Det var en socialdemokrati i djup kris som höll sin 40:e kongress den 22-24 mars. Det fanns ingen motionsrätt till kongressen, vilket inte har hänt vid någon tidigare ordinarie kongress, och det fanns inte utrymme för diskussion och kritik. Bara till namnet var denna välregisserade samling för att ge stöd till S-ledningens högerkurs i allmänhet och det nyliberala, arbetarfientliga januariavtalet i synnerhet en kongress.
Kunskap för framtiden och Det politiska samtalet var de enda material som fanns på bordet. Det först-
nämnda fokuserade på hur Socialdemokraterna skulle lyckas överkomma ”företagens största tillväxthinder och rekrytera anställda med rätt kompetens”. Det andra var fyllt av floskler från någon pr-byrå. Inget sades om innehållet i ”politiska samtal”.
Kritiken mot högerpolitiken hördes främst utanför kongressen, särskilt i form av Hyresgästföreningens demonstration mot marknadshyror (läs mer).
Även partiets valanalys, som publicerades strax innan (19 mars) gick kongressen oförmärkt förbi.
Valresultatet 2018 är det sämsta någonsin. Endast viljan att stoppa SD gjorde att partiet slapp undan en totalkatastrof i riksdagsvalet. Men S var långt ifrån det mål som partiet hade satt upp om att nå 31 procent i riksdagsvalet, utan fick bottenlåga 28,3 procent – en nedgång med 2,75 procentenheter jämfört med valet 2014.
I landstings/region- och kommunvalen gick det ännu sämre. 2018 tappade partiet röstandelar i samtliga landsting och fick totalt 28,7 procent, mot 32,9 procent 2014. S tappade totalt 78 mandat i landets landstingsfullmäktige. I kommunvalet blev det en nedgång med totalt 3,6 procentenheter jämfört med 2014. S tappade väljarstöd i 251 kommuner, och förlorade totalt 594 kommunfullmäktigemandat.
Särskilt i glesbygdskommunerna, bland unga och i städernas arbetarförorter gick S tillbaka.
Socialdemokraternas stöd bland arbetare (LO-medlemmar) har rasat dramatiskt under de senaste 12 åren. År 2006 röstade runt 60 procent av LO-väljarna på Socialdemokraterna jämfört med dagens 41 procent. Det är en nedgång med 19 procentenheter. Under samma tidsperiod har Socialdemokraternas väljarandel som helhet minskat med omkring 7 procentenheter.
Socialdemokraternas valanalys skyller raset på otydlighet i politiken. I valet 2018 var det en otydlighet som främst manifesterades i sjukvårds- och flyktingpolitiken, enligt S-analysen. Det var inte ”otydlighet” i sjukvårdspolitiken, utan de försämringar som den socialdemokratiska högerpolitikens nedskärningar och privatiseringar orsakat vården som fick väljare att överge S i valet, inte minst i Norrbotten och Västernorrland.
Att klyftorna dessutom hela tiden fortsatt att öka och att landet slits isär har bara fått avståndet att växa mellan arbetarna och Socialdemokraterna.
Vid sidan av ”otydligheten” i sjukvårdspolitiken var det en liknade ”otydlighet” i migrationsfrågan som fick väljare att överge partiet i förra årets val. Den tvära kursomläggningen högerut mot asylrätten och flyktingar med början hösten 2015 försvaras, men med tillägget att retoriken blev allt för hård och det splittrade även S.
Enligt Socialdemokraternas valstrategi, som presenterades redan i början av 2018, var det batongpolitik, med stomme i den hårda flyktingpolitken, som skulle ge ökat väljarstöd. Inget kunde vara mer felaktigt. Den hårda retoriken på alla områden bidrog till att ytterligare sänka Socialdemokraterna och i valets slutskede, under galgen, tvingades S-ledningen att försöka lyfta andra frågor. Men trovärdighetskrisen, efter decennier av borgerligt systemskifte och mot bakgrund av den faktiska politiken, gjorde att effekten inte blev så stor som partiledningen hoppats på.
Socialdemokratins kris är en återspegling av reformismens kris som i sin tur är en följd av kapitalismens stagnation. Istället för sociala reformer och välfärdsbygget har Socialdemokraterna, allt sedan 1980-talets mitt, befrämjat marknadslösningar och det borgerliga systemskiftet har utsträckts till allt fler områden. Till sist blev Socialdemokraterna ännu ett offer för den egna politiken och blev ett borgerligt parti, som med januariavtalet går mot en snabbt fördjupad kris.
Men samtidigt ger det motstånd som högerpolitiken möter och den växande klimatkampen nya förutsättningar att bygga den vänster som behövs för arbetarrörelsens socialistiska återuppfödelse – demokratiska, kämpande fack och ett nytt arbetarparti. ■
