Etniska spänningar mellan Etiopiens två regioner, Oromia och Somali, har brutit ut i en våldsam konflikt som har dödat åtminstone dussintals människor och fördrivit tusentals män, kvinnor och barn från deras hem under andra och tredje veckan i september.
Etiopien är ett land med mer än 85 etniska grupper med olika kultur, språk och religioner. Trots att vår mångfald är vår skönhet blir det ibland orsaken till problem, konflikt, dödande, plundring etc. En av de de främsta orsakerna är den diktatoriska regimens etniskt och språkbaserade federalism. Regimen använder denna metod för att kontrollera det enorma och växande missnöjet i Etiopien.
EPRDF-regeringen (”Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front”) har styrt landet de senaste 26 åren med denna form av federalism. De delade landet i nio regionala delstater (Tigray, Afar, Amhara, Oromiya, Somali, Benishangul-Gumuz, Södra regionen, Harari, Gambela) baserat på språk och etniska grupper.
Dessutom finns två federala delstater: Addis Abeba och Dire Dawa. Varje region har sin egen regering och är formellt ansvariga för sitt eget folk. Men både den nationella och de regionala regeringarna står under direkt kontroll och befäl av TPLF (Tigray People Liberation Front), som styr EPRDF.
Idén om federalism baserad på geografi, ekonomi och sociala band är i sig inte ett problem om det används korrekt och på rätt sätt. Men i händerna på en diktatur kan den vara orsaken till konflikt och massmord. Det är synligt i Etiopien idag. Samhällen och grupper som bor tillsammans och har gift sig med varandra under de senaste hundra åren attackerar, dödar, hatar och fruktar varandra. Detta stärker TPLF-regimen och dess kontroll av landets resurser.
När folket med fredliga protester efterfrågar rättvisa, frihet, ekonomiska och politiska reformer, sprider TPLF hat och rädsla parallellt med att döda, arrestera och tortera oskyldiga människor.
Den nuvarande gränstvisten mellan regionerna Oromia och Somali är inte som tidigare. Det handlar inte om jordbruk och betesmark eller vattenresurser. Det var ett krig mellan väpnade grupper. Man tror att de två regionala delstatsregeringarna deltog, även om de förnekar detta och anklagar varandra i media, inklusive sociala medier.
Det troliga är att TPLF-regeringen låg bakom striderna för att avleda det starka folkliga motstånd som återuppstod i Oromia strax efter att regimen upphävde det undantagstillstånd som infördes i oktober ifjol. Oromiafolket inledde en masskamp och protester mot den diktatoriska regimen i Etiopien på hösten 2015 och detta motstånd spred sig över hela landet. Dussintals dödades, skadades, arresterades och torterades av regimens säkerhetsvakter. När protesten inte längre kunde kontrolleras, införde regimen undantagstillstånd söndagen den 9 oktober 2016. Efter 10 månader av mord och försvinnanden samt tiotusentals fängslade, upphävdes undantagstillståndet. Oromiafolket började omedelbart protestera.
I den nuvarande dödliga etniska konflikten mellan Oromia och Somali beräknas det att dussintals människor dödades, att skolor blev plundrade, att tjänstemän greps och torterades och att barn våldtogs. Mer än 55 000 personer i Oromofolket, inklusive barn, kvinnor och gamla människor, har fördrivits från Somaliregionen till provisoriska läger. Under fördrivningen dödades dussintals och misshandlades många av en speciell milis (liyupolisen) från Somaliregionen. Liyupolisen grundades 2008 som en kraft mot upproret från Ogaden National Liberation Front (ONLF), en grupp som strider för självbestämmande för somaliregionen. ONLF klassas av regimen som ett terroristiskt politiskt parti i likhet med Oromos befrielsefront (OLF) och patriotiska Ginbot 7. Flera som nu flytt är separerade från sina familjer, många har förlorat allt. Folk från olika delar av Oromia och Etiopien och människor utanför Etiopien försöker samla in pengar för att hjälpa dessa fördrivna människor.
Denna typ av etniskt baserade konflikter finns i olika delar av landet. Till exempel mellan Amhara och Tigray, Amhara och Oromo, Amhara och Afar, Oromo och SNNP, Nuer och Agnwak etc. Alla dessa tvister är bra spelkort för den nuvarande diktatoriska regimen för att söndra och härska och skapa spänning och rädsla mellan etniska grupper.
Regimen använder denna metod för att försvaga det etiopiska folkets enhet och för att försäkra att de kan behålla makten. Det betyder fortsatt svag ekonomisk utveckling och fattigdom för befolkningen, svår torka, mindre integritet (hat och rädsla för varandra), klassificering på grundval av etnisk grupp och den allmänna fragmenteringen av samhället som är mycket farlig för landet eftersom det lätt kan orsaka inbördeskrig och folkmord. Mot försöken till splittring måste gemensam kamp från arbetare och fattiga ställas. Möjligheterna att enas över religiösa och etniska gränser visades i masskampen 2015-16. Vi behöver demokratiska organisationer med enad styrka, program och kamp med målet att störta regimen och dess militärmakt, för lika fördelning av landets resurser för alla etniska grupper, för att konfiskera jorden och ta över utländska och lokala industrijordbruk som byggs på fattiga bönders bekostnad, för att skydda landets miljö. Allt detta innan det är för sent. ■
