Ett år av revolution och kontrarevolution i Iran

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

För ett år sedan dog 22-årige Jina Amini i den iranska moralpolisens händer, ett mord som blev gnistan till en revolutionär rörelse i Iran. Med unga kvinnor i första ledet har det senaste årets modiga protester skakat mullornas diktatur och inspirerat miljontals människor världen över. Just nu har regimen ett övertag som vilar på upptrappad repression, men motståndet är långt ifrån knäckt. Hur kan rörelsen gå vidare?

Den 16 september, på årsdagen av Jina Aminis död, stängdes arbetsplatser och butiker i hennes hemstad Saqqez och tolv andra städer i de kurdiska områdena av Iran ned i en sorts generalstrejk. Samtidigt cirkulerade militärhelikoptrar över Saqqez, som del av ett hotfullt säkerhetspådrag från staten. Jinas grav på Aichi-begravningsplatsen i Saqqez, liksom de 536 andra dödsoffrens gravar, låg tyst och ödslig, en tystnad påtvingad av en regim som till och med är rädd för de döda.
Familjerna till de som har dödats under det senaste årets protester hade förbjudits att besöka gravarna. Säkerhetsstyrkorna stängde också av vägen till Aichi-begravningsplatsen, genom att öppna en damm och släppa på ett överflöde av vatten till Saqqez-floden.
Jina Aminis föräldrar hade ändå planerat att hålla en privat traditionell religiös ceremoni vid hennes grav. För att förhindra det grep säkerhetspolisen hennes pappa under lördagen och satte honom sen i husarrest, något som har upprepats flera gånger under de senaste veckorna och även drabbat andra mördades familjer.
På Jina Aminis gravsten skrev familjen den 17 september förra året: ”Kära Jina, du har inte dött – ditt namn blir ett stridsrop” på kurdiska. De fick rätt. Under hennes begravning tog kvinnor av sig slöjorna, viftade med dem och ropade jin, jiyan, azadi – kvinna, liv, frihet – inför kamerorna.

Skolflickor och studenter över hela Iran tog upp ropet och följdes av bostadsområde på bostadsområde, lärare, oljearbetare, transportarbetare, pensionärer och så vidare. Med ett oerhört mod gick många tusentals ut i demonstrationer, strejker och gatufester som trotsade förbudet för kvinnor att dansa, i rop som ekade från fönstren om nätterna, i begravningståg som blev massprotester. Shoras, råd eller kommittéer, bildades för att samla och organisera motståndet, på universitet, i bostadsområden och på arbetsplatser.
Särskilt starka har protesterna varit i de förtryckta etniska minoriteternas områden, som Kurdistan och Baluchistan, och det är också här som regimen har utövat det mest extrema våldet för att undertrycka rörelsen.
En styrka i det senaste årets rörelse, jämfört med tidigare massrörelser i Iran, har varit den enade uppslutningen mot den storiranska nationalismen med sin splittring längs etniska linjer, något som till exempel uttrycks i att det kurdiska ”Kvinna, liv, frihet” togs upp som slagord över hela landet.

Den så kallade islamiska republiken uppkom genom att mullorna (prästerna) avledde en revolution mot shahens (kungens) diktatur 1979 och har nu skakats av rörelsens styrka och använt sig av fruktansvärt våld, men också eftergifter och manövrar för att undertrycka den. Enligt människorättsorganisationer har minst 19 400 personer gripits under protesterna. De som fängslats har utsatts för tortyr. Kvinnor och flickor har systematiskt utsatts för extremt grova våldtäkter. Bland de döda ingår sju vars dödsdomar har verkställts.
Efter att den hatade moralpolisen drogs bort från gatorna ett par månader in i proteströrelsen återinfördes dess patruller i juli i år. Nu försöker de tvinga igenom slöjtvånget och klädkoden med en annan sorts våld – istället för fysiska konfrontationer ska böter, dragna direkt från kontot, och andra bestraffningar, som avstängt internet, utfärdas. Ett av medlen är en stor utbyggnad av digital övervakning, med bland annat övervakningskameror och ansiktsigenkännande teknik.
Regimen försöker också sätta ”katten på råttan” genom att bestraffa caféer och butiker med nedstängning om de inte bedöms hålla tillräckligt hårt på slöjlagen. Samtidigt förbereds ändringar i slöjlagen som innebär drastiska straffskärpningar, från dagens 10-60 dagars fängelse till mellan fem och tio år.
Ändå lever motståndet kvar. Det uttrycks både dagligen i tusentals barhuvade kvinnors vardagstrots, och i protester som årsdagens regionala generalstrejk/nedstängning samt kvinnliga fångars brännande av sina slöjor. För tillfället verkar hoten och våldet bidra till att hålla tillbaka de riktigt stora protesterna.

Fullt frigjord är den samlade arbetarklassen en kraft som inget kan stå emot, varken mullornas brutala våldsapparat eller stormakter som USA, Ryssland eller Kina.

Att motståndskommittéernas, shoras, fortsatt att arbeta för att länka sig samman över landet är oerhört viktigt – en lärdom av det senaste året är att omsätta den stora, spontana enigheten mellan olika grupper i ett organiserat kampnätverk över landets alla ekonomiska sektorer, regioner och kampavsnitt. Siktet borde ställas in på att samla representanter för alla arbetsplatser, industrier, skolor och universitet, bostadsområden och regioner till en revolutionär konstituerande församling.
En nyckel till att ge det bubblande motståndet riktning måste vara en levande diskussion om vilket program som kan ena kampen för att störta regimen, och med den kvinnoförtrycket, det nationalistiska, rasistiska, religiösa och queerfobiska förtrycket, liksom de enorma klassklyftorna, klimatkrisen och det ständiga krigs- och konflikthotet i en region som så länge misshandlats av imperialismens rovdrift och maktkamp.
Offensiv och International Socialist Alternative menar att revolutionen för att vinna behöver tillvarata hela den iranska arbetarklassens styrka, från Kurdistan till Khuzestan, från universitetsprofessorerna till de papperslösa hazariska dagverkarna. Fullt frigjord är det en kraft som inget kan stå emot, varken mullornas brutala våldsapparat eller stormakter som USA, Ryssland eller Kina.

Frågan om vad som kan ersätta mullornas diktatur måste besvaras i en demokratisk diskussion av massorna i Iran. Vi menar att svaret är ett socialistiskt systemskifte – att Irans stora ekonomiska resurser och naturtillgångar tas över av arbetarna, efter exempel från sockerbruksarbetarna vid Haft Tappeh, styrs och kontrolleras demokratiskt av arbetarna och majoriteten av befolkningen organiserad i demokratiska råd, efter människors behov, inte den kapitalistiska maktelitens makt- och vinsthunger.
Det kräver en självständig organisering, i form av ett arbetarklassparti som drar de smärtsamma lärdomarna av den iranska vänsterns historia. Bristen på ledning och samordning, samt ett tydligt program för kampen, är en svaghet som måste överkommas. Ett sådant parti måste tydligt gå emot försöken från det störtade kungahuset Pahlavi, uppbackat av USA-imperialismen och den liberala oppositionen, att rida på och avleda kampvågen.
Rojalisterna, som ofta syns på solidaritetsprotester med sin lejonflagga, har bara en illusion om ”modernitet” att erbjuda och inget verkligt alternativ till förtrycket, klyftorna och kristillståndet för Irans befolkning. Bakom den ligger Västimperialismens illa dolda intresse av att lägga under sig Irans rikedomar och strategiska position i det nya kalla kriget.