Engels kamp för en dialektisk naturuppfattning

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Sju av världens ledande klimat- och så kallade Earth System-forskare varnade förra året för att världen kan vara mycket nära de tippunkter och rentav ”en kaskad av tippunkter” då en långsam global uppvärmning vid en viss punkt kan överskrida gränser i jordens ekologiska system som antagligen innebär en ohejdbar katastrofal utveckling mot ”växthusvärld”. 
För att förhindra detta krävs omvälvande beslut som bygger på en utbredd förståelse för ”naturens dialektik”, som Friedrich Engels på sitt och Karl Marx gemensamma uppdrag försökte få arbetarrörelsens pionjärer att förstå.

Det var i tidskriften Nature som de sju ledande klimatforskarna Timothy Lenton, Johan Rockström, Owen Gaffney, Stefan Rahmstorf, Katherine Richardson, Will Steffen och Hans Joachim Schellnhuber påpekade att FN:s klimatpanel (IPCC) länge trott att sådana ”storskaliga diskontinuiteter” i klimatsystemet var troliga först vid en global uppvärmning över 5 °C. Vad de här slog larm om var att IPCC i sina då två senaste ”speciella rapporter” 2018 och 2019 varnat för att dessa tippunkter kan inträffa redan mellan 1 och 2 graders uppvärmning.
De sju forskarna beklagade sig över att politiker, ekonomer och även vissa naturforskare antingen medvetet tonat ner eller inte förstår betydelsen av jordsystemets hotande tippunkter, som exempelvis förlusten av Amazonas regnskogar eller västra Antarktis islager. 
Andra tippunkter som jordsystemsforskarna varnar för finns i förlängningen av den pågående artdöden, kemiska, biokemiska och biologiska utsläpp, ozonlagrets uttunning, havens försurning, avskogning, sötvattenbrist och luftföroreningar.

Allt detta innebär också att så kallad ”Earth Science”-forskning ger en historisk bekräftelse åt Friedrich Engels försök att i böcker som Anti-Dühring 1878 och Naturens dialektik (postumt utgiven först 1925) bevisa naturens dialektiska rörelsemönster (eller ”lagar”). Något som redan några av de antika grekernas filosofer som Herakleitos anat, liksom den store tyske filosofen Hegel. 
Dagens Earth Science-forskning avgör också en långvarig strid om tolkningen av det politiska och vetenskapliga arvet efter Marx och Engels. Som en missriktad reaktion mot Stalins dogmatiska missbruk av den dialektiska materialismen har ”västerländska” akademiker i spåren av den så kallade Frankfurtskolan och även ”existentialismen” länge hävdat att Engels och efter honom Plechanov, Lenin och andra genom att inkludera naturhistorien avvikit från Marx påstått begränsade användning av dialektiken till enbart den mänskliga materialistiska historieuppfattningen. 
Här i Sverige har framförallt idéhistorikern Sven-Erik Liedman i sina böcker Motsatsernas spel och senast Karl Marx (2015) följt i denna tradition genom att avspisa den dialektiska materialismens inkludering av naturen som ”engelsism” i kapitelrubriker som ”tvillingsjälar eller tragiskt misstag?”. 
Det är en grundlös tolkning som har hämmat både den globala klimatkampen och en ny renässans för marxismen, men som nu på allvar börjar ge vika. 
Offensiv har tidigare skrivit om hur inte minst insatser av amerikanerna John Bellamy Foster och Paul Burkett och senast japanen Kohei Saito i Karl Marx Ecosocialism motbevisat denna urspårning, samtidigt som Earth Science-forskningen svarar för skrämmande bekräftelser.

Marx och Engels blev tidigt överens om att det dialektiska tänkande som Hegel främst av alla försökt systematisera bara speglade de processer som hela tiden pågår i naturens och människornas verkliga, materiella värld, något de till att börja med använde till att utveckla en materialistisk och dialektisk historieuppfattning. Det var också en metod som framför allt Marx, uppbackad av Engels, skulle använda för att kritisera den nya (klassiska) engelska nationalekonomin och i detalj analysera den kapitalistiska ekonomins rörelselager. Något som kulminerade med Marx enorma arbete med Kapitalet.
Men parallellt med den politiska kampen ägnade sig både Marx och Engels åt entusiastiska studier av naturvetenskapens stora genombrott, som främst Engels med stöd av Marx gav sig på att i detalj jämföra med Hegels dialektiska logik för tänkandet. Allra störst intryck gjorde Darwins evolutionsteori, atomteorin, cellbiologin, termodynamikens fysikaliska energiteori, och agronomi. 
Sedan Marx på Engels uppmaning läst Charles Darwins Om arternas uppkomst 1859 om arternas evolution och därmed människans biologiska ursprung, kallade Marx detta ”den naturhistoriska grundvalen för vår åsikt”. Upptäckten sporrade Engels till fortsatta reflektioner om hur den dialektiska övergången från djur till människa troligen har skett. 
I en genialisk liten skrift kallad Arbetets andel i övergången från apa till människa, som har inkluderats i Naturens dialektik, antog Engels att detta började ”med handens utveckling, med arbete, och vidgade vid varje framsteg människans horisonter”. Arbetet krävde vidare samarbete och så småningom tal.

Låt oss emellertid inte smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen. Ty varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss.

Hur den nya vetenskapen på punkt efter punkt bekräftade Marx och Engels syn på dialektiken sammanfattade Engels främst för sig själv i Naturens dialektik i begreppet ”vetenskapen om sammanhangen”. En grundläggande tes är att allt som existerar är i ständig rörelse, men ändå hänger ihop, även om formen vid ett visst skede kan sprängas och förändras. 
”Rörelse är materiens tillstånd” hade han tidigt slagit fast, något som idag brukar sammanfattas som att ”allt är energi” och omfattar alla rörelser, förändringar och processer i universum. 
Det skenbart stabila gäller bara en viss tid och under vissa villkor. Allt som föds växer fram (emergerar) och försvinner, något som både gäller naturen och samhällssystem. ”Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger”, hade redan den grekiske dialektikern Herakleitos konstaterat. Både i naturen och den mänskliga historien sker en process av ständig rörelse, förändring, omvandling och utveckling.

I virrvarret av otaliga förändringar hade naturvetenskapen enligt Engels bekräftat framför allt tre allmänna rörelselagar:
• om kvantitetens omslag i kvalitet (där långsamma förändringar som drivs av inre motsättningar vid en viss punkt plötsligt kan övergå i en ny form och omvänt); 
• om motsättningarnas allmängiltighet (som då antitesens båda poler, positivt och negativt, är lika motsatta som oskiljaktiga); 
• om negationens negation (som när inre motsättningar  i ett fenomen ger upphov till ett nytt, som i sin tur negeras i en process på ett högre utvecklingsplan). 
Det är alla filosofiska termer hämtade från Hegel, men som för denne bara handlade om tänkandets utveckling på den långa vägen i riktning mot vad han kallade en ”Absolut idé”, då allt är insett. Det var för Hegels del en idealistisk syn på dialektiken, som Marx och Engels ställde på materiell fot genom att förklara hur naturen kommer först och det mänskliga tänkandet primärt påverkas av hur de arbetar och lever sina materiella liv, samtidigt som var tids dominerande idéer är den härskande klassens idéer.
Som den brittiske fysikprofessorn och vetenskapshistorikern J.D. Bernal förklarat i en hyllning till Engels är den dialektiska materialismens centrala idé förvandlingen, där forskningens viktigaste uppgift är att förklara det kvalitativt nya, vilka villkor som styr uppkomsten (the emergence) av en ny ”organisatorisk hierarki” och vid vilka noder (skärningspunkter) detta sker. 
Det var också genom att analysera sådana övergångar som Engels själv med hjälp av sin dialektiskt materialistiska naturuppfattning kunde kasta ljus över frågor som ännu inte fått tydliga svar av samtidens forskning, som när det gäller synen på universums uppkomst ur nebulosorna, livets uppkomst ur komplexa kemiska processer, handens och arbetets roll i skapelsen av människan och modersättens övergång till patriarkala familjer med privategendomen.

Naturen har ur materia och rörelse (som idag oftast kallas energi) utvecklats i en serie organisationsnivåer av stabiliserade dialektiska synteser. Alltifrån elementarpartikeln till atomen, från atom till molekyl, från molekyl till kolloidalt aggregat (av finfördelade ämnen), från aggregat till levande cell, från cell till organ, från organ till kropp, från djurkropp till samhälle.
Enligt den brittiske biokemisten och vetenskapshistorikern Joseph Needham var just ”tillkomstens dialektik” Engels mest revolutionära bidrag till den sorts naturvetenskapliga forskning som han inriktat sig på.
Evolutionsbiologen Stephen Jay Gould, som själv bidragit till teorin om ”punkterad jämvikt”, hävdar att det i Darwins fotspår var just Engels som gav 1800-talets bästa bidrag till teorin om ”genkulturens samevolution”. Teorin om den ”punkterade jämvikten” handlar just om hur långa perioder av evolutionär stabilitet emellanåt punkteras av snabb artsförgrening. 
Exemplen kan mångfaldigas. Dagens Earth Science-forskning handlar per definition om naturens dialektiska ”interaktioner och återkopplingar” genom material- och energiflödet mellan jordens undersystem av cykler, processer och ’sfärer’. 

Klimatforskningen har idag lanserat begreppet Antropocen (människans tidsålder) som ett tillstånd då mänsklighetens påverkan på allvar har börjat rubba den relativa balansen i naturen som har rått under den senaste geologiska perioden Holocen i cirka 11 700 år. Många forskare daterar detta till perioden efter andra världskriget, medan andra liksom vi marxister förstår att dess rötter kan dateras till kapitalismens hämningslösa  kapitalackumulation sedan den industriella revolutionen (och därför skulle kunna kallas Kapitalocen).
Marx och Engels gode vän Ray Lancaster blev efter Darwin Englands ledande evolutionsbiolog. I boken The Kingdom of Man (1911), varnade Lancaster i kapitlet ”naturens hämnd” liksom Engels hade gjort för hur människan alltmer rubbar jämvikten i naturen på ett potentiellt katastrofalt sätt, till exempel genom de periodiska epidemier som alla kan hänföras till mänskliga ingrepp, marknader och ”kosmopolitiska” finanstransaktioner. Spanska sjukan skulle i slutet av första världskriget ge en fasansfull bekräftelse.

Engels hade redan som 23-åring i artikeln Ett utkast till en kritik av den politiska ekonomin (1844) gått till storms mot den industriella revolutionens hänsynslösa exploatering, vars misär, epidemier men också lovande arbetarkamp han 1845 skulle beskriva i Den arbetande klassens läge i England. ”Bara ett slut på privategendomen kan innebära mänsklighetens försoning med naturen och sig själv”, löd Engels slutsats. 
I de Ekonomisk-filosofiska manuskripten beskrev även Marx 1844 kapitalismens växande klyfta (alienation, förfrämlingande) mellan såväl arbetare och produktionsresultatet som mellan människa och människa och mellan människa och natur, när arbetarna separeras från jorden, samt att det var kommunismens uppgift att på en högre nivå återställa en fullständig och rationellt reglerad enhet mellan människorna och naturen. 
Långt före sitt mästerverk Kapitalet kritiserade Marx redan då de borgerliga nationalekonomernas värdelära för att enbart betrakta arbetet som källan till allt värde och glömma de bruksvärden från naturen som de betraktar som ”en fri gåva till kapitalet”. Något som innebär att kapitalet under sin konkurrensdrivna ackumulation underminerar både arbetskraften och jorden, ”de ursprungliga källorna till all rikedom”.

Manegen var redan här tidigt krattad för Marx att också anamma det dialektiska begreppet ”metabolisk reva” i ämnesomsättningen mellan människan och naturen som en olöslig konflikt under kapitalismen och som idag har utvecklats till en metabolisk avgrund. 
I sin artikel Engels’s Dialectics of Nature in the Anthropocene (tidskriften Monthly Review, den 1 november 2020) påminner John Bellamy Foster om att Engels liksom Marx och biokemisten Justus von Liebig pekade på Londons enorma avlopps­problem som ett exempel på den metaboliska reva, som berövade jorden dess näringsämnen (genom mänsklig avföring) och transporterade dem till överfulla städer där de som förorening spolades ut i floder och hav.
Engels betonade också klassgrunden för spridningen av periodiska epidemier av till exempel smittkoppor, kolera, tyfus och andra smittsamma sjukdomar.
I Naturens dialektik säger Engels att den sista väsentliga skillnaden mellan djur och människa är att människan kan behärska naturen och få den att tjäna sina syften, men hans varning ekar idag kraftigare än någonsin: 
”Låt oss emellertid inte smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen. Ty varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss.”
Efter att ha gett en rad exempel på detta påminner Engels om hur ”vi vid varje steg vi tar om att vi ingalunda behärskar naturen som en erövrare behärskar ett främmande folk, som någon som står utanför naturen, utan att vi med kött och blod och hjärna tillhör naturen och står i dess mitt och att hela vårt herravälde över den består i att vi framför alla andra varelser känner dess lagar och kan använda dem på rätt sätt”.

Engels kunde från sin utsiktspunkt mitt i den industriella revolutionen snabbt inse nyckelproblemet med att ”de fåtaliga kapitalisterna som behärskar produktion och varuutbyte kan bara bekymra sig om sina handlingars mest omedelbara nyttoeffekt. Ja, till och med denna nyttoeffekt – om det handlar om nyttan av den vara som produceras och utbytes – träder fullständigt i bakgrunden. Den profit som försäljningen inbringar blir den enda drivfjädern”. Helt enkelt för att de annars obönhörligt kommer att slås ut i konkurrensen.
Engels slutsats blir att det för att verkställa denna reglering av vårt förhållande till naturen behövs mer än blott och bart kunskap. ”Därtill krävs en fullständig omvälvning av våra hittillsvarande produktionssätt och därmed också hela vår nuvarande samhällsordning.” 
Det var en slutsats helt i linje med Marx berömda ord i Kapitalet om att: ”I en högre (socialistisk) socioekonomisk formation kommer privat ägande av jorden att framstå lika absurt som privat ägande av andra människor. Inte ens ett helt samhälle, en nation, eller alla samtidigt existerande samhällen tillsammans, är ägare till jorden. De är helt enkelt dess förvaltare, dess förmånstagare, och måste efterlämna den i ett förbättrat tillstånd för kommande generationer.”

När kapitalismen idag har drivit oss till tröskeln av en existentiell kris för mänskligheten kan vi givetvis inte vänta på att göra allt redan här och nu för att fördröja de hotande tippunkterna. 
Men för att säkra segern och återupprätta en balans med naturen krävs som Friedrich Engels och Karl Marx satsade hela sitt liv på att förklara en global seger för ett nytt demokratiskt planerat och socialistiskt samhällssystem.