foto: Natalia Medina
Innebär den nya lagen en förbättring som kan rensa ur profithungriga företag från skyddade boenden, eller fortsätter den kvinnoförtryckande politiken?
”Att omsätta de nationella jämställdhetsmålen i ett konkret förändringsarbete inom ramen för det kommunala självstyret är en avgörande faktor för att nå ett jämställt samhälle”, heter det i Sveriges kommuner och landstings Överenskommelse mellan staten och SKL om stöd till jämställdhetsarbetet och kvinnofridsarbetet på lokal och regional nivå 2018-2020. Är det så?
Arbetet för kvinnofrid och mot våld i nära relationer har genom historien främst utförts av ideella krafter. Kvinnojourerna har gjort en enorm insats, ofta med små resurser. I bostadsbristens Sverige tvingas många jourer och boenden säga nej till fler behövande och de berättar om bristande samordning hos kommunerna, vilket bland annat gör att endast 10 procent av barn i skyddade boenden får gå i skola, trots att vi har lag på skolplikt.
År 2017 slog regeringen fast en 10-årig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, men även inriktat på hbtq+-personers utsatthet för våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck och människohandel för sexuella ändamål. Man ville stärka skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn och rikta insatser även till de med särskild sårbarhet (livssituation, omständigheter) och slog fast att ett funktionsperspektiv alltid ska finnas. Likaså ska barnets behov och rättigheter betonas.
I regeringens skrivelse Makt, Mål och Myndighet – en feministisk politik för en jämställd framtid (november 2016) slås det fast att det övergripande målet är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv, samma rätt till arbete, studier och samma rätt till bra hälsa. Samhällets utveckling kräver att vi använder all kunskap och erfarenhet på bästa sätt, att vi planerar långsiktigt och att alla sektorer – offentlig, privat och ideell – får kraftfullt stöd. De senaste åren har lagar förbättrats och tillkommit, men de tillämpas inte riktigt som det var menat.
I januari 2018 tillsattes en ny myndighet, Jämställdhetsmyndigheten, som ska följa upp, analysera, samordna och tydliggöra jämställdhetsarbetet på alla nivåer i samhället, med sjätte jämställdhetspolitiska målet som grund. Det låter ju lite byråkratiskt och krångligt, men det lyder: ”Mäns våld mot kvinnor ska upphöra! Kvinnor och män, flickor och pojkar har samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet”. 790 miljoner kronor gick till landstingen för att stärka kvinnors hälsa, förebyggande vård, förlossningsvård och primärvård.
Regeringen tillsatte 2016 en utredning om ett stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddade boenden. Nu är utredningen klar och föreslår långtgående åtgärder, baserat på barns fri- och rättigheter samt att hänsyn alltid ska tas till barnets bästa, enligt FN:s barnkonvention. ”Ett fönster av möjligheter” (SOU 2017:112) föreslås bli ny lag den 1 juli 2019.
I en kartläggning som Socialstyrelsen gjorde 2013 om skyddade boenden drevs 8 procent i privat regi av då 16 olika privata företag, 21 procent av boendena var kommunalt ägda och 71 procent av ideella föreningar (kvinnojourerna). Enligt socialtjänstlagen (SoL), en så kallad ramlag som ger stor frihet till kommunerna att bestämma, ska man erbjuda lämpliga, tillfälliga boenden, men det finns ingen definition på skyddat boende och inga specifika krav på ett sådant. Med den nya lagen definieras juridiskt skyddat boende, som ska finnas till de som har utsatts för våld och andra övergrepp.
Den nya lagen kommer att få stora konsekvenser; barn och ungdomar får en egen, starkare roll när det gäller rätt till trygghet i boende och skola, rätt att höras och få bestämma över om de vill bo i skyddat boende och om de vill träffa en förälder eller ej, vilket många myndigheter och människorättsorganisationer välkomnar. Barnets rätt stärks. Om utredningen ”Ett fönster av möjligheter” får igenom alla sina förslag kommer även barn till kvinnor som har flytt från prostitution och människohandel att omfattas, likaså asylsökande.
SKL tycker att utredningen har bra förslag, men påpekar att det kommer att bli ekonomiskt påfrestande för kommuner på grund av att man nu blir tvingad på ett mycket tydligt sätt att skyndsamt erbjuda behövande våldsutsatta vuxna och barn ett tryggt skyddat boende. Enligt deras beräkningar kommer det totalt att kosta 2 395 miljoner kronor för kommuner och landsting.
Alla skyddade boenden måste ha tillstånd om den nya lagens förslag går igenom. IVO, Inspektionen för vård och omsorg som idag till exempel har ansvar för att kontrollera vård och omsorg på grupphem och HVB-hem, kommer att ta emot ansökningar om tillstånd och sköta kontroller. De påpekar att övergångsregler kommer att behövas; att exempelvis kvinnojourer och andra ideella föreningar som driver skyddade boenden idag får upp till ett år på sig att ansöka om tillstånd.
Det kommer att bli krav på boendena att de har tillräckligt skydd och att anställd personal, speciellt chefer, ska ha utbildning. Men IVO menar att de inte kan garantera att ett privat företag eller andra som får tillstånd kommer att bedriva en bra verksamhet – de kan bara se om förutsättningar finns, exempelvis att lokalerna är tillräckligt bra.
ROBS, Riksorganisationen för skyddade boenden i Sverige, tillhör den privata sektor som förbereder sig för att utöka sin verksamhet enligt den nya lagen. De hävdar att deras medlemmars privata boenden håller en högre kvalitet och menar att ”de har upplevt en väldigt varierande kvalitet hos andra skyddade boenden och kvinnojourer”.
Lite oroande gör de reklam för att de har stor kunskap om ”kulturer, hederskultur, religion och våldets olika ansikten beroende på var individen kommer ifrån”. I en kommun styrd av SD kan en placering på ett sådant boende riskera drabba de som behöver skydd och hjälp.
Socialstyrelsen har riktat kritik mot flera privata boenden, bland annat ett i Stockholm som har specialiserat sig på offer för förtryck i hederns namn. Chefen visade sig ha tidigare domar för skattebrott och liknande, boende råkade illa ut när de bad om hjälp, hotades, fick inte ut sin post, med mera.
En kvinnojour i Hässleholm, Frida, vill att alla som driver skyddade boenden ska certifieras eftersom ”inte vem som helst kan ta hand om traumatiserade människor bara för att man har en lokal ledig eller ser pengar i det”. Verksamhetschefen Lotta Otterdahl säger att ”vi utför en samhällstjänst, vi är inte betalda eller anställda av någon kommun. Vi ser till att de våldsutsatta som placeras hos oss kommer ut som starka kvinnor i samhällslivet, som hela människor och får en god start i sitt nya liv fritt från våld.”
Idag uppmanar vi kvinnor att lämna sina våldsamma relationer, men när de gör det finns ingen samordning som underlättar för dem att skaffa ny bostad, arbete, stöd att hitta skola och vänner i en ny kommun, med mera.
I den bästa av världar kommer den nya lagen att förbättra och ha en positiv effekt, kanske rensa bort de privata företag som vill sko sig på de mest utsatta, kanske ge erkännande till den kunskap och erfarenhet som kvinnojourerna har och äntligen ge dem ett adekvat stöd. Men den världen lever vi ännu inte i. Det skulle krävas en verkligt jämlik värld, där inte pengarna styr behoven.
