Enbomaffären och kalla krigets kommunisthets

2008-12-17 16:49:10

BOK	Kodnamn Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget
Författare	Tomas Bresky
Förlag	Ordfront (2008)

Tomas Breskys bok Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget är inte bara nyttig läsning av historis­ka skäl, den förbereder också läsaren på den hets som socialister och andra aktivister kan förvänta sig från en härskande elit som allt mer saknar förankring i samhället.
Enbomaffären 1952 är en av de största spionaffärerna i Sverige sedan andra världskriget, om inte den störs-ta. Till skillnad från andra spioner, som Stig Bergling och Stig Wennerström, som sades agera ensamma, menade åklagaren här att det handla­de om en liga.
Totalt åtalades sju personer och sex dömdes i en rättsprocess där domstolen i princip helt och hållet gick på åklagaren Werner Ryhningers linje.
Enligt åtalet hade huvudpersonen Fritjof Enbom, som dömdes till livstids straffarbete, under tio års tid lämnat uppgifter om försvarsanläggning- ar i Norrbotten till personal vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Till sin hjälp hade han haft personer med anknytning till försvaret som hade sympatier hos Sveriges Kommunistiska Parti (SKP).

Fritjof Enbom hade växt upp i en by utanför Boden. När andra världskriget närmade sig 1939 flyttade En­bom tillbaka till Boden och började jobba åt SJ. Han blev efter en tid stationskarl i Bjurå utanför Boden. Enligt honom själv deltog han under kriget i arbetet med att kartlägga ”tysktågen” för den norska motståndsrörelsens räkning. Det var un­der denna tid han blev medlem i SKP och tillsammans med kollegan Fingal Larsson startade de en kommunistisk arbetarkommun (partiförening) i byn. Han började också skriva för SKP:s tidning Norrskensflamman. Efter att Enbom på grund av alkoholproblem och misskötsel kommit på kant med personalen på Norrskensflamman flyttade han till Stockholm.
Enbomaffären inleddes när En­bom på fyllan började skryta med si­na spionhistorier inför ett par han hyrde rum hos i Stockholm. Enbom berättade att han stridit i spanska inbördeskriget som frivillig och att han var medlem av en spionring som lämnat topphemliga uppgifter om försvarsanläggningar till ryssarna. En- bom sa också att han transporterat amerikanska atombombshemligheter till ryska agenter och att han tvingat en finsk spion som ”svikit sitt uppdrag” att överlämna sig till ryssarna.
Hela åtalet byggde på erkännanden från Enbom.

Enbomaffären fick omedelbart en politisk dimension. Redan vid det första förhöret med Enboms hyresvärd deltog den socialdemokratiska försvarsministern Torsten Nilsson.
Med de utrensningsaktioner mot kommunister som socialdemokrater­na genomförde på arbetsplatserna vore det konstigt om inte socialdemo­kraterna såg detta som ett ypperligt tillfälle att få ytterligare ett vapen att använda mot SKP.
– Trakasserierna av kommunister började med Enbomaffären, de passade på när de fick vatten på sin kvarn, berättar Kurt Lindbäck, vars far var fackligt aktiv kommunist vid järnverket i Luleå.
När Enbom senare anhölls och förhördes visade det sig att stora delar av Enboms berättelse var uppenbart påhittade. Det fanns inga belägg för att han varit i Spanien. Inte heller kunde Enbom på något sätt styrka historierna om atombombshemligheterna eller den finska agenten. Men å­klagare Ryhninger valde helt enkelt att lyfta ut dessa delar ur Enboms berättelse i åtalet. Det innebar dock inte att han ifrågasatte Enboms trovärdighet, trots att stora delar av hans berättelse var uppenbara lögner.
Polisutredningen om Enbomaffären läckte som ett såll och i borgerlig och socialdemokratisk media var En­bom redan dömd.

Kopplingen till SKP maximerades. ”Ny Dag-man misstänks som spindeln i nätet” var en rubrik där Enbom sammankopplades med SKP:s tidning Ny Dag, trots att hans enda koppling dit var att han sålt recensioner till tidningen.
Spionrubrikerna i tidningarna kom i en tid när det kalla krigets temperatur började närma sig den absoluta nollpunkten och då kommunist- hetsen rasade som värst.
Förklaringen till kalla krigets framväxt är en brist i Kodnamn: Mikael. Bresky menar att kalla kriget växte fram på grund av Sovjetunionens allt fastare grepp om de östeuropeiska länderna, symboliserat genom Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 1948.
Grunden för det kalla kriget lades långt dock tidigare, först i ryska revolutionen 1917 och senare i det stalini­stiska Sovjetunionens roll under and­ra världskriget.
Sovjetunionen hade kämpat ned den största delen av Hitlers krigsmaskineri och stod starkare än någonsin efter kriget, både militärt och i form av folkligt stöd runt om i världen.
När andra världskriget var slut var den härskande eliten i väst mer rädd än någonsin för det ”röda hotet”.
I många europeiska länder, till exempel Frankrike och Italien, rådde revolutionära stämningar och kommu- nistpartierna växte dramatiskt under åren efter kriget.
Även i Sverige växte SKP:s stöd och partiets medlemmar spelade en viktig roll i metallstrejken 1945.
Men kommunistpartierna i Euro­pa gick lydigt i Sovjetledaren Stalins ledband och hade inga tankar på att inleda en kamp för att avskaffa kapitalismen, trots det masstöd som de åtnjöt. Stalin var i själva verket rädd för nya revolutioner i väst, som skulle kunna leda till verklig arbetardemokrati och därmed hota den byråkratis­ka diktaturen i Sovjet som han stod i ledningen för.

Istället för revolution kunde borgerligheten i land efter land konsolidera sin makt och trycka tillbaka kommunisterna, som inte var beredda att använda det stöd en stor del av befolkningen hade gett dem. Med risken för omedelbara revolter undanröjd växte det kalla kriget och dess kommunisthets fram.
Kommunisterna stämplades som ”illojala” och ”samhällsfarliga” på grund av kopplingen till östblocket.
I den stämning som rådde var det inte konstigt att det togs för givet att andra kommunister i Enboms närhet måste vara inblandade.
Ett femtiotal togs in till förhör, vilket resulterade i att flera personer anhölls och sex dömdes:
Lilian Ceder som träffat Enbom under sin tid på Norrskensflamman och haft ett förhållande med honom. När hon senare jobbade på Slakteriföreningen i Boden och Vägförvaltningen i Luleå hade Enbom frågat om leveranser till försvaret och olika vägbyggen. Lilian Ceder misstänktes och dömdes för medverkan till spioneri.
Hugo Gjersvold som även han ha­de träffat Enbom på Norrskensflamman.
Gjersvold pressades hårt i förhören trots att han var sjuklig. Han förmåddes att erkänna men han kunde inte säga något som styrkte att han medvetet agerat som spion. Gjersvold dömdes till livstids straffarbete för grovt spioneri. När han ville överkla­ga motarbetades han av sin advokat. När han då ville byta advokat nekade rätten honom det, efter samråd med åklagare Ryhninger.
Fingal Larsson som varit Enboms arbetskamrat vid järnvägen i Bjurå ut­anför Boden.
Enligt Enbom ska Larsson ha berättat om militära anläggningar längs järnvägen och den befästa så kallade Kalixlinjen. Att det militära diskutera-des förnekade aldrig Larsson. Att tala med bekanta om militära anläggning­ar var mer regel än undantag bland människor i garnisonsstaden Boden på den tiden.
I förrådet till Bjurå stationshus hittades också en radiosändare som ska ha använts för kontakt med ryssarna. Att Larsson berättat i byn att han försökt få köpa sändaren av Enbom för att ge till sina barn var inget domstolen tog hänsyn till (som om en spion skulle berätta om sin radiosändare). Inte heller ett tekniskt uttalande som sade att radiosändaren aldrig gått att använda fick domstolen att tveka. Larsson dömdes till slut av Högsta Domstolen till tre års fängelse för spioneri och avsattes på livstid från tjänst hos SJ.
Även Fritjofs bror Martin dömdes till sju års straffarbete.

Den siste i ”ligan” var Arthur Karlsson, bokhandlare i Stockholm. Han hade under 1940-talet besökt Norrbotten som försäljare för Arbetarkulturs förlag (SKP), och då även besökt Enbom.
Enligt åtalet ska Karlsson gett order åt Enbom att räkna ”tysktåg” men efter kriget gett honom fler uppdrag och ska även satt honom i kontakt med ryska agenter.
Trots bristen på bevis förnekade Karlsson inte att han samarbetat med Enbom i att hålla koll på tyska trupp- och vapentransporter, däremot neka­de han till allt annat.
Karlsson dömdes helt utan bevis (domstolen hänvisade till att han hade ­skickat vykort till Enbom!) till tre års fängelse för spioneri av Högsta domstolen.
Domen mot Arthur Karlsson var kanske den mest politiska. Karlsson hade arbetat länge för SKP och även suttit i stadsfullmäktige för partiet. Med Karlsson i ligan blev det tydligt att spioneriet måste ha varit sanktionerat högt upp inom SKP.
Men To­mas Breskys bok visar också att Karlsson var den som tydligast gav den politiskt motiverade rättsprocessen ett politiskt svar.
”Denna process huvudsyfte har inte varit att bringa klarhet i eventuella brottsliga förehavanden utan ett försök att skapa en rabalderrörelse mot ett socialistiskt parti” sa Artur Karlson i rådhusrätten.
Tomas Bresky visar i boken att media på många sätt var de som drev på mot fällande domar, till och med inne i domstolen. Dagens Nyheters politiska redaktör Leif Kihlberg, som under andra världskriget hade varit tyskvänlig, satt till exempel med och dömde i rådhusrätten. Mängder av rykten och överdrifter presenterades som ”sanningar” av tidningarna, som inte var sena att göra politiska kopplingar till SKP.
Utrymme för ifrågasättande fanns inte. ”De som var kritiska till de svepande anklagelserna och som ifrågasatte pressens ensidiga beskrivning stämplades som kommunistsympatisörer.” skriver Bresky.

Efter de slutgiltiga domarna i Högsta domstolen mot ”Enbomligan” skrev socialdemokratiska NSD ”Hela rättegången har varit ett bevis för vart den kommunistiska propagandan leder. Hela spionaffären är ett skrämmande vittnesbörd om ideologins fruktansvärda makt och hänsyns­lösheten hos dem som står bakom”.
Samarbetet mellan socialdemokraterna, staten och den ekonomiska eliten för att stoppa opposition och ut- maningar från vänster intensifierades under 1950-talet och IB-affären på 1970-talet avslöjade att socialdemokraternas arbetsplatsorganisationer under lång tid hade samarbetat med underrättelsetjänsten för att registrera radikala arbetare.

Kommunisternas möjlighet att försvara sig mot hetsen försvårades av deras politiska misstag.
SKP var ett lydigt redskap för den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen.
Misstänksamheten mot utvecklingen i Sovjet utnyttjades förstås bå­de av socialdemokrater och borgare för att försöka isolera kommunisterna från bredare lager av arbetare.
Samtidigt innebar Sovjets inflytande över SKP att kampen för socialism sköts långt in i en avlägsen framtid.
Tomas Breskys Kodnamn: Mikael ger inget slutgiltigt svar på frågan om Fritjof Enbom varit i kontakt med utländska agenter.
Hela det undersökningsarbete som redovisas i boken tyder dock på att det var mycket osannolikt att han hade agerat agent.
Om han gjort det var den information han hade av ytterst begränsad betydelse.
Det som boken framförallt lyfter fram är den politiska process som ledde fram till att de andra i ”ligan” sattes dit, trots bristen på bevis och Enboms uppenbart falska vittnesmål.

Boken är skriven så att läsaren får följa Bresky i fotspåren när han letar information om spionaffären.
Det märks att undersökningsarbetet pågått i över 20 år, det finns en del upprepningar i boken som också känns lite spretig och ostrukturerad. Antagligen beror det på att olika material som skrivits under lång tid sammanställts i efterhand.
Trots det är boken nyttig läsning för alla men speciellt för socialister. Den ger en målande bild av den stämning som har byggts upp för att kun­na slå mot alla socialistiska idéer och kämpar.

Jonas Brännberg

---

”Enbom var en skitpratare”

– Det var socialdemokrater­na som var värst. Enbom var en skitpratare som ljög och svamlade.

Det var Gustav Collins första ord när jag frågade honom om han kunde berätta lite om hur det var att vara kommunist i Norrbotten under En­bomaffären.
Gustav Collin fick jobb på järnverket i Luleå efter andra världskriget, och blev skyddsombud.
– Jag hade varit kommunist sen jag var barn. I Koivukangas hade vi bildat arbetarnas idrottsförening. När jag kom till järnverket blev det förhör innan jag blev anställd. ”Är du aktiv i några föreningar?” frågade de till exempel. Men jag hade blivit förvarnad och jag berättade bara om att jag gillade att åka skidor.
Gustav berättar att när SKP ordnade möten i Svartöstaden utanför järnverket kom det dit spioner för att registrera deltagarna.
Trots att Collin har mycket att berätta om det som hänt lever han inte kvar i historien.
– Neddragningarna i äldrevården är för jäkliga. Med FRA har vi inga rättigheter. Och Karl P (s-kommunalrådet) kommer att lukta skit efter valet 2010.
– Nu är det kris och arbetare och pensionärer får betala. Kapitalisterna sätter inte ett öre själva. De ”suger så länge det finns mjölk i spenen”. Jag hoppas att arbetare i världen sätter stopp för detta, avslutar Gustav Collin.

”Till slut sa arbetarna ifrån”

– Det var stopp på järnverket om man var organiserad. Om man var från röda områden som Båtskärsnäs eller Malmfälten så var man automatiskt misstänkt, berättar Kurt Lindbäck, vars pappa var kommunist och skyddsombud på järnverket.
– Fackordförande Gotthild Ö­gren var kommunist. Både han och farsan, som var skyddsombud, fick sluta när socialdemokraternas kam-panj mot kommunister började. Farsan blev kallad ”jävla enbomare” av facktyperna. Till slut var det arbetar­na som sa till att de från facket fick sluta med det där snacket, berättar Kurt Lindbäck.

Jonas Brännberg