Bara för ett år sedan hette det i den då framlagda vårbudgeten att regeringens åtgärder börjar ge varaktiga positiva effekter på sysselsättning och tillväxt.– Allt fler människor kommer i arbete samtidigt som allt färre är arbetslösa, sjukskrivna eller i arbets- marknadspolitiska åtgärder. Det här är glädjande för en regering som har som övergripande mål att få fler i jobb och minska utanförskapet, kommenterade finansminister Anders Borg (M) den 15 april 2008.
Anders Borg förutspådde då att den svenska ekonomin skulle växa med i snitt 2,3 procent per år mellan 2008 och 2011.
I samma vårbudget (2008) öste regeringen beröm över sig själv för att ha skapat en vad man kallade ”effektiv arbetsförmedling som tillhandahåller arbetsgivarkontakter, och ger de arbetssökande ett aktivt stöd (s k coachning) och relevant utbildning, vilket ökar möjligheterna för de arbetslösa att hitta jobb”. Samtidigt skröt man över att ”antalet arbetsmarknadspolitiska program hade reducerats”.
Vårbudgeten 2008 presenterades samtidigt som kapitalismens globala kris redan börjat märkas. Men regeringen fortsatte som om inget hänt. Det blev skrytvalser istället för åtgärder för att lindra krisens härjningar.
Ett år senare har regeringen motvilligt tvingats erkänna att krisen blivit mycket djupare än vad man tidigare sagt och räknat med.
Istället för en stadig ekonomisk tillväxt är Sverige nu i ”ett läge då vi har den svagaste tillväxten sedan andra världskriget och arbetslösheten ökar dramatiskt”, enligt finansminister Anders Borg i riksdagens debatt om vårbudgeten.
”Nedgången i Sveriges ekonomi under 2009 beräknas av Konjunkturinstitutet, KI, bli -3,9 procent. Man får gå tillbaka till krigsåret 1940 för att hitta ett ännu större svenskt BNP-fall: -9,3 procent. Det som händer nu är mer dramatiskt än 1990-talskrisen.
KI räknar med att det dröjer ända till 2016 innan Sveriges ekonomi är i balans igen” (Dagens Nyheter den 1 april).
Men trots den dramatiska krisutvecklingen är det inte många miljarder kronor som regeringen satsar för att lindra krisens effekter. Offentliga satsningar för att bygga ut infrastruktur och få igång byggandet saknas helt. Och löftet om mer pengar till kommunsektorn är, som LO-tidningen konstaterar, långt ifrån någon ”jättesatsning… I årets vårbudget lovar den [regeringen] ut lite nålpengar till kom- munerna. I slutet av detta år ska de få sju miljarder extra, men redan 2011 ska beloppet sänkas med två miljarder. Regeringen har genom att dribbla med siffrorna framställt det här som en jättesatsning”.
Detsamma kan sägas om den påstådda satsningen för att rädda jobben. Det är en droppe i havet och med tanke på att regeringen räknar med att antalet arbetslösa stiger från dagens 387 000 per- soner arbetslösa till över 550 000 (drygt 12 procent) år 2011.
– I lågkonjunkturen heter arbetslinjen aktiv arbetsmarknadspolitik, sa finansministern när han inledde riksda- gens ekonomiska debatt om vårbudgeten.
Samma arbetsmarknadspolitik som regeringen haft som mål att avveckla ska nu återuppväckas för att skyla över ”arbetslinjens” historiska misslyckande.
Tydligare kan inte högerpolitikens misslyckande beskrivas. Om det inte vore för bristen på verklig opposition från S med stödpartier samt facktopparnas mesighet skulle kapitalismens djupdykning för länge sedan ha resulterat i en kris för högeralliansen.
Bristen på opposition och stora kamprörelser har gett regeringen ett visst andrum, men bara tillfälligt. Fortsatt högerpolitik går på tvärs med stämningarna i samhället. En revolt underifrån är oundviklig även i Sverige, precis som vi sett i Grekland, Frankrike, Island och andra europeiska länder.
