FILM |
| Titel: Den enskilde medborgaren. Manus och regi: Claes Eriksson I rollerna: Claes Eriksson, Örjan Ramberg, Kerstin Granlund m fl. |
Bara genom sina långfilmer har de hunnit kritisera allt från svensk vapenexport till partipopulism, ofta skildrat i högt tempo med mycket musikaliska inslag. Claes Erikssons senaste film, Den enskilde medborgaren, går till angrepp mot vad som tycks vara det gränslösa rofferiet i näringslivets toppskikt, men i en betydligt mer försynt stämning.
En av filmens främsta ambitioner är att visa de idag avgrundsstora kontrasterna mellan dem som styr i samhället och dem som styrs i samhället. Något som avspeglas i filmens konflikt mellan den mäktige bolagsdirektören Stig, spelad av Örjan Ramberg, och ”den enskilde medborgaren”, en sympatisk musiklärare spelad av Anders Eriksson. Denne enskilde medborgare går snart in för att konfrontera och ställa bolagsdirektören till svars.
Filmen är betydligt mer lågmäld än något annat jag sett av Claes Eriksson, och kanske är det så ämnet borde behandlas. Det har ändå flikats in inslag av sketcher av en kaliber som påminner om Galenskaparna och After Shave, kanske för att publiken inte ska känna sig alltför vilseledd. Men frågan är om det inte snarare stjälper än hjälper filmen. Helheten blir ganska ojämn, det tycks genomgående saknas en balans mellan humorn och tragedin.
De som känner till Galenskaparna och After Shave lär veta vilka överdrifter de kan ta till, men här förstör sådana överdrifter det som i filmen byggts upp till en närgången realism. Vid vissa tillfällen klingar det dock till riktigt bra, men det passerar alltför lång tid mellan dessa.
Det känns förvisso ganska fräscht och jag är inte sen att välkomna ett välriktat slag mot kapitalets gnidare, även om filmen hade en betydligt större potential att nå ut än vad själva resultatet visar.
Månne ska man kanske spara lite på komiken, eller i alla fall inte låta samhällskritiken få vika för den. Av brist på alternativ av kaxig svensk film idag kan jag nog ändå sträcka mig till en rekommendation. Om inte annat så för Anders Erikssons förträffliga gensvar till direktörens vägran att lämna ifrån sig pengarna: ”Då går vi över till Plan B. Plan B är att du ändå lämnar tillbaka pengarna, men det gör dessutom väldigt ont.”
Peter Henriksson
