Etiopien: Ny krigsoffensiv mitt under svältkatastrof

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Kriget i Etiopien har gått in i en tredje fas nästan ett år efter att det började, med en ny offensiv från den federala armén mot Tigray. De mänskliga konsekvenserna av kriget är katastrofala och landet står inför den värsta hungersnöden globalt på över ett decennium.

Det verkar inte finnas något kortsiktigt slut på kriget. Den federala regeringen under Abiy Ahmed, som nyligen har svurits in för att fortsätta som landets ledare efter ett val med stora brister, har köpt nya vapen och militär utrustning samt mobiliserat nya soldater från hela landet. Denna uppbyggnad har understötts av propaganda mot Tigray, dess ledare och befolkning som cancer och terrorister som hotar att splittra Etiopien.
Tigrays ledare styrde å andra sidan Etiopien på ett diktatoriskt sätt från början av 1990-talet till 2018, vilket gör det lättare att få gehör för propagandan.
Även om båda sidor anklagas för massakrer på civila råder det ingen tvekan om att Abiy Ahmeds regim i Addis Abeba är den huvudsakliga aktören, som framtvingar massvält genom blockader av hjälptransporter och förstörelse av livsmedelslager och hälsovårdscentraler. Hatpropaganda mot Tigray sprids i hela Etiopien, vilket leder till att enskilda personer torteras och dödas.

Den första fasen av kriget inleddes med den nationella arméns massiva attack mot Tigray i november förra året. Kraftiga bombningar tvingade TPLF (Tigray People’s Liberation Front) att dra sig tillbaka till landsbygden.
Den etiopiska armén, med hjälp av eritreanska trupper och beväpnade miliser från Amhara, regionen söder om Tigray, tog kontroll över huvudstaden Mekele, andra städer och stora delar av Tigray. Efter mindre än en månad förklarade Abiy Ahmed att kriget var över.
TPLF, omgrupperat till Tigray Defense Forces (TDF), inledde dock ett gerillakrig. I juni återtog de kontrollen över Mekele och tvingade ut den federala armén ur större delen av Tigray. Tigraystyrkorna avancerade sedan in i Amhara och Afar, regionen öster om Tigray. 
Addis Abeba förklarade officiellt vapenvila, samtidigt som man reste en de facto-mur runt Tigray för att svälta ut regionen. Förutom mat konfiskerades även bränsle, mediciner och vitaminer från de få hjälparbetare som släpptes in i Tigray. Internet- och telefonkommunikation fortsatte att stängas av, och gör det fortfarande. 
Den federala regimen började rekrytera fler soldater och köpte ny militär utrustning av ryskt, kinesiskt och iranskt ursprung, främst via Förenade Arabemiraten.

Stora strider ägde rum i Amhara i juli, med tusentals civila offer. Den federala regeringen fruktade att framryckande Tigraystyrkor skulle inta en nyckelstad i norr, Gondar, och till och med blockera transportvägen genom Afar till Djibouti, som är den viktigaste hamnen för Etiopien som saknar egen kust. 
Addis Abeba uppmanade alla civila att delta i krigsinsatserna. Medan TPLF/TDF-styrkorna i Tigray har ett starkt stöd från befolkningen är det motsatta fallet i Amhara, där befolkningen minns att TPLF ledde diktaturen och att det fanns långvariga gränstvister mellan regionerna. Amhara har nu mer än 200,000 interna flyktingar sedan juni.
Amharastyrkor kunde behålla västra Tigray trots militära offensiver från TPLF. Området är viktigt för jordbruk, men också eftersom det gränsar till Sudan. 60,000 flyktingar från Tigray har flytt till Sudan. Abiy Ahmeds regim är redan i konflikt med regimen i Khartoum, och Tigrays ledarskap skulle kunna använda gränsen för transporter. Det kan även hjälporganisationer göra, av vilka många har utvisats från Etiopien, däribland Läkare utan gränser och ledande FN-tjänstemän.

De humanitära konsekvenserna av kriget är katastrofala. FN säger att 400,000 människor i Tigray lever under svältförhållanden, ”världens värsta hungerkris på tio år” sedan Somalia 2011, då 260,000 dog. Rapporter om människor som dör av svält kommer dagligen i de områden från vilka det är möjligt att få information, och det är förmodligen värre i andra delar. 
En reporter från Associated Press besökte ett område där ”folk bara äter gröna blad i flera dagar”, och en annan familj hade i en månad ”ätit bara bröd med salt”. 80 procent av gravida och ammande kvinnor lider av undernäring, enligt FN:s Världslivsmedelsprogram. WHO uppskattar att 90 procent av befolkningen i Tigray behöver livsmedelshjälp. Situationen kommer att bli ännu värre eftersom jordbruket – plantering och skörd – har drabbats hårt.
Sjukhus och vårdcentraler har förstörts. Ingen medicin eller me­dicinsk utrustning har anlänt till Tigray sedan juli, enligt WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus, som under 12 år, 2005-2016, var minister i etiopiska regeringar. 
Sjukhus och hälsocentraler har attackerats och personalen får inte längre sin lön. Hela banksystemet i Tigray har stängts av den federala regeringen.

80 procent av gravida och ammande kvinnor lider av undernäring. 90 procent av befolkningen i Tigray behöver livsmedelshjälp.

En tredje fas av kriget inleddes i mitten av oktober, där den etiopiska armén använde sig av flygattacker, drönare och tungt artilleri. Nyhetsbyråer rapporterar om bombningar som följdes av en landoffensiv med tiotusentals soldater från en nyligen genomförd massrekryteringskampanj. Vid sidan av miliser och paramilitärer från Amhara deltar nu liknande väpnade grupper från andra delar av Etiopien.
Sedan november ifjol har eritreanska trupper deltagit i kriget mot Tigray. När Abiy Ahmed 2019 fick Nobels fredspris var det på grundval av ett fredsavtal med ärkefienden Eritrea. Nu står det klart att Ahmed och den eritreanske diktatorn Isaias Afwerki hade en gemensam fiende i Tigrays ledare.
Västdiplomater bekräftar de nya attackerna i oktober som först rapporterades av Tigray-ledarna, men all information är ytterst begränsad. Den 20 oktober verkar det som om Tigraystyrkorna fortfarande håller Mekele och större delen av Tigray, medan det federala flygvapnet fortsätter att bomba.

Abiy Ahmed kom till makten 2018, i ett drag av regimen som stod inför ett växande uppror. Massdemonstrationer, strejker och ungdomsprotester ägde rum i många regioner, som ofta stödde varandra.
Abiy Ahmed var en arméofficer som blev minister i den TPLF-ledda regeringen 2016. Han valdes till ny ledare eftersom han var oromo, den region med störst befolkning och där massprotesterna var som starkast. Han har fortfarande stöd baserat på sin tidiga period, då han lovade förändring och släppte politiska fångar. Västliga ledare och företag hade också stora förhoppningar på hans planer på omfattande privatiseringar.
Nu håller stödet på att blekna. Ekonomin, som under många år hade den starkaste tillväxten i Afrika, förutspås växa med endast 2 procent 2021. Inflationen ligger långt över 20 procent och livsmedelspriserna ökar ännu mer. Kriget är kostsamt, mindre än en procent är helt covidvaccinerade och det etniska våldet sprider sig.

När västimperialismen, med USA i spetsen, kritiserar den etiopiska regimen är det inte av oro för befolkningen, utan av rädsla för instabilitet och den potentiella förlusten av en stark militär allierad. Imperialismen hade inga problem med den stora befolkningens lidande, nu över 109 miljoner, så länge regimen var stark och stabil. USA:s regeringar gratulerade upprepade gånger den TPLF-ledda EPRDF-regeringen till valsegrar i vad som var val där oppositionen satt i fängelse.
Afrikas horn är redan en region med stark imperialistisk konkurrens, inklusive USA och Kina samt Turkiet och Qatar, mot Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.
Analytiker har varnat för Etiopiens potentiella upplösning. Detta är en potentiell mardröm för imperialismen, för risken för fler krig och oroligheter. Varningar från USA, EU och FN bör ses i detta ljus.

Den enda vägen framåt för de etiopiska massorna, arbetarklassen i städerna, majoriteten av befolkningen på landsbygden, kämpande ungdomar och kvinnor, är genom organisering och kamp. Detta börjar med att studera och dra lärdomar av 2016-2018 och av revolutionerna i Egypten och Tunisien 2011 och Sudan 2019. 
I Etiopien utvecklades rörelsen så länge den hade ett massengagemang och var multietnisk, oftast med krav kring mark och jobb. I de ovan nämnda revolutionerna öppnade misstag som att kompromissa med den härskande klassen och att stanna upp halvvägs för kontrarevolutioner från militären. Det får inte finnas några illusioner om västvärlden eller delar av militären.
Etiopien genomgår en period av skräck och barbari. Kapitalismen och imperialismen samt deras lokala eliter är ansvariga för den djupa krisen. Solidaritet och verklig internationell socialism behövs för att starta en kampprocess mot den nuvarande regimen och alla krigsherrar.