foto: Adolfo Lujan / Flickr CC
Dessvärre har Metoo i Sverige försvunnit in i utredningar och utbildningar. Kampen har försvunnit. Detta måste ändras.
Det har gått ett år efter att hashtaggen Metoo svepte över världen och fördjupade och lyfte den våg av kvinnokamp som redan var på uppgående i många länder. Var står vi idag? Vilka slutsatser kan dras och hur tas kampen vidare?
En del av kampen har institutionaliserats och skördar både framgång och bakslag. Inom loppet av fem dagar hade Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen med nära kopplingar till Svenska Akademien, dömts till två års fängelse för våldtäkt, medan den amerikanska senaten valde in Brett Kavanaugh som domare i Högsta domstolen på livstid trots anklagelser om övergrepp och massiva protester, samt att den öppna kvinnohataren Bolsonaro leder det brasilianska presidentvalet.
Svenska staten utreder sexuella trakasserier, granskar arbetsgivare och anslår anslag för utbildning, medan kvinnor i tusentals fortsätter att vittna om trakasserier, övergrepp och våldtäkter i upprorens många sociala medier.
Bakslaget med Kavanaugh i USA är en allvarlig varning som måste besvaras med upptrappad organisering och kamp över hela världen. Är det möjligt där är det möjligt överallt. Redan ser vi hur antifeminismen har vunnit utökad mark i svenska valet med Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas framgångar.
Brett Kavanaugh anklagas av tre kvinnor för våldtäkt, nu senast Christine Blasey Ford som vittnade i senaten om hur Kavanaugh försökte slita av henne kläderna och lagt sig på henne på en studentfest i början på 1980-talet. Andra har vittnat om hans misogyna stil. De studerade båda på en elitskola där det inte alls varit ovanligt under generationer att unga män, framtidens chefer och näringslivstoppar, ansåg sig ha rätt till kvinnors kroppar med en utbredd våldtäktskultur som följd.
Att frågan nu har lagts på bordet och alls diskuterats i senaten är i sig en frukt av Metoo-rörelsen, trots det massiva motståndet från staten, högern och eliten som just nu har överhanden. Brett Kavanaugh har nominerats av president Donald Trump som själv har pekats ut av minst 19 kvinnor för trakasserier och övergrepp. Redan i valkampanjen 2016 sa Trump att han skulle inskränka aborträtten om han blev vald genom just tillsättning av HD-domare.
Med Kavanaugh har den högsta domstolen fått den konservativa övervikt som krävs för att rucka på prejudikatet Roe vs Wade från 1973 som säkrar aborträtten i USA. Kavanaugh gjorde inte klart i senatsförhören att han inte kommer att upphäva lagen.
Som domare har han tidigare tydligt tagit ställning för att inskränka aborträtten: han röstade till exempel emot att en 17-årig papperslös migrantarbetare skulle få göra abort, och han har även ställt krav som fördröjer och försvårar abort. Han har också utmärkt sig för att gå emot miljö- och djurrättslagar samt att han är antifacklig och står på storföretagens sida.
Dagens Nyheter skriver om hur ”Kvinnoföraktet enar Trumps herrklubb”. Medan det Demokratiska partiet inte hade en enig partilinje emot Kavanaugh, en senator röstade för med hänsyn till sin väljarbas i ett konservativt valdistrikt, har denna absurda nominering faktiskt enat det annars så splittrade Republikanerna och ses som en stor framgång för Trump som har haft problem att kunna verkställa sin agenda.
DN skriver om hur övergreppsanklagelserna har väckt sympati inte för offren, utan för den utpekade förövaren.
”Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att anklagas för något sådant här”, sa senatorn Bob Corker. Wall Street Journal, Ethic and Public Policy Center och Fox News är bland de medier som har försökt svartmåla Blasey Ford som förvirrad. Vicepresidenten Mike Pence sa för ett år sedan att han aldrig har ett möte med en kvinna utan att hennes man är närvarande i rummet.
Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Socialist Alternative i USA har deltagit i de många och stora protester som har samlats för att försöka stoppa Kavanaugh. De vittnar om hur kampen går före och att det var först efter att den vuxit sig stor som Demokraterna tog i den. Detta har försvagat kampen som saknar ledning och politisk röst. Samtidigt är kvinnor och arbetare med gräsrotsnomineringar på väg att ta en större ton inom Demokraterna.
Det var ju redan dagen efter Trumps installation i Vita Huset den 20 januari 2017 som de största demonstrationerna någonsin i USA ägde rum under parollen Women’s Marches, mot Trump. Sedan dess har det mobiliserats gång på gång, och Metoo var en viktig del i detta. En av de viktigaste händelserna var den 18 september i år då tusentals McDonaldsarbetare i tio städer gick ut i strejk mot att företaget inte tar sexuella trakasserier på allvar.
Att Trump har lyckats förändra sammansättningen i den högsta domstolen visar på hur starkt motståndet mot jämlikhet, jämställdhet och rättvisa är. Domstolen har en kärnfunktion i statsapparaten som i sin tur är ett ramverk för det kapitalistiska samhället, ett samhälle byggt på en ekonomi som dagligen genererar klyftor och orättvisor.
Inom den konservativa högern värderas kärnfamiljen som den maktstruktur den är. Traditionellt har mannens makt inom familjen varit given. Feminismen ses med rätta som ett hot mot denna ordning. Även i länder där religionen har trängts tillbaka, som i Sverige, finns ändå denna grundstruktur kvar – inte minst i ekonomin där det fortfarande är svårt för kvinnor att klara familjebildning utan mannens lön, men också genom en social makt som leder till att det främst är män som står för sexuella trakasserier och sexuellt våld.
Det här visar dels att vi måste bygga en mycket starkare rörelse som är beredd att förändra samhället i grunden, inklusive dess ägandestrukturer, för att vinna verklig frihet. Dels att högern och makten är beredda att slå ner de rättigheter som kampen hittills har gett oss som ett sätt att odla motsättningar mellan könen och genom splittring försvaga kampen underifrån.
Sista ordet är dock inte sagt än. Det tillfälliga bakslaget vad gäller USA:s högsta domstol kommer att få många att genomskåda systemet och ett skikt kommer att dra revolutionära slutsatser i en situation där det redan kokar.
Det sker en snabb polarisering och radikalisering av kampen som snart kommer att blossa upp igen med förnyad styrka, speciellt om den förenar sig med andra grupper såsom arbetare, lågavlönade, etniska minoriteter, ursprungsbefolkningen, hbtq+-personer med flera.
Metoo i Sverige blommade upp med fantastisk organisering kring de 65 branschvisa uppropen och tiotusentals vittnesmålen. Denna del av organiseringen och systerskapet växer fortfarande och gräver långsamt hål i patriarkatet. Vi håller inte tyst längre. Vi berättar för varandra. Vi delar erfarenheter och ser likheterna. Stöttar och tar kraft i att gemensamt lyfta skamkänslor bort från våra axlar och lägga skulden för männens våld där den hör hemma.
En av de som fick ta emot Raoul Wallenbergs pris för Unga som gör skillnad i somras var Gabriella Kärnekull Wolfe. Motiveringen löd: ”Uppropet #intedinhora går med kraft rakt in i hjärtat, lyfter en grupp som inte annars är representerad i samhällsdebatten och fyller därför en viktig roll”. Hennes historia börjar med ett övergrepp i tolvårsåldern som hon inte vill berätta för någon om. Ungdomsåren försvinner i övergrepp framför videokameror, självskadebeteenden, prostitution. Till slut klarade hon sig ur det och startade under Metoo uppropet för kvinnor i prostitutionen.
I den största facebookgruppen #allavi, som är för alla oavsett var en jobbar med 55 000 medlemmar, publiceras fortfarande vittnesmål om fruktansvärda övergrepp regelbundet, där kvinnor som ofta inte har berättat förut nu har tagit steget att berätta, polisanmäla och så vidare. Enormt viktiga steg för dem.
Representanter för de 65 upproren träffade regeringen i våras och förde fram sju krav: Att metoo-uppropen ska användas som expertis vid utredningar; Satsning på sex- och samlevnads och samtyckesundervisning; Att skolinspektionen ska kunna utdela vite mot bristande hantering av trakasserier och att det inrättas en nationell visselblåsarfunktion för elever; Obligatorisk utbildning kring sexuellt våld för poliser, socionomer, jurister, vårdpersonal med flera; Ökade anslag till vård och jourer för behandling av våldsoffer; Skärpta krav på näringslivet att åtgärda trakasserier; Samt att Diskrimineringsombudsmannen måste utreda avsevärt fler anmälda fall av trakasserier och inte överlåta det på små byråer med små resurser.
Regeringen menade att de gjorde en Metoo-satsning i vårbudgeten med bland annat ökade anslag för utbildning av poliser och socialtjänst samt utvecklad sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Jämställdhetsmyndigheten har fått ett särskilt uppdrag att samla och sprida kunskap om sexuella trakasserier som ska delredovisas den 30 oktober och slutredovisas ett år senare.
Det som dessvärre har hänt är att Metoo i Sverige försvunnit in i utredningar och utbildningar. Kampen har försvunnit. Redan på 8 mars, internationella kvinnodagen, märktes det då demonstrationerna var mindre än året innan. Därför pressades inte partierna till att ta upp Metoo i valkampanjen, utan högerns agenda med oändligt prat om flyktingar och integrering fick dominera mediadebatten. Det betydde inte att frågan inte fanns där. Jämställdhet var den fråga som ökade mest i SVT:s vallokalsundersökning, Valu, och hoppade tio placeringar till tredje plats på viktigaste politiska fråga bland väljarna.
Men det absolut allvarligaste med valet är polariseringen och ökningen av antifeminism med valframgången för SD och KD. Båda partierna är emot ”genusflum” och vill inskränka aborträtten. SD vill återinföra sambeskattningen.
Det är jätteviktigt att ta lärdom av den internationella utvecklingen – högerpopulismen kommer inte stoppas av utbildningsinsatser. Den kan bara stoppas av en kraftfull rörelse på gator och torg som ser kopplingen mellan nedskärningar i vården, stressen på arbetsplatserna, lönediskrimineringen av kvinnor och det sexualiserade våldet.
Av de fakta som har framkommit (se faktarutan längst ner) kan vi dra slutsatser att den ökade stressen på arbetsplatserna lett till ökade trakasserier. Att trenden av allt mer osäkra anställningar, som högerparterna driver på, leder till fler trakasserier och att arbetsgivarna har stora brister. Det är grundläggande klassförståelse att arbetsgivarna inte automatiskt står för de anställdas bästa.
Företaget drivs av konkurrensen att pressa sina arbetare att jobba så snabbt som möjligt och då kan insatser mot sexuella trakasserier ses som ett hinder. Det är därför vi har fackföreningar. Men att Metoo bröt ut på arbetsplatserna var ett stort underbetyg för fackföreningarna som helt enkelt inte gjort sitt jobb.
Ett viktigt delmål för Metoo-rörelsen borde vara att återerövra fackföreningarna till kämpande organ för de anställda som måste ta som en av de första uppgifterna att begära ökad personaltäthet. Gör inte facket det borde Metoo-uppropet själv gå till verket. Ordna demonstrationer, till och med strejker som mot McDonalds i USA.
Metoo i Sverige har ett år senare fått den absolut noblaste av kulturinstitutionerna på fallrepet, Svenska Akademien. Och därför delas det nu inte ut något nobelpris i litteratur i år.
Svenska Akademien kanske lyckas lappa ihop sig, vilket är en skandal då ledamöterna har känt till de trakasserier och övergrepp som förekommit i den av Akademien finansierade kulturscenen Forum. Att Forums ledare Jean-Claud Arnault dömdes till två års fängelse kan knappast ses som en seger, allt annat hade varit totalt haveri med tanke på årtionden av vittnesmål om trakasserier, våldtäkter och även annat: ekobrott, elitism, översitteri.
För ett år sedan var fokus på andra kulturinstitutioner så som Operan, Dramaten och Stadsteatern. Ändå glider debatten ständigt in på att det sexuella våldet är något sorts utpräglat förorts- eller invandringsproblem. Metoo-rörelsen skulle behöva gå samman med antirasismen och besvara det här.
Könsmaktsordningen är genomgripande och uppenbarligen frodas den även i de svenskaste institutionerna, bara att männen där oftare kommer undan med det.
Svenska Akademien måste anses ha passerat bäst före datum, en feodal institution som måste skrotas. En annan, modern organisation kan upprättas för språkvårdnad och prisutdelningar.
Men vi kan inte stanna där. Kvinnoförtrycket, misstänkliggörandet av kvinnor, horstämpling av offer med mera är fortfarande djupt rotat i rättsväsende och polisen. Det är därför som Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för en annan sorts stat, som styrs demokratiskt underifrån. Polisen ska vara förankrad i lokalsamhället. Kvinnokampsorganisationer ska kunna ha vetorätt mot tillsättning av sexistiska domare. Sexualbrottsmål behöver specialdomstolar.
Nu finns det en samtyckeslag. Än så länge har den inte fått genomslag. Det kommer fortfarande att handla mycket om bevisning. På ett sätt är Metoo-uppropens kravlista inne på ett viktigt spår – den förändring i medvetenhet som behövs och sker när väldigt många pratar om sina erfarenheter, när utbildningen tar fart på olika nivåer i samhället. Men det här kan ske så mycket mer genomgripande och snabbare om det kombineras med en aktiv rörelse där människor själva engagerar sig i grupper, inte bara på nätet.
Väldigt många skrev för ett år sedan att i framtiden kommer man att prata om ett före och ett efter Metoo, att inget längre skulle vara sig likt. Ja och nej. Inför Metoo:s andra år måste vi börja med att blåsa liv i Metoo och vårda det viktiga arvet att vi går samman till en aktiv kollektiv kraft igen.
Trakasserierna på arbetsplatsen
Diskrimineringsombudsmannen granskar arbetsgivares rutiner och riktlinjer mot trakasserier, i den första fasen de totalt 290 kommunerna och 20 landstingen:
• 98 stycken har brister i riktlinjer som gäller trakasserier, varav 57 gällande sexuella trakasserier.
• 221 har brister vad gäller riktlinjer för repressalier (mot den som tar upp problem).
• 86 stycken hade brister vad gäller rutiner kring sexuella trakasserier.
Arbetsmiljöverket kommer vartannat år med en arbetsmiljörapport. Nu visar rapporten Arbetsmiljö 2017, baserat på intervjuer med 8 700 arbetstagare:
• Sex av tio visstidsanställda kan sällan eller aldrig bestämma när en arbetsuppgift ska utföras mot tre av tio fast anställda.
• Arbetsmiljön på varje punkt är sämre för de med visstidsanställningar.
• Mellan 2009-2017 har andelen män som har upplevt sexuella trakasserier från chefer eller arbetskamrater de senaste 12 månaderna legat konstant på 1 procent, men ökat från 2 till 4 procent för kvinnor. Trakasserier från andra (som kunder eller patienter) har ökat från 7 till 11 procent.
• Situationen är värst för unga kvinnor. För kvinnor mellan 16-29 år har 30 procent blivit trakasserade på jobbet någon gång det senaste året. Det är dubbelt så vanligt med sexuella trakasserier för tillfälligt anställda som för fast anställda.
