Etiopien: Kriget spär på de redan helvetiska förhållandena

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Kriget i Etiopien har tagit nya vändningar de senaste veckorna: bland annat har det fått en ökad roll i det kalla kriget mellan den kinesiska och amerikanska imperialismen. Framryckningar från Tigray och allierade styrkor inte långt från Addis Abeba har nu tryckts tillbaka av de federala arméstyrkorna.

Konsekvenserna för befolkningen är katastrofala. Sedan kriget började i Tigray i början av november förra året har regionen i praktiken varit under en blockad av alla leveranser av livsmedel och mediciner. ”Tigray är förmodligen den värsta platsen att leva på i världen just nu”, kommenterade FN:s biståndschef Martin Griffiths i november. 
Enligt FN:s livsmedelsprogram behöver 9,4 miljoner i Etiopien akut matleveranser. I Tigray ”beräknas 400,000 personer nu leva under svältliknande förhållanden”.
Krigets effekter kommer att få både regionala och globala konsekvenser. I slutet av november besökte både USA:s utrikesminister Antony Blinken och Kinas utrikesminister Wang Yi huvudstaden Addis Abeba. 

Etiopien har Afrikas näst största befolkning, 110 miljoner, och det är där Afrikanska unionen har sitt huvudkontor. Från 2011 har dess årliga ekonomiska tillväxt varit över 10 procent. Detta baserades på en ”kinesisk modell”, där staten och multinationella företag upprättade särskilda tillverkningszoner för export. 
Samtidigt har Etiopien varit en viktig militär allierad till USA-imperialismen, som till exempel ingrep i Somalia med 30 000 soldater 2006-2009.
Den skenbara stabiliteten i Etiopien under den diktatoriska Tigray-ledda EPRDF-regeringen sedan början av 1990-talet har tjänat båda de imperialistiska makterna väl. USA-imperialismen under Bush och Obama hade inga problem med att oppositionen stämplades som terrorister och fängslades. 
Kina, som är den största investeraren i landet, betraktade Etiopien som ett nyckelland i sitt globala Bälte- och väginitiativ.

I och med det nuvarande kriget har de två imperialistiska krafterna intagit olika ståndpunkter. USA-imperialismen under Biden vill fokusera på Asien och Kina, och betonar sin ”demokratiska” trovärdighet. Blinken har varnat för en upplösning av Etiopien med enorma regionala, politiska och humanitära återverkningar. 
Washington har sedan kriget började försökt sätta press på Abiy Ahmeds etiopiska regim att avsluta kriget och hitta någon form av förhandlingslösning med Tigrays ledare. För att uppnå detta har USA infört sanktioner mot den etiopiska regeringen. Peking å andra sidan har i samband med Wang Yis besök förklarat sitt fulla stöd för den etiopiska regeringen. Drönare från Kina har spelat en viktig roll i den senaste federala offensiven.
Redan före kriget allierade sig Abiy Ahmed med Förenade Arab­emiraten som också bistod med drönare och vapen. Det har även den iranska regimen gjort. Både Peking och Teheran hoppas kunna flytta fram sina positioner mot USA:s imperialism, bland annat genom samarbete med Förenade Arabemiraten. 

Den etiopiska armén, tillsammans med eritreanska trupper och Amhara-miliser, ockuperade först större delen av Tigray för ett år sedan. Abiy Ahmed kallade det då för en seger och en ”polisoperation”. I juni återtog emellertid Tigrays försvarsstyrkor Mekelle, Tigrays huvudstad, samt större delen av regionen och inledde sedan en offensiv i Amhara och Afar. 
I september och oktober förklarade TDF att de hade allierat sig med OLA, Oromos befrielsearmé. OLA var ursprungligen den väpnade grenen av Oromo Liberation Front (OLF), en organisation för självständighet för Oromia, den folkrikaste regionen i Etiopien.
När Abiy Ahmed kom till makten 2018 var det ett försök från den styrande eliten att få massprotesterna från 2016-17 att spåra ur. I det skedet utmanade framför allt ungdomar i både Oromia (som omger Addia Abeba) och Amhara regimen på grund av arbetslöshet, landgrabbing, brist på demokratiska rättigheter med mera. När regimen förklarade undantagstillstånd möttes det av en tredagarsstrejk i februari 2018. 
Regimen upphävde sedan undantagstillståndet och Abiy Ahmed, officer och regeringsminister med oromo-ursprung, blev premiärminister.

Kriget är långt ifrån över, och förändringarna hittills har visat hur oförutsägbart det är utan riktigt pålitliga källor.

OLF:s ledning var en av dem som stödde Abiy Ahmed, och det gjorde även många andra oppositionella samt imperialismen. Abiy Ahmed släppte tusentals politiska fångar och lovade förändring. Samtidigt stod han för en annan ekonomisk modell, bland annat privatiseringar, vilket satte honom på kollisionskurs med den tidigare styrande eliten, som dominerades av Tigray Peoples Liberation Front (TPLF).
OLA bröt med OLF på grund av Abiy Ahmed och förklarade att man skulle fortsätta den väpnade kampen för Oromia.

De etiopiska och eritreanska styrkorna var hatade ockupationsstyrkor i Tigray i år, med många rapporter om massakrer, massvåld­täkter, förstörda hälsovårdscentraler och så vidare. Tigray var då, och är fortfarande, under blockad, med el, internet och till exempel banker stängda.
TDF-styrkorna, allierade med OLA, trängde in i Amhara under sommaren och hösten. De erövrade flera viktiga städer, bland annat Dessie som ligger bara 25 kilometer från Addis Abeba. Styrkorna verkade nära Mille, en stad nära vägen mellan huvudstaden och Djibouti, som de facto är Etiopiens hamn.
I en intervju med svensk public service-radio sade en befälhavare för OLA att Addis Abeba var omringat och att det bara var en fråga om dagar innan staden skulle tas. Västliga regeringar och FN evakuerade sina medborgare.

Svaret från Abiy Ahmeds regim var desperat. Hela Tigraybefolkningen beskrevs som råttor, cancer och terrorister. Man inrättade medborgargrupper som skulle leda kontrollpunkterna i huvudstaden. Mer än 30,000 personer med ursprung i Tigray har fängslats i denna etniska rensning. 
Undantagstillstånd utlystes i hela landet och skolor stängdes. Extrem nationalistisk propaganda med anklagelser mot USA-imperialismen för ett kuppförsök och uppmaningar att ansluta sig till de väpnade styrkorna och brigaderna för att skörda spannmål för livsmedel.
Med ny militär utrustning, drönare med mera och nya styrkor tycks armén ha pressat tillbaka Tigray-styrkorna. Chifra, en stad i Afar, och Lalibela har återtagits under federalt styre. Tigrays talespersoner hävdar att de har gjort en taktisk reträtt. Det är svårt att bedöma, men det är inte osannolikt att de Tigray-ledda styrkorna blev överbelastade. Även att deras styrkor, som också har begått massakrer och attacker mot civila, hade svårt att kontrollera dessa städer.
Kriget är långt ifrån över, och förändringarna hittills har visat hur oförutsägbart det är utan riktigt pålitliga källor.

Abiy Ahmed, som styr som en diktator, kan kanske överleva på samma sätt som Assad hittills har gjort i Syrien; genom imperialistiskt och utländskt stöd. Det är också möjligt att kriget är början på en upplösning av Etiopien och många kommentatorer gör jämförelser med Jugoslavien.
För massorna i Etiopien, som förföljs av fattigdom och alltmer av svält, ökar kriget de helvetiska förhållandena. Om några protester mot kriget överhuvudtaget är möjliga bör de kombineras med krav på demokratisk kontroll av alla vapen och av alla resurser, såsom mat, medicin och energi. Alla privilegier bör avskaffas, alla politiska och etniska fångar bör friges.
Etiopier som organiserar sig i hemlighet i landet och öppet i exil måste vara multietniska och motsätta sig det imperialistiska och kapitalistiska system som är ansvarigt, och de politiska och militära företrädarna för detta system. Lärdomar från striderna 2016-18 måste dras, tillsammans med lärdomar från striderna i Sudan, Egypten och andra länder. 
Endast en enad kamp av arbetare och fattiga för en demokratiskt organiserad socialistisk revolution och ett totalt systemskifte kan visa en utväg.