Etiopien: Fredsavtal, men våldet och nöden fortsätter

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

600 000 människor beräknas ha dött i det två år långa kriget i Etiopien. Fredsavtalet i november var efterlängtat, men våld, förtryck och nöd kvarstår för stora delar av landets befolkning.

Det nya kalla kriget mellan USA och Kina har lämnat tydliga avtryck i kriget och dess efterspel. USA deltog aktivt i fredsförhandlingarna och öppnar nu för att upphäva handelsrestriktioner som infördes under kriget och återuppta biståndet. Utrikesminister Anthony Blinken besöker Addis Abeba den här veckan för att understryka USA-imperialismens intressen.
Etiopien är Afrikas näst folkrikaste land (120 miljoner) och en viktig militär och ekonomisk makt i regionen. I mars besökte Etiopiens finansminister och riksbankschef Beijing, ett besök som underströk ländernas ”strategiska samarbete” som en modell för Kinas relationer med afrikanska länder. Det stora kinesiskt ledda järnvägsbygget mellan Addis Abeba och Djibouti syftar till ökad export från Etiopien. En stor del av landets utlandsskulder är till Kina.
Etiopiens regering hör också till dem som, liksom Sydafrikas och Algeriets, inte har fördömt Rysslands invasion i Ukraina.

För Abiy Ahmeds regim i Addis Abeba har kriget förvärrat landets redan mycket allvarliga kriser. Hungersnöd, väpnade konflikter, hög inflation och försvagad ekonomi skakar Etiopien, och har tillsammans med kriget och ökad repression mot all opposition gjort att Abiy Ahmed har förlorat det starka stöd han hade när han tog makten 2018.
Kriget mellan landets regering och TPLF i Tigray har orsakat enorm förödelse och fler har dött än i något annat nu pågående krig. Mellan 300 000 och 400 000 civila beräknas ha förlorat livet efter militärt våld eller av svält och brist på sjukvård. Därtill kommer 200 000 och 300 000 soldater som beräknas ha fallit offer för kriget, vilket sammantaget blir upp till 1 000 döda per dag i två år. Siffrorna kommer från Nigerias före detta president Olusegun Obasanjo, som var Afrikanska Unionens representant i fredsförhandlingarna. Det finns en uppsjö av vittnesmål om massakrer, våldtäkter, tortyr och militära anfall mot civila.
Efter avtalet har Tigrays huvudstad Mekelle nåtts av leveranser av livsmedel och mediciner samt återfått bankväsende, elektricitet och internet (men inte alla sociala media) efter en förödande total blockad som varat i två år.
Men en representant för Rädda Barnen rapporterar att skolor, sjukhus och vårdcentraler ännu inte har öppnat igen. Staden har plundrats och till stora delar slagits sönder. Befolkningen ”vittnar om det storskaliga våld de har lidit av från etiopiska, eritreanska och amhariska trupper”, rapporterar Le Monde. Över hälften av Tigrays sju miljoner invånare behöver matleveranser för att klara sig.

Både Kina och USA bortser från nu från krigets många övergrepp för att åter kunna göra profiter i Etiopien liksom att om möjligt återfå en stabil allierad i en strategiskt viktig del av världen.

Fredsavtalet väger över till fördel för Abiy Ahmeds federala regering, som militärt åter fick övertaget i de upptrappade strider som startade i augusti 2022 efter en vapenvila under en del av 2022. För att undvika militärt nederlag och upphäva blockaden accepterade TPLF-ledarna avtalet, som innebär att de ska överlämna sina tyngre vapen och att de federala myndigheterna återtar styret i regionen. I uppföljande förhandlingar utlovades också att de eritreanska trupperna, liksom milisen från Amhararegionen i Etiopien, skulle dras tillbaka. Parlamentet i Addis Abeba ska också riva upp beslutet att stämpla TPLF som en terroristorganisation.
Efter fyra månader är avtalet fortfarande bräckligt och mycket återstår. TPLF:s avväpning inom 30 dagar har inte skett, Eritrea har fortfarande kvar trupper som utför plundringar och dödar civila. De systematiska våldtäkterna utförda av etiopiska och eritreanska soldater mot kvinnor i Tigray har inte upphört.
Den etiopiska regeringen har inte agerat mot Amharamilisen som under kriget har tagit kontroll över områden med bördig jordbruksmark i västra och södra Tigray som de anser tillhöra Amhara. Det beräknas att 700 000 tigrayaner har tvingats fly därifrån.
Den federala regeringens myndigheter har inte återkommit till Mekelle, där fredsplanen stipulerar ett övergångsstyre där båda parter ska ingå, fram till att val har hållits (men det finns inget föreslaget datum för val). Den fientlighet mot den federala regeringen som fanns i Tigray sedan tidigare har naturligtvis förstärkts enormt av kriget.

Fredsavtalet öppnar både för samstyre i Tigray och för möjligheten att Tigrays 200 000 soldater ska kunna integreras i den etiopiska armén. Avtalet talar om ”övergångsrättvisa” (transitional justice) för att få fram sanningen, lyssna på offren och uppnå försoning och helande.
Begreppet ”transitional justice” uppstod i Latinamerika när militärdiktaturerna föll på 1980- och 90-talen och är ett försök att uppifrån begränsa och ta kontroll över de förtryckta massornas krav på rättvisa i syfte att förhindra att dessa utvecklas i en mer militant eller till och med revolutionär riktning. I flera fall har bara ett fåtal tidigare förtryckare ställts till ansvar medan de flesta har fått amnesti.
Typiskt nog är det nu det etiopiska justitiedepartementet som har författat hur ”rättvisan” ska gå till i detta fall. Den sortens försoning och integrering avtalet talar om löser inte motsättningarna och fortsätter förtrycket av fattiga och arbetande i stad och landsbygd. Det är också erfarenheten från ”övergångsrättvisa” och ”sanningskommissioner” i andra länder.
Klyftan mellan ord och verklighet visas tydligt när regeringen inte vill tillåta FN:s undersökningskommission för mänskliga rättigheter att bedriva en utredning om kriget. Den rapport som har lagts fram i FN, som beskriver brott mot mänskligheten från båda sidor, har förkastats av Addis Abeba.
Risken är stor för nya militära strider eller att kriget återupptas. Både den etiopiska armén och Eritreas trupper står i beredskap, också för att sätta ytterligare press på TPLF. Nya stridigheter kan också riskera att Sudan dras in, då landets dels har tagit emot många flyktingar från Tigray, dels anklagas av Etiopien för att ha transporterat vapen till TPLF.

Kriget var i grunden en maktkamp mellan två styrande eliter. Etiopiens nuvarande regering som leds av Abiy Ahmed ställdes mot TPLF, som styrde landets diktatoriska regim i nästan 30 år, från 1991 till 2018. Från 2004 till 2017 var landets ekonomiska tillväxt kanske högst i världen, över 10 procent per år. Regeringen följde en ”kinesisk” ekonomisk modell, som byggde på samarbete mellan den etiopiska staten, multinationella bolag och imperialistiska makter.
Den stora massan av befolkningen, inklusive i Tigray, fick ingen andel av tillväxten, men drabbades av repression mot all form av opposition, att jord konfiskerades och av hög arbetslöshet bland unga. Det ledde till växande protester, som kulminerade i en tredagars generalstrejk 2018, som fällde TPLF-regeringen.
Abiy Ahmed, från Oromia men med rötter i den gamla regimen, kom till makten med löften om demokratiska reformer. År 2019 fick han Nobels fredspris för fredsavtalet med Eritreas diktator Isaias Afewerki, som senare blev hans allierade i kriget.
Kriget 2020 inleddes med att etiopiska trupper med uppbackning från Eritrea intog Mekelle, men de tvingades snart till reträtt när TPLF gick till motoffensiv. De tigrayanska trupperna intog delar av Amhara och verkade vara på väg mot Addis Abeba. Men precis som de federala trupperna saknade förankring i Tigray och tvingades tillbaka mötte TPLF massivt motstånd när de marscherade söderut och tvingades därför att retirera.
En lägre nivå på striderna från december 2021 ledde till en vapenvila i mars 2022. När striderna återkom i full skala i augusti hade den etiopiska armén övertaget, med stöd av Eritrea och Amharamilisen, och utrustade med drönare som köpts från Turkiet.

Fredsavtalet innebär inte fred i Etiopien. I Oromia, den största regionen med 35 miljoner invånare, har striderna mellan statliga styrkor och Oromo Liberation Army (OLA) trappats upp.
OLA, som länge hade sin bas i Eritrea, säger sig strida för självständighet för Oromia. Abiy Ahmeds armé har svarat med drönarattacker som också har riktats mot civila mål. Även i andra regioner riktas etniskt våld mot minoriteter och gränsområden mellan regionerna.
Grunden för det upptrappade etniska våldet och militära konflikter finns i det kapitalistiska och imperialistiska systemet. De rikedomar som skapas ägs och brukas av en liten minoritet, kapitalister i de imperialistiska stormakterna och den ännu mindre gruppen makthavare i länder som liksom Etiopien är underordnade i det globala systemet. I den andra änden lever 27 procent av befolkningen i Etiopien (2021) i extrem fattigdom (på mindre än 20 kronor om dagen).
Klimatkrisen slår hårt i Östafrika. Utöver krig har etiopierna också drabbats av torka och svaga skördar. FN beräknar att 20 miljoner människor i Etiopien saknar tillgång till eller har inte råd med den mat som de behöver. Varje dag dör folk av svält. Brist på dricksvatten gör att kolera sprids samtidigt som sjukvården är mycket begränsad. Matpriserna skenar, inflationen i februari var 33,6 procent.

Regeringen pressades att avsluta kriget av ekonomiska skäl. Den ställer nu sitt hopp till internationella valutafonden, IMF, för att inte behöva ställa in betalningarna på utlandsskulden på 26 miljarder dollar, varav större delen är till Kina. Redan innan kriget började Abiy Ahmed genomföra och planera för stora privatiseringar, som passar bra in på IMF:s ökända villkor.
Både Kina och USA bortser från nu från krigets många övergrepp för att åter kunna göra profiter i Etiopien liksom att om möjligt återfå en stabil allierad i en strategiskt viktig del av världen.
Den massiva proteströrelsen 2014-18 enade stora delar av landet. Det fanns en solidaritet mellan befolkningen i de två största regionerna, Amhara och Oromia. Etiopier i exil visade sitt stöd till kampen mot den diktatoriska regimen, som suttit kvar med hjälp av valfusk, stöd från EU, USA och Kina, samt den omfattande repressionen med tusentals politiska fångar.
Den gamla regimen föll, men statens grepp och den ekonomiska politiken fortsatte i samma spår. Abiy Ahmed rensade ut TPLF-ledare, men allt skedde uppifrån utan verklig demokrati. Protesterna saknade organisering och ett tydligt revolutionärt program riktat mot hela den gamla regimen, de ekonomiska orättvisorna och utsugningen, det vill säga mot kapitalism och imperialism.

Krav på jord att bruka, fackliga, politiska och demokratiska rättigheter, samt rättigheter för minoriteter är viktiga delar i ett program för enad kamp. I flera artiklar i Offensiv 2014-16 varnade vi för att det inte skulle räcka med att fälla den gamla regimen, vilket revolutionerna i Egypten och Tunisien har visat.
Nu fick makthavare i Addis Abeba och Tigray, liksom regionala ledare och grupper, möjlighet att sprida giftig propaganda mot etniska grupper och regioner. Resultatet blev ökad splittring och väpnade strider och krig.
Ledarna på båda sidor av kriget bär ansvar för död, övergrepp och förödelse, som i sin tur har ökat motsättningarna. Vägen framåt för Etiopiens arbetande massor är att samla en ny politisk kraft, en demokratisk, revolutionär socialistisk rörelse över etniska och regionala gränser.
Nya kamprörelser är oundvikliga, vilka kommer att ge förutsättningar för en sådan rörelse.