Ett intressant tidsdokument

Av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Att det finns ett stort intresse för frågan om Israel-Palestina i
Sverige bevisades den 26 oktober. Folkets bio i Östersund visade
då den drygt tre timmar långa filmen ”Israel-Palestina på
svensk TV 1958-1969” i regi av Göran Hugo Olsson.
Lokalen var fullsatt och man fick till och med sätta in en
extra stol för att inte splittra ett äldre par. Förmodligen fick
man avvisa några. År 1958 började svensk TV sina sändningar
och 1989 upphörde monopolet, därav årtalen.

Filmen börjar med en kort tillbakablick för att försöka förklara konflikten. Den börjar med den judiska nationalismen efter judeförföljelser i England och Frankrike och speciellt pogromerna i Östeuropa. Theodor Herzl nämns, liksom Balfourdeklarationen 1917 med en ökad judisk invandring efter det. Staten Israels bildande tas upp, liksom krigen i samband med det.

När arkivmaterialet börjar visas får man först en rosig bild av Israel, den jag fick i mig som barn. Israel var undrens land, som fick öknen att blomstra. Snart får vi andra bilder som diskriminering av araber i Israel. Första gången ordet palestinier nämns är efter sexdagarskriget 1967, ett krig som några israeliska soldater kallade härligt. Efter sexdagarskriget ändras rapporteringen något. Borta är den rosiga bilden. Nu börjar man tala om palestinskt motstånd. OS i München 1972, där elva israeliska idrottare dödades av terrorgruppen Svarta September, nämns förstås. Olof Palme sa i en intervju att man måste titta på de bakomliggande orsakerna till det som hände. När hör vi Magdalena Andersson tala om orsakerna till det som händer i Mellanöstern?

Filmen fortsätter med Yom Kippur-kriget 1973 och hur FN-trupper sätts in för att bevara freden. Även svenska trupper är med i operationen. En rolig sekvens är hur soldater från Tornedalen badar bastu ute i öknen. Som någon sa i filmen: ”En tornedaling klarar sig inte utan bastu.” Sedan följer alla försök att skapa fred, handskakningar framför Vita huset, Osloavtalet med mera, men vi får också se bilder från palestinska flyktingläger och mycket annat.

Under en drygt tre timmar lång film får man många intryck. I pausen i mitten stod folk och diskuterade. En skillnad mot i dag som någon tog upp var ett inslag från en svensk byggarbetsplats efter sexdagarskriget. Arbetarna hade haft heta diskussioner om läget. På hur många svenska arbetsplatser i dag diskuterar man internationella frågor?, var frågan. Efter filmen hade vi ett kort samtal om den. Kamel från Palestina berättade att han som palestinier med svenskt medborgarskap inte tillåts komma in i Israel för att se det område hans far- och morföräldrar kom från.

Det är en tagg i honom, liksom hos många palestinier runt om i världen. De är rotlösa, även om de bara bor några kilometer från förfädernas marker. De tillåts inte komma dit. Det var också något vi fick se i filmen.

Filmen försöker inte ge en helhetsbild eller en uttömmande förklaring. Den är dock intressant att se. Världens ledare har gjort många försök att få till fred, men de har aldrig talat med palestinier i lägren. I filmen fick man en liten insyn i hur främmande Arafat var för de vanliga palestiniernas situation. Det var intressant att se hur femtiotalets rosiga bild av Israel ändrades, naturligtvis allt eftersom oroligheterna ökade.

Det är också intressant att jämföra med rapporteringen i dag. Bakgrundsorsakerna lyser fortfarande med sin frånvaro. Den som är intresserad av Israel-Palestinafrågan rekommenderas att se filmen, trots dess längd. Filmen är ett tidsdokument.

Titel: Israel Palestina på svensk TV 1958-1989
Regissör: Göran Hugo Olssons
Produktionsår: 2024
Längd: 210 minuter