Den 23 september väntas FN på begäran av den palestinska myndigheten att rösta om att erkänna Palestina som självständig stat och fullvärdig medlem i FN.Den palestinska myndigheten har förberett detta symboliska steg under två år. De har bland annat övervägt en ny valuta och frimärken. Men förberedelserna har också inneburit höjda skatter och ökat förtryck, för att blidka kapitalistiska kritiker runt om i världen som framför allt vill se mer ”lag och ordning”.
Efter årtionden av brutalt förtryck och misslyckade ”fredsinitiativ”, är det förståeligt att många palestinier och de som stödjer palestiniernas kamp välkomnar FN-omröstningen. De ser omröstningen som ett sätt att lyfta fram palestiniernas sak och hoppas på att detta kan leda till ett verkligt självbestämmande.
Men hur rättmätigt och efterlängtat kravet på en verklig palestinsk stat än är, kommer ett FN-beslut om en ”stat” inte att tvinga den israeliska regimen att vare sig häva sin ockupation, avbryta blockaden av Gaza, stoppa byggandet av judiska bosättningar på den palestinska myndighetens område eller att acceptera en palestinsk stat.
Det har antagits hundratals resolutioner för Palestina i FN sedan Israel grundades 1948, inklusive stöd för en palestinsk stat. Men de olika israeliska ledarna har helt enkelt struntat i dem.
För närvarande är palestinierna observatörer i FN.
En uppgradering från observatörsstatus till medlemskap i FN kan bara beslutas av FN:s säkerhetsråd. USA har vetorätt i FN:s säkerhetsråd och har sagt att man kommer att använda det för att försvara den israeliska kapitalismens (och sina egna) intressen.
Washington har försökt avskräcka palestinierna från att begära FN-medlemskap, eftersom man vill undvika att använda sitt veto. USA:s regering har också försökt stoppa omröstningen i FN eller åtminstone minska röst-övervikten för en palestinsk stat i generalförsamlingen. För att förmå palestinierna att backa har man stämt in i den israeliska regeringens varningar för att ett erkännande av en stat skulle stjäpa alla tidigare överenskommelser, inklusive Osloavtalet (1993) som ledde fram till bildandet av den palestinska myndigheten. Men efter Osloavtalet och bildandet av den palestinska myndigheten har den israeliska ockupationen fortsatt, om än i en annan form.
Att den palestinska ledningen sätter sitt hopp till FN, ett imperialistiskt dominerat organ, återspeglar dess bankrutt.
Deras tidigare strategier har misslyckas och de pressas av en desperat befolkning. De argumenterar för att ett godkännande av FN kommer att öka deras tyngd i kommande samtal, ”öppna dörrar” och vara ett steg mot en verklig stat. De hoppas att regeringar kommer sätta mer press på Israel om Palestina betecknas som en ockuperad stat och inte som ett territorium.
Medan förhandlandet och myglandet pågår bland diplomater och politiker, lever palestinierna i Gaza och på Västbanken i fattigdom och utsätts för våld, inklusive att palestinier dödas av den israeliska armén.
Hela 45 procent av de palestinska arbetarna i Gaza är arbetslösa. På Västbanken är siffran 25 procent. För de som har arbete har reallönerna fallit med mer än 30 procent under de senaste fyra åren.
När den ekonomiska tillväxten nu saktar in i den palestinska myndighetens områden och biståndet minskar, har en finansiell kris brutit ut. De offentliganställda har inte fått ut hela sin lön de senaste två månaderna.
Förra årets fredsförhandlingar körde fast omedelbart när den israeliska regeringen vägrade att förlänga sitt tillfälliga stopp för nya judiska bosättningar på ockuperad mark.
Den israeliska härskande klassen har aldrig velat ha en verklig palestinsk stat som närmsta granne. Frågan om säkerheten är ett av flera skäl till detta. De fruktar att palestinierna längre fram kommer att utmana Israel militärt och har därför alltid lagt hinder i vägen och gjort så små eftergifter som möjligt.
Dokument från diplomater läckte ut i början av året och visar att den palestinska myndigheten i desperation erbjudit alla eftergifter de kunnat komma på. Det här handlar om eftergifter de flesta palestinier anser vara oacceptebla, som att exempelvis avstå från merparten av östra Jerusalem. Men reträtterna har inte varit till någon nytta.
Den israeliske premiärministern och högerpolitiern Benjamin Netanyahu har sagt att en palestinsk stat måste vara demilitariserad. Israeliska trupper ska vara stationerade längs Jordanfloden, vilket skulle innebära att den palestinska staten skulle vara inringad. Vidare anser han 1967 års gränser oacceptabla och att Israel borde få behålla åtminstone 40 procent av Västbanken och hela Jerusalem.
Trycket för återupptagna förhandlingar ökar från stora delar av det israeliska etablissemanget. Nya försök till förhandlingar är oundvikliga förr eller senare, som en del i den cykel av blodspillan, stillestånd, utbrott av kamp och förhandlingar som kännetecknar denna konflikt.
Under de senaste veckorna har utrikesministeriet, den militära underrättelsetjänsten Shin Bet och Mossad (säkerhetspolisen) samstämmigt sagt att återupptagna förhandlingar skulle minska spänningarna och ilskan mot Israel.
President Obama och den amerikanska regeringen blir också allt mer frustrerade över Netanyahuregeringens oförsonlighet.
Innan han avgick fördömde USA:s tidigare försvarsminister Robert Gates Netanyahu för att ”sätta sitt land på spel genom att vägra ta itu med Israels växande isolering och med de demografiska utmaningar som landet ställs inför om det behåller kontrollen över Västbanken”.
Känslan av ”isolering” och osäkerhet hos den härskande klassen i Israel har förstärkts kraftigt av den arabiska vårens uppror och USA:s problem med att behålla någon slags position och inflytande i regionen.
Israels politiska ledare har också haft en större sammanstötning med Turkiet sedan de vägrat att be om ursäkt för dödandet av turkiska aktivister ombord på ett fartyg som ingick i Ship to Gaza förra året. Deras status quo med Syrien hotas av upproret i detta land. Deras fiende Hizbollah har stärkt sin position i Libanon och i den palestinska myndighetens områden har en preliminär överenskommelse om en allians mellan Fatah och Hamas träffats i maj, i strid med Israels önskemål.
Dessutom har den israeliska kapitalismen under de senaste månaderna skakats av en kamprörelse av aldrig tidigare skådad omfattning. Israeliska arbetare och unga har genomfört massiva protester mot bristen på bostäder, höga hyror och andra problem.
Genomförs FN-omröstningen om Palestina, kommer det att innebära en del välkommen uppmärksamhet på palestiniernas situation, även om omröstningen mest är en gest. Det kan också komma att följas av stora palestinska demonstrationer, vilka kommer att lägga grunden för en ny period av masskamp.
Massaktioner är avgörande för att föra palestiniernas sak framåt i frågor som blockaden mot Gaza, vägspärrarna, ”säkerhets”-muren som äter sig in i palestinska områden, den israeliska arméns intrång, o s v. Men protesterna får inte styras uppifrån av Fatahs och Hamas ledare, utan organiseras och styras demokratiskt av de palestinska arbetarna själva.
Parallellt med massaktionerna måste demokratiska arbetarorganisationer byggas upp, som kan utforma ett program för hur rörelsen ska segra. Detta program skulle behöva understryka att ett kapitalistiskt Palestina vid sidan av ett kapitalistiskt Israel inte skulle innebära ett slut på fattigdomen eller garantera säkerheten för någondera av staterna.
Att bryta med kapitalismen kommer att vara avgörande. Det gäller att argumentera för två socialistiska stater i en socialistisk federation för regionen. Det är den enda grund på vilken arbetarna kan lösa frågor som tillgången till land, bostäder, flyktingarnas situation, ekonomisk utveckling, rätten till vattentillgångarna och frågan om Jerusalem som delad huvudstad. Och därigenom bygga en anständig framtid för alla.
Judy Beishon
