Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv
När vi står i foajen på teatern Tribunalen i Stockholm och väntar på att föreställningen Kapitalet ska öppna kommer det nyhetsflashar på mobilen om att det är ett bråk mellan Trump, Vance och Zelenskyj i Ovala rummet. Samtidigt läser jag i programbladet ”Och masken ska falla: på de som är emot demokratins förfall – utan att vara emot kapitalismen. På de som jämrar sig över sakernas tillstånd – men vill äta sin del av kalven, bara slaktaren tvättar händerna innan han ställer fram köttet”. Vilken passande beskrivning av de europeiska ledarnas ”chock” över Trump. Då öppnas dörrarna och föreställningen kan börja.
Scenografin av Magnus Lindberg, tar oss tillbaka minst 170 år i tiden. Det är en gammal fabrik. Det är fullt med kugghjul, muttrar, stämplar, remmar, axlar, rör, stegar, bryggor. Faktiskt en hel vävstol mitt i allt. Det ska visa sig att det i själva verket är kanske världens största skrammelorkester. Den gamla progglåten ”Maskinerna ska dansa” förverkligas på Tribunalen denna kväll. En jättelik speldosa, är det en maskin eller ett instrument? Nycklarna i en harpa, tangenterna i ett piano. Mekanik, musik, men inte mycket till rytmik. Musiken är experimentell i detta fascinerande laboratorium.
I mitten står verkets och musikens skapare Dror Feiler. Han berättar om när han var 12 år och för första gången gav sig på Kapitalet av Karl Marx. Han ville bli som dom andra, dom som sett ljuset. Han läste och läste men förstod ingenting. Den svårintagande musiken illustrerar detta och jag börjar långsamt förstå att det som i programbladet presenteras som ett ”agitatorium” rent bokstavligen är ett teaterstycke om en bok. Hur den läses, hur den uppfattas och framförallt om dess teorier.
Den ihopslagna kören från både teatrarna Reflexen och Tribunalen får kämpa, för att tonerna är svåra, men framförallt för att de gestaltar proletariatet. Arbetare som monotont vrider ner en mutter och sen vrider upp samma mutter. Sågar och stämplar. Stress, press, värk, smärta, trötthet, utmattning, död.
Eftersom det är teoretiska begrepp som arbete, mervärde, profit och tid som ska gestaltas så finns det inte plats för så mycket känsloupplevelser vilket annars ofta hör till ett teaterbesök, utan här ska vi förstå på det intellektuella planet. Och ja, gestaltningen är mycket övertygande.
Speciellt ett begrepp som gestaltas – ”verkligheten” – gör att vi förstår. Det är migrantarbetares egna berättelser som finns nedtecknade i Emil Boss diktsamling Kompression. Där berättar lantarbetare, hemstädare och plattsättare om hur de tvingas jobba utan att få varken betalt eller lediga dagar. Dagens moderna slaveri som den svenska kapitalismen bygger på.
Lägger man till att denna exploatering, som för de mest utsatta migranterna är extrem, även återfinns i vartenda lönearbete – ja, då hisnar det. Vi alla blir helt enkelt bestulna på en betydande del av värdet av det arbete som vi utför. Vi får alltså inte lön för allt det arbete som vi har gjort. Arbetsgivaren lägger beslag på detta mervärde och omvandlar det till profit till ägarna. Kapitalet tränger sig in i varenda ekonomisk relation likt ett virus. När vi räds maktmän som Trump, Putin eller Milei måste vi förstå att de är den yttersta konsekvensen av det ekonomiska systemet som allting idag bygger på. Blir det något uppror då? Gå till Tribunalen så får du se.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.