.

LÄS OCKSÅ:

Ukrainakrisen – allvarlig eskalering