Erdoğan styr genom presidentdekret.
Utrensningarna efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet fortsätter i full fart. Jämsides med de pågående utrensningarna inom statsbyråkratin fortsätter Erdoğan och hans regim att hänsynslöst attackera den politiska oppositionen. Elva parlamentsledamöter från det prokurdiska vänsterpartiet HDP (Folkets demokratiska parti) har gripits och satts i förvar i väntan på rättegång.
Valen under juni 2015, där AKP förlorade sin majoritet i parlamentet, markerade en brytpunkt i Erdoğans politik vad gäller den kurdiska frågan. AKP:s önskade mål var att hindra HDP från att komma över den fullständigt odemokratiska valgränsen på 10 procent, vilket behövs för att få mandat i parlamentet.
Genom att vara det näst viktigaste partiet i de kurdiska delarna av Turkiet, alltså norra Kurdistan, skulle AKP kunna ta alla de kurdiska parlamentsplatserna för sig själva. Därmed skulle de kunna få de 367 platserna som behövs för att genomföra förändringar i konstitutionen utan att behöva använda sig av en folkomröstning.
Under de så kallade ”fredsprocesserna” adresserade AKP ihärdigt PKK som en samtalspartner snarare än HDP, eftersom man ville hålla HDP borta från strålkastarljuset. För att kunna få kurdiska röster gjorde AKP-ledarna sitt bästa för att sprida att det var deras parti – inte HDP – som ledde fredsprocessen.
Men HDP:s valsuccé i valen i juni 2015 fullständigt krossade AKP:s planer. HDP:s vänsterplattform, med stark betoning på de sociala och ekonomiska frågorna, hade en stor påverkan i inte bara de kurdiska städerna, utan kanske viktigast i de västra städerna där turkar är i majoritet. De chockade AKP genom att vinna 13 procent av rösterna. AKP var långt ifrån att nå sin planerade agenda och då de hade förlorat sin absoluta majoritet var de inte ens kapabla att bilda en regering utan stöd från en koalitionspartner, vilket ställde dem inför hotet att bli tillbakapressade till oppositionen.
Erdoğan och AKP-byråkratin visste att om de gav upp sin politiska makt skulle de bli åtalade för alla de konstitutionella överträdelser, krigsbrott och korruption som de utförde under sitt styre. Detta var inte något de var redo att överväga genom att vara passiva – därför blev frågan om att hålla kvar makten en fråga om politisk liv eller död.
Efter junivalen visste Erdoğan att hans dagar var räknade. AKP-ledarna hade börjat rita ut en ny kurs, då deras prioritet inte längre var presidentsystemet, utan att behålla den politiska makten med alla till buds stående medel. Genom att överge allt hopp om den kurdiska rösten agerade AKP istället på det mest populistiska sättet möjligt för att vinna de turkiska nationalisternas röster.
Med stöd från sin marionett-media, vilket är nästintill 100 procent av all media i landet – inklusive den självutnämnda ”sekulära/socialdemokratiska” median, som är på samma sida som AKP i den kurdiska frågan – utlyste AKP krig mot den kurdiska rörelsen. Hundratals civila mördades, kurdiska städer slets itu och gerillakrigare avrättades, torterades och till och med hängdes ut för offentlig förnedring. Viktigast av allt var att alla dessa militära operationer applåderades och legitimerades i namn av ”kontraterroristiska operationer” av marionett-medierna.
Kriget rasade inte bara i öst. I de västra turkiska städerna blev kurdiska områden och arbetsplatser (som bokaffärer) attackerade av AKP-sympatisörer och fascister (vilka redan letade efter vilket svepskäl som helst för att attackera kurder). Kurder boende utanför norra Kurdistan blev lika terroriserade. Genom dessa händelser eldade Erdoğan, AKP-ledarna och marionett-media på samhällets chauvinism och pekade direkt ut HDP som en påstådd sponsor till terrorism.
Denna logik stämde inte överens med verkligheten, eftersom det var det parlamentariska HDP, inte PKK – och såklart inte AKP som sade sig ha förhandlat med dem – som var i spärrelden. Kriget fortgick intensivt, såväl väpnat som oväpnat.
Under tiden gjorde Erdoğan som president för det parlamentariska systemet sitt bästa för att manipulera regeringsprocessen. Han blockerade alla möjliga sätt att bilda en koalitionsregering och tvingade de andra partierna till ett snabbval. Manipulationerna lyckades och ett nytt val utlystes till november 2015.
HDP var under häftig attack, och därför för svaga för att upprepa sin framgångsrika valkampanj som de hade haft fram till junivalen. Det förstärktes av misstag från partiets ledning, som beslutet att ställa in alla valstormöten i efterdyningarna av de två terroristattacker som skakade Ankara den 10 oktober 2015.
I detta samhällsklimat möttes demoniseringen och marginaliseringen av HDP av viss framgång, till den grad att HDP förlorade ett betydande stöd av de turkiska rösterna i de västra städerna och knappt kom över spärren på tio procent. Det styrande partiets krigshetsande taktik lönade sig då AKP ensamt kom till makten igen. När nu den kalla politiska döden inte längre förföljde dem var Erdoğan och hans klick redo att återgå till sin presidentagenda.
Vilket motiv ligger bakom Erdoğans ambition om att gå mot ett presidentsystem? Det är helt enkelt att vara politiskt vid liv. Erdoğan, AKP och dess gelikar är på något sätt tvungna att gå mot en diktatur. De har inte några andra val än att vara mycket mer auktoritära och begå fler övergrepp, och detta av tre skäl.
För det första har de stärkts av den chauvinistiska våg de skapade efter junivalen. Erdoğans nationalistiska och konservativa sympatisörer, som alltid skulle stödja vilka aktioner som helst mot kurderna, omfamnade helt enkelt kriget mot kurderna. Erdoğan eskalerade våldet till en väldigt hög nivå och har dragit ut på våldsnivån sedan fjolårets junival och nu förväntas inget mindre av honom. De har utlöst en dynamik som de nu är beroende av och inte lätt kan sätta stopp på.
För det andra vet Erdoğan att varje litet frö av opposition har potentialen att få en snöbollseffekt och bli till en liknande massrörelse på gator och torg som protesterna vid Geziparken år 2013. De har tryckt ned oppositionen så hårt och så länge att varje icke-sympatisör till AKP längtar efter ett tillfälle att bli hörd och letar efter alla sätt att komma bort från dess styre. Varje embryo till opposition har potentialen att backas upp av den stora massan. Erdoğan och hans vakthundspoliser är medvetna om detta – de skulle till och med attackera ett tio man starkt pressuttalande, eftersom de är rädda för att varje genombrott för oppositionen skulle kunna bli startskottet för något större.
För det tredje är Erdoğan, även om han verkar vara på höjden av sin makt, medveten om att han fortfarande står inför faran att bli åtalad. Erdoğan har inte styrt på något ”vanligt” sätt och han har inte haft valet att lugnt luta sig tillbaka som opposition om han skulle förlora makten.
Det genuina och mest uppenbara skälet bakom hans presidentdrömmar är garantin att han aldrig kommer att förlora den politiska makten under sin livstid. Hans försök att ändra konstitutionen skulle låta honom sitta kvar fram till år 2029.
Vad som har karaktäriserat Erdoğans politik är att han utåt sett har verkat vara lojal mot de rättsliga processerna. Hans sätt att styra var inte att ignorera och begå övertramp, utan att använda all politisk makt till att manipulera, upprätthålla, hota och utpressa för att sedan uppnå sina mål genom en ”till 100 procent laglig” procedur. Att få ut det mesta av Turkiets omogna borgerliga demokrati har varit hans metod från början – åtminstone fram till det militära kuppförsöket i juli.
Den misslyckade militärkuppen var en gåva från himlen för regimen (Erdoğan kallade det ”en gåva från Gud”) då det gav honom ytterligare ett ”kontraterrorist”-mål. Hans ökade stöd efter kuppförsöket var så stort att han inte längre behövde lagar och regler. Efter kuppförsöket har alla som står upp mot honom stämplats som kuppmakare.
Den misslyckade kuppen ändrade Erdoğans metoder drastiskt och gav honom möjlighet att helt strunta i lagen. Han kringgick parlamentet och styrde hela landet med en presidents dekret. Som president var han redan en del av den verkställande makten, den rättsliga genom sina marionettdomare och -åklagare – nu kunde han via presidentens dekret byta ut hela parlamentet.
Vad som vill uttryckas här är inte att Erdoğan indirekt är i kontroll av parlamentet genom sitt parti, vilket redan var fallet innan kuppförsöket, utan att Erdoğan nu direkt konstituerar den lagstadgande makten genom personligt dekret. Efter kuppförsöket tog han ett kliv närmare att etablera en mer klassisk form av ”personlig” diktatur genom att urholka parlamentet och kraftigt förlita sig på polismaskineriet för att krossa motståndet till hans styre.
Så vad härnäst? Det monster som Erdoğan har matat sedan junivalen blir allt fetare och mera glupskt för var dag. Det kommer att äta upp varje hinder som Erdoğan ställs inför innan presidentsystemet har införts.
Skribenterna i Cumhuriyet, den största oppositionstidningen, har fängslats. Några få dagar efter att parlamentsledamöter för HDP fängslats stängdes omkring 370 partiföreningar ned. Vilka som blir nästa måltavla är svårt att säga. I vilket fall kommer Erdoğan att fortsätta attackerna och socialister är otvivelaktigt under hårt tryck.
Om Turkiet var en levande organism skulle dess hälsotillstånd få diagnosen ”oppositionsbrist”. De prokapitalistiska oppositionspartierna har fällts till knäna av Erdoğan. Förutom HDP finns det två oppositionspartier i Turkiet: Det nyfascistiska MHP (Nationalistiska rörelsepartiet) och det kemalistiska CHP (Folkets republikanska parti). MHP har svansat efter Erdoğan sedan junivalen.
Detta är inte förvånande. Vad som har tagit skikt av massorna på sängen är dock det faktum att CHP, det påstådda socialdemokratiska och sekulära partiet, lyser med sin tröghet och sin delaktighet i AKP:s
agenda sedan junivalen. Först röstade de för militäraktioner mot PKK direkt efter valet. Sedan röstade de för att häva den parlamentariska immuniteten för HDP-ledamöterna. Sedan kuppförsöket har de öppet stött Erdoğan och sänkt sina väljares förväntningar om att de skulle kunna göra något för att stoppa honom.
Företrädare för partiet är medvetna om att det inte är mycket man kan göra åt Erdoğan på parlamentarisk väg, samtidigt som de har övergett allt hopp om rättsliga åtgärder. De har heller aldrig sett gatan som en lösning och tog därför aldrig initiativ till någon gräsrotsmobilisering, något de fruktade skulle växa bortom deras kontroll.
CHP:s kompromissande attityd gentemot Erdoğans offensiv har skapat ett djupt missnöje – för att inte säga avsky – bland deras sympatisörer. Många CHP-sympatisörer skriker ut i social media och uppmanar dem till att göra något. Alla som motsäger sig Erdoğan i Turkiet längtar efter ett sätt att slå tillbaka, men de senaste månaderna har visat att en verklig opposition aldrig kommer att komma från CHP:s sida.
CHP är det parti som grundade den turkiska republiken och är ett pro-etablissemangsparti som försvarar den turkiska kapitalismens intressen. De har visat mer än en gång att de aldrig kommer att vara ett verktyg för verklig kamp till försvar för de arbetandes, de fattigas och det kurdiska folkets intressen. Verkliga initiativ som vänstern åtar sig har inte bara potential att växa till en ny massproteströrelse likt Geziparkens, utan skulle också hjälpa till att sätta de mest genuina skikten inom CHP i rörelse mot vänster.
Vad som är nödvändigt mot Erdoğans styre nu är en enhetsfront där arbetarrörelsen måste vara den ledande kraften. Varje genuin opposition, varje litet hinder på Turkiets väg mot diktatur, måste samlas till en massrörelse för att svepa bort hans regim.
Tusentals personer, särskilt kvinnor, demonstrerade nyligen runtom i landet i protest mot en motion från AKP som skulle upphäva fällande domar mot män som har begått barnsexövergrepp om de gifter sig med offret. Regeringen tvingades till reträtt nästan omedelbart. Detta exempel är viktigt eftersom det visar att regimen bakom sin tuffa och hårda fasad är livrädda för återkomsten av gatumobiliseringar samt att de kan tvingas till reträtt.
Då många har längtat efter vilket tecken som helst på motstånd är detta ett utmärkt tillfälle att utveckla en gräsrotskamp underifrån. Men denna kamp borde inte enbart rikta sig mot Erdoğan, som står som den ultimata företrädaren för hela det system som skapade honom och ger honom näring. Erdoğan är en äkta produkt av turkisk kapitalism, och därför finns det inget bättre botemedel mot hans styre än att klasskampen återupplivas.
Mitt i den kapitalistiska krisens dödläge måste ett socialistiskt alternativ akut byggas. ■
