ETT APT-MÖTE I HEMTJÄNSTEN

Fördjupning: Kampen mot tiden

Fyra artiklar på temat i Offensiv #1631:

1. AKUT ATT FÖRKORTA ARBETSTIDEN av Louise Strömbäck
2. ETT APT-MÖTE I HEMTJÄNSTEN av Maria Hedström
3. MANUSKRIPT OM DET ALIENERADE ARBETET av Elin Gauffin
4. DET ÄR MÖJLIGT – MED KORTARE ARBETSDAG av Nicole Johansson

DEL 2: ETT APT-MÖTE I HEMTJÄNSTEN

Av Maria Hedström // Artikel i Offensiv

APT-mötet ska börja kl 14:00 och klockan är 13:40. Vi anställda börjar samlas i stora rummet allt eftersom man har hunnit byta till arbetskläder, fyllt på med skyddsutrustning, laddat arbetsmobilen med dagens schema och plockat ihop alla nycklar som kommer att behövas under dagens arbetspass. Jag hör de fackliga representanterna säga till en chef ”men vi får väl första kvarten, vi har ju rätt att förhandla förändringar i arbetsschemat innan det ska verkställas”. Chefen svarar ”Då får ni köra nu”. De fackliga svarar att det går inte, alla har inte kommit ännu. Chefen svarar att så här får det bli: ”HR-avdelningen från kommunen kommer kl 14:00 och då kör vi, och scheman är de som gäller från den 1 december.” Det blir ingen facklig förträff heller.

APT-mötet är en uppvisning i härskartekniker. Det har gjorts ett arbete om arbetsmiljön som håller på att följas upp. De anställda i hemtjänsten klassar sin arbetsmiljö med lägre snitt än andra delar inom kommunen. Sämst är det kring aspekten om arbetet känns meningsfullt.

Hemtjänstcheferna och HR-cheferna ska förklara hur de har arbetat med materialet. Alla tre ägnar sin tid åt att förklara samma sak: De har samlat ihop allas post it-lappar och kategoriserat dem i ett antal kategorier. Det är väldigt lätt att förstå. Ändå förklarar de detta flera gånger. En av de fackliga tar till orda och säger att det intressanta är ju innehållet i post it-lapparna – det vill säga vad vi anställda hade att säga om arbetsmiljön. Detta ges det ingen tid till att diskutera.

Sen får vi dela in oss i grupper för diskussion i 25 minuter. Min grupp kommer fram till att det viktigaste som skulle behöva göras för att förbättra arbetsmiljön är att minutstyrningen avskaffas, att klyftan mellan planerare och vi utförare måste avskaffas eller minskas och att lokalfrågan måste lösas.

Inom hemtjänsten taggar vi in varje besök när vi kommer hem till någon, och taggar ut när vi går. Biståndsbedömaren har bestämt vad personen har rätt till och planerarna gör scheman för varje dag. Det kan till exempel stå stödstrumpor 10 minuter eller stödstrumpor 20 minuter. Det kan stå dusch 15 minuter eller dusch 45 minuter eller något annat. De senaste veckorna har chefen hållit hårda anföranden för oss anställda och klagat på att vi inte är lika länge hos kunderna som det är tänkt. Inte en enda gång har hon tagit upp detta ur brukarnas, eller som det idag heter, ”kundernas”, perspektiv. Att de får för lite omsorg. Hon har bara tagit upp det ur en ekonomisk synvinkel. Det är tydligen så att hemtjänstverksamheten bara får betalt från kommunen under den tid vi är inloggade hos kund. Den tid det tar att ta sig mellan kunder får inte hemtjänsten betalt för och nu ligger kommunen på om att verksamheten måste hålla budget.

Chefen har börjat med en whiteboardtavla där det varje dag står med stora bokstäver hur mycket minus vi går. Det är så skamligt. Här bedriver vi livsuppehållande omsorg för väldigt ensamma och utsatta människor, men det enda kommunen mäter är minussiffror. Alla som minns hur det var att jobba innan arbetstelefonerna – där cheferna och planerare följer våra gps-punkter och övervakar var vi befinner oss hela tiden – infördes säger att det var mycket bättre då. Då kunde man själv disponera dagen och ge bra omsorg.

Planerarna har ingen kontakt med kunderna eller arbetet. Därför blir det hela tiden fel. De vet inte dagsformen på kunderna. Ibland tar en stödstrumpa 7 minuter. Ibland tar den 30. Det är sånt spelrum vi utförare måste kunna ha frihet att ha under dagarna, för att kunna ge en bra omsorg. Planerarna verkar inte ta hänsyn till geografin. De lägger scheman så att en person på Ringvägen ska ha besök, nästa på Drottninggatan, och därefter tillbaka till Ringvägen. Alla hemtjänstarbetare som inte vill stressa ihjäl sig kastar om och tar besöken på Ringvägen efter varandra. Detta klagar planerarna på.

Lokalfrågan säger allt om den nedvärderande syn som kommunen har på sina hårt arbetande anställda.

Vid en omorganisation för några år sedan flyttades kontoret långt ifrån pendeln till ett avlägset industriområde. Detta har gjort att nästan alla anställda i ett kast fick fördubblad resväg till jobbet. Man måste till exempel åka hemifrån kl 05:50, eller komma hem 23:00 de dagar man har kvällspass. Vi har som bekant rätt till 30 minuters lunch enligt arbetsmiljölagen. Men var ska personalen ta sin rast? Kommunen erbjuder inte raststugor ute på stadsdelarna och vi har absolut inte tid i schemat för att ta oss till kontoret, det skulle ta en timme fram och tillbaka. Här bryter kommunen mot Arbetsmiljöverkets egna föreskrifter, som säger att man har rätt till en rastplats med tillfredsställande förhållanden med till exempel vilorum.

I en av stadsdelarna har personalen själv ordnat med en lokal. Men den är i ett fruktansvärt skick. Det går inte ens att låsa på toaletten. De möbler som finns där är sådana som kunder har skänkt till de stackars anställda. Det finns knappt belysning.

Istället för att se till att lokalen blir upprustad och fräsch, har ledningen under två år kommit med undvikande svar på frågan om var personalen ska ta sin lunch? De har sagt att lokalen inte får kallas för lokal, den ska kallas cykelrum. Men de har själva inte fixat en bra lokal för personalen.

Åter till APT-mötet. Gruppdiskussionerna är slut. Nu ska varje grupp redovisa vad de har kommit fram till. Chefen säger att den som ska tala för varje grupp ska säga en mening var. Min gruppredovisare säger att vi vill avskaffa minutstyrningen inom hemtjänsten. Det är allt hon hinner säga.

Sen är det dags för det som alla väntat på med bävan och förhoppning. Nya månadsscheman. Chefen säger att hon är så glad att de har kunnat erbjuda de här nya scheman till oss, utan att förklara varför. Alla får sitt specifika arbetsschema i handen, vi hinner inte prata om dem utan ska direkt ut och jobba.

Hur gick det? En kille är glad. Han har fått ett mycket bättre schema. Tidigare hade han en del långpass. Det innebär att man jobbar två pass på raken, dag och kväll. Det tar 13 timmar. Ingen kan förklara varför långpass skulle behöva finnas inom hemtjänsten. Det finns ingen anledning till det. Det verkar som om det nya schemat inte innehåller långpass längre.

Men många andra är ledsna. Tidigare behövde vi inte jobba mer än fyra dagar i rad. Det är också vad man klarar därför att arbetet är otroligt fysiskt ansträngande.

Nu har vi fått fem eller till och med sex arbetsdagar i följd. Det är ingen som har fått vara ledig tre dagar i rad, som några hade innan. Den för äldreomsorgen helt onödiga men karaktäristiska varannanhelgstjänstgörningen är kvar.

”Det här är inte mitt problem. Det får du lösa själv”

En ensamstående mamma står och gråter. Chefen har kastat om hennes schema. Hon har fått kvällspass den veckan hon har sin dotter och dagpass den veckan hon inte har sin dotter. Det måste ha blivit fel, tänkte hon, och gick till chefen och påtalade detta. Men chefen sa med hård min ”Det här är inte mitt problem. Det får du lösa själv”. En hänsynslös inställning som inte borde få förekomma. Många kollegor pratar om att säga upp sig.

Hemtjänsten är ett praktexempel på ett yrke som skulle frodas av arbetardemokrati underifrån. Om varje stadsdel hade en hemtjänstlokal för start, lunch och slut. Om de anställda själva fick ta ansvar för schemaläggning och dagsscheman.

Det finns ingen anledning till att prata om underskott baserat på inloggningar. Avskaffa minutstyrningen, vi jobbar med människor – inte maskiner. När chefen säger att de bara får betalt för inlogg och inte kringtider är det rent kapitalistiskt hittepå. Den som betalar hemtjänsten är ju samma som hemtjänsten, det vill säga kommunen. Kommunen måste budgetera både utifrån brukarnas behov och för en bra och hållbar arbetsmiljö för de anställda. Ingen ska behöva jobba varannan helg om man inte vill. Istället måste personaltätheten öka.

Arbetstidsförkortning känns som en avlägsen dröm inom hemtjänsten när man bara upplever försämringar.

Men med ett gemensamt grepp i avtalsrörelsen från alla fackföreningar tillsammans kanske de som behöver arbetstidsförkortning mest – välfärdsarbetarna – också skulle kunna få ta del av återhämtning och arbetsro.