Ett friskt andetag med syre i en fadd värld full av nationalism och militarism

Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Recension

Movits. Kallax Cargo, 2024

Zacke. Noir, 2024

Vad händer med människors psyke när bilden av ens plats i livet förvandlas från kris och avfolkning till ett nytt Klondike? När en vitt spridd nihilism och doomerism på grund av krig och klimatkatastrofer blandas med lokala förhoppningar om en ny bättre framtid baserad på ”grön omställning”? Det är teman som blandas på två nya skivor från Luleårotade Zacke och Movits.

Jag är förståss partisk. När texterna kretsar kring egna barndomsminnen från Hertsön, Gula Paviljongen och Malariaviken får de förstås en vidare innebörd än för de som inte kommer från ”världens bästa sämsta stad”, som gästande Matti Alkberg sjunger på Movits ”Himlen över Svartöstan”. Men jag vill ändå påstå att det finns något mer, för mellan småstadsromantik och nostalgi finns också allmänna och politiska budskap.

Movits BOMBER (Lalalala) har ett befriande antikrigsbudskap – ett friskt andetag av syre i en fadd värld full av nationalism och militarism. Rasismens farliga följder blir tydlig i rader som ”Så länge bomber, Faller över Gaza, Dom faller på nån annan” och ”Är så många bomber, Att dom faller på varandra, Snart faller dom på alla”.

Flera andra låtar kopplar till uppväxten i arbetarstadsdelen Hertsön och vad som hände sen. Varför hamnar du där och jag här, och vad är egentligen skillnaden i de val vi har gjort?

Medan Movits mest tar avstamp i historien är Zacke mer rotad i nutiden. Propagandan lovar en fantastisk utveckling i Norrbotten i den ”gröna omställningens” fotspår. Men vem får egentligen del av utvecklingen och vem lämnas kvar?

”När bäckarna och älvarna har blivit hav

Och pengar kommit in

Och vi har fått det vi ska ha

Då dricker vi för allting som har blivit av

Sen dricker vi för alla som har blivit kvar” (Blivit av)

Malariaviken, en vacker duett med Annika Norlin, kan förstås som ett barndomsminne om att hoppas på rikedom genom att sälja sumpgäddor till Frankrike, men kan lika mycket ses som en allegori för uppblåsta löften om att vanliga arbetare ska få ut något av den nykolonialism som nu brer ut sig över Norrbotten.

Zackes tema är tydligt: Vad får vanligt folk? Går det att lita på de fantastiska löftena? Hur ser verkligheten ut för arbetarklassen bakom de blanka broschyrerna och reklamkampanjerna? Verkligheten är mörk, men människan lever på hoppet. 

Jag fokuserar förstås på samhällsbudskapet, Offensiv är ju mer Revolution än Rolling Stone. Med det sagt så tycker jag att detta är bland det bästa musikaliskt jag hört både från Zacke och Movits. De har också fantastiska gästspel på plattorna. Molly Hammar och Timbuktu passar Movits sväng perfekt. Norrbottniska Johan Airijoki, David Björkén och Alma Augusta gör också starka bidrag. Både Johan Airijoki och Alma Augusta bidrar faktiskt på båda skivorna, men det är framförallt med Zacke som Alma briljerar, till exempel på vackra Himlavalvet. I Zackes Nathalie får vi också höra en del av David Väyrynens fantastiska poesi om den norrbottniska reaktionen (se föreställningen Det skjuts för lite med Väyrynen och Malmfältens Rockklubb). I spåren av 20 års gruvboom, SD-rasism och en gång radikala fack som har urholkats sätter Väyrynen fingret på den norrbottniska trumpismen.

Det finns en anledning att brunhögern vill strypa kulturen – förr eller senare kommer nämligen ifrågasättandet av kapitalistisk högerpolitik, nykolonialism, krig och rasism att ta sig konstnärliga uttryck. När Zacke och Movits reflekterar över den plats som de kommer ifrån och den värld de lever i skapar de inga politiska manifest, men ofta stark samhällskritik.