Ensamkommande pjäser i ett politiskt spel

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Det pågår ett spel i Sverige där spelpjäserna är människor av kött och blod. Det är ett politiskt spel om asylpolitiken. Spelpjäserna är asylsökande, främst de som kom 2015.

År 2015 kom sökte knappt 163 000 personer asyl i Sverige, de flesta från Syrien under hösten. Den grupp som har stötts och blötts mest är de ensamkommande ungdomarna, främst pojkar från Afghanistan.
Under 2015 kom det nästan 24 000 ensamkommande från Afghanistan, av dem var ca 92 procent pojkar. Det är främst dessa som den svenska flyktingpolitiska diskussionen har handlat om sedan dess.
De har fått klä skott för allt som upplevts som fel i asylpolitiken. De har i knappt fem år, sedan våren 2016, kastats mellan hopp och förtvivlan. Jag har sett förtvivlan i deras ögon när Migrationsverkets tolkning av politiska beslut har gjort det svårare för dem.

I augusti 2017 inledde Ung i Sverige sin långa sittstrejk för de ensamkommandes rätt till asyl. Som ett resultat av den kampen lade regeringen fram gymnasielagen som antogs av riksdagen i juni 2018. Den innebär i kort att du under vissa förutsättningar ska ha rätt att stanna i Sverige för att fullfölja din gymnasieutbildning.
Lyckas du sedan efter sex månader hitta ett fast jobb eller ett jobb på minst två år kan du få permanent uppehållstillstånd. Det är om det här som det politiska spelet idag handlar om.

Det var inte alla 24 000 som var berättigade att söka uppehållstillstånd. Regeringen satte en gräns vid den 24 november 2015. Kom du efter det, om så bara med en minut, hade du ingen chans. Du skulle också vara minst arton år vid första avslaget. De som var under arton fick inte stanna. Du skulle också ha väntat i minst 15 månader på besked. Många föll igenom där.
Nu har ca 7 600 uppehållstillstånd enligt gymnasielagen. Av dem hade en bråkdel fått permanent uppehållstillstånd i oktober. De flesta pluggar kvar. En del slutade gymnasiet i somras och det är långt ifrån alla som lyckats med konststycket att mitt i coronatider få ett fast jobb. I höstas slog Morgan Johansson fast att inga undantag ska göras i hårda tider.

Efter landsomfattande protester, bland annat med en namninsamling som samlade drygt 12 000 namn, mjuknade Morgan Johansson något. Nu skulle man få 12 månader på sig och jobbet skulle vara minst ett år.
Det fick Moderaternas Maria Malmer Stenergard att gå i taket. ”Vi måste ha långsiktighet och rättssäkerhet.” Hon har rätt, vi måste ha rättssäkerhet, men inte som flyktingfientliga Moderaterna menar.

I fem år har godtyckliga datum använts i asylpolitiken. Det kan inte anses som rättssäkert att sätta ett datum (den 24 november) och alla som sökte asyl efter det behandlas efter en annan lag än de som kom före, speciellt som lagen inte var antagen av riksdagen då.
Kom din ansökan in efter den dagen har du ingen chans att stanna och plugga som dina kompisar som kom några dagar innan. Hann du som vuxen få din ansökan behandlad i tid kan du få permanent uppehållstillstånd med möjlighet att få hit din familj.
Fick du däremot din ansökan behandlad efter att lagen antagits, även om du anlände före, får du bara tillfälligt uppehållstillstånd och ingen automatisk rätt att få hit din familj.

För de asylsökande har det inneburit år av lidande. En del har inte orkat med, utan har tagit sina liv. Många fler har försökt. Det är dags att göra slut på deras lidande, oberoende av ålder och ursprungsland.
Barnfamiljer tas inte emot i Afghanistan om de tvångsutvisas. De blir kvar i Sverige på knapp överlevnadsnivå. De tvingas flytta när Migrationsverket säger det. De kan alltså inte forma fasta relationer med några. Så mycket är talet om integrering värt.

Så länge det finns människor i det här landet som försvarar människors rätt att söka asyl kommer den här frågan inte att försvinna från den politiska dagordningen. Maria Malmer Stenergard må gå i taket, Jimmie Åkesson må tala om krig, men frågan försvinner inte så länge folk tvingas fly sina hem. ■