Ett socialistiskt svar för corona-krisen behövs!

Av Jonas Brännberg // ur veckotidningen Offensiv

En krisplan måste sätta människor i centrum, inte storföretagen

Förra veckan tvingades WHO säga det alla förstått länge – sjukdomen Covid-19 som sprids av coronaviruset SARS-cov-2 är nu en pandemi – en global epidemi. Från dag ett har virusspridningen varit ett vittnesmål på vårt nuvarande samhällssystems, kapitalismens, oförmåga att hantera kriser och ständiga strävan att sätta vinster och ”systemets stabilitet” före människors hälsa och liv.

När spridningen nu har nått Sverige är det ingen skillnad – åtgärder har kommit för sent och för lite och krisberedskapen är urusel efter nedmonterad välfärd och marknadsanpassningar. Medan storbankerna och företagen ges 1 000 miljarder kronor i ”stimulanser” har inte ens planerna på stora vårdnedskärningar stoppats!

Folkhälsomyndighetens råd har varit häpnadsväckande passiva, vilket har medfört att värdefull tid har gått förlorad, speciellt sedan det blev uppenbart att det fanns en okontrollerbar smitta i Italien och Iran, två länder med omfattande kommunikationer med Sverige. 

De länder som direkt agerade och avrådde från resor till riskområden samt uppmanade ALLA som kom från riskområden att isolera sig i två veckor, samt noggrant följde upp dessa personer, har idag betydligt lägre nivå av smitta.

Det är uppenbart att Folkhälsomyndigheten, precis som den kinesiska regimen, inte velat störa ”business as usual”. Istället för att använda försiktighetsprincipen har myndigheten avfärdat forskare och läkares varningar om att Sverige inte är förberett för ett coronautbrott. 

Så sent som den 8 mars avfärdade Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i Svenska Dagbladet alla varningar om en nära förestående pandemi – tre dagar senare klassade WHO coronaviruset som en pandemi. 

Efter att sjukvården, speciellt i region Stockholm, har överhopats med importfall var det förstås bara en tidsfråga innan vi skulle få inhemsk smittspridning. I brist på resurser, både personella och i form av coronatester, tvingas nu regionen att bara fokusera på de svårast sjuka och riskgrupper. 

Men som epidemiologen Joacim Rocklöv säger kan riskgrupper aldrig skyddas effektivt om vi får en vid spridning i samhället i stort. Bristen på coronatester för bredare grupper gör nu att smittskyddsåtgärderna blir ”i blindo” – och dess effektivitet eller brist på effektivitet riskerar att inte synas förrän när det är för sent och sjukhusen översvämmas av coronapatienter. 

Kritiken växer nu mot både sena och otillräckliga åtgärder samt Sveriges urusla beredskap att hantera en pandemi. Där stora statliga insatser har satts in har smittan kunnats bromsats trots stora utbrott, till exempel i Sydkorea, som har genomfört masstester med statliga drive-in-anläggningar, och stora insatser för att desinficera och isolera drabbade områden. 

 Bristen på coronatester för bredare grupper gör nu att  smittskyddsåtgärderna blir “i blindo” – och dess effektivitet eller  brist på effektivitet riskerar att inte synas förrän när det är för sent  och sjukhusen översvämmas av coronapatienter.  

Pandemin kan få en mycket allvarlig spridning och riskerar bli  långvarig – många forskare tror att så många som 70 procent av befolkningen kan smittas utan vaccin. Den stora frågan är om det räcker med smittdämpande åtgärder för att skjuta upp och dra dra ut på förloppet så att den dåligt förberedda vården får en rimlig chans att klara effekterna eller om det krävs mycket mer dramatiska isoleringsmetoder för att trycka ned smittspridningen till ett minimum – i väntan på ett vaccin. 

Efter år av nyliberala nedskärningar, avregleringar och privatisering är den svenska beredskapen för en allvarlig epidemi av detta slag urusel. Redan nu varnar vården för ”hårda prioriteringar”, även om de inte rakt ut säger att det kan kosta människoliv. Men faktum är att antalet intensivvårdsplatser i Sverige är bland de lägsta i EU – 5 per 100 000 i jämförelse med till exempel Tysklands 30. 

I Lombardiet (med lika många invånare som Sverige), där sjukvården tvingas till fruktansvärda prioriteringar som att inte ge respiratorer till äldre sjuka, finns det dubbelt så många intensivvårdsplatser som i Sverige, vilket visar hur sårbar sjukvården blivit. Visserligen hävdar region Stockholm nu att man snabbt kan öka antalet intensivvårdsplatser med 50 procent. Men för att dessa nya intensivvårdsplatser ska få personal och utrustning måste all annan vård stå tillbaka. 

Statliga läkemedelsbolag, som skulle kunna användas för att massproducera nödvändiga läkemedel och utrustning, har privatiserats och ordentliga lager har ersatts med kapitalistiskt ”Just-in-time”-system. Trots extrem brist på skyddsutrustning och tester och att flera länder har infört exportförbud har regeringen otroligt svårt att släppa marknadsfundamentalismen, när de bara ”överväger” statlig produktion av skyddsutrustning. 

 Den stora frågan är om det räcker med smittdämpande åtgärder för skjuta  upp och dra ut på förloppet så att den dåligt förberedda vården får  en rimlig chans att klara effekterna eller om det krävs mycket mer  dramatiska isoleringsmetoder för att trycka ned smittspridningen till  ett minimum – i väntan på ett vaccin.  

Samtidigt har vården privatiserats och marknadsanpassats, vilket omöjliggör verklig överblick och styrning. Krisberedskapen har fokuserats på en skrämselpropaganda om krigshot från Ryssland medan beredskapen att hantera civila kriser har ignorerats, vilket inte bara synts nu utan även i fråga om skogsbränderna 2014 och 2018. 

Till exempel har lager av skyddsutrustning, respiratorer, läkemedel och mobila sjukhus slaktats på nedskärningspolitikens altare. Detta trots forskarnas enighet: det har inte varit en fråga om, utan när, en omfattande global pandemi skulle bryta ut. 

Att regeringen har ökat likviditeten till storbanker och företag med 1 000 miljarder kronor och gjort andra finanspolitiska stimulanser till företagen på 300 miljarder, men inte beslutat om en massiv upprustning av vården, visar vilka prioriteringar de har. 

Det räcker inte med att ”platta ut” kurvan för smittspridningen. 

Genom mer resurser och avskaffat marknadstänk måste vårdens kapacitet byggas ut kraftigt, både kortsiktigt och långsiktigt. ■

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv står för:

• Facklig kamp för full kompensation till drabbade. Smittskydd och omställning av verksamheter efter behoven. 100 procent i sjukpenning, VAB, smittbärarpenning och permitteringspenning.
• Bygg omedelbart ut smittskyddet för vård- och äldreomsorgspersonal och andra utsatta arbetargrupper. Statlig produktion av skyddsutrustning och tester NU – ta över nödvändiga resurser från privata företag. 
• Gratis vård till alla som vistas i Sverige – tillgång till vård är en mänsklig rättighet.
• Att stanna hemma förutsätter ett hem. Nej till alla vräkningar – bostäder åt alla! Hyresfria månader för hyresgäster för att kompensera i krisen.
• Massiv statlig satsning på att förstärka arbetet med smittspårning, virustester, desinficering och fri tillgång till handsprit på alla offentliga platser, kollektivtrafik och så vidare. Ställ om militära resurser till civila för dessa uppgifter.
• Utökat virustest till alla misstänkta fall så att hela hushållet kan sätta sig i karantän.
• Höj statsbidragen till regioner och kommuner med 50 miljarder NU till vård och omsorg i offentlig ägo utan vinstintresse. Stoppa alla nedskärningsplaner omedelbart och utveckla krisplaner under kontroll av vårdpersonal och fackföreningar för att snabbast möjligt kunna bygga ut vårdkapaciteten. Riv upp avskaffad värnskatt och RUT-avdrag – låt de rika betala.  
• Tjänstledigt och ekonomiska incitament för sjukvårdsutbildade som har valt att jobba med annat, men som kan tänka sig att tillfälligt eller mer långsiktigt jobba i vård eller omsorg.
• Stoppa dränering av resurser genom marknadslösningar i vården – ta omedelbart över all privat, vinstdrivande verksamhet i offentlig ägo. Styr om från marknadstänk och byråkrati till vård. Nej till New Public Management och ”Just-in-time”.
• Förstatliga läkemedelsbolag, produktion av skydd och medicinsk utrustning för en planering av verksamhet efter akut behov idag och efter samhällets långsiktiga behov.
• Riv upp oroande inskränkningar i demokratiska rättigheter som riskerar att permanentas – försvara strejkrätten. Inför istället rätt för anställda att arbeta hemifrån alternativt att vara lediga med full lön i områden med virusutbrott.
• Stäng skolor, åtminstone i områden med smittspridning i samhället – med bibehållen fritidsverksamhet för barn med föräldrar med samhällsbärande jobb inom t ex vården och för barn som särskilt behöver det.
• Inga uppsägningar eller lönesänkningar med coronaviruset som ursäkt. Facklig vetorätt mot varsel och organisationsförändringar. Nej till statligt stöd till storföretag med fulla kassakistor – statliga pengar ska gå till verksamhet och anställda. Stöd till småföretag, idrotts- och kulturbranschen istället för miljardbidrag till storbanker. Inför kortare arbetstid med full lön och fortbildningsmöjligheter om det uppstår brist på arbete.
• Kamp mot all rasistisk nationalism och sexism. Arbetarrörelsen måste stå för enighet, internationell solidaritet och självständig arbetarkamp mot klasspolitiken som låter arbetare drabbas medan storföretagen får miljarder.
• Stoppa tvångsutvisningar – amnesti för alla flyktingar. Omvandla alla uppehållstillstånd till permanenta – uppehållstillstånd kan inte baseras på inkomstförsörjning när ekonomin krisar.
• Flygindustrin och andra fossilindustrier är inte hållbara även efter ett coronautbrott. Använd krisen för att förstatliga flygbolag, vidareutbilda anställda och ställa om till hållbara transporter. Gratis kollektivtrafik är redan tillfälligt infört på Stockholms bussar och bör utvidgas till hela sektorn. Påbörja genast en liknande klimatomställning vad gäller matproduktion, varuproduktion, energisystem, gruvnäring med mera.
• Avskaffa kapitalismens vinstjakt, rovdrift på människor och natur, toppstyrning och hemlighetsmakeri, som har gett viruset fritt spelrum och lagt grunden för dagens kris.
• Demokratisk socialistisk planering av ekonomin, där människors hälsa och välmående och ett hållbart förhållande till naturen prioriteras framför vinstintressen hos en liten superrik maktelit.