Ett socialistiskt krigsmotstånd: 6 frågor och svar

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Den ryska arméns invasion av Ukraina skördar liv och tvingar hundratusentals på flykt. Den svenska regeringen, med stöd av högern, svarar med att skicka vapen och krypa ännu djupare in i Natos famn. Vad säger socialisterna?

Helgen 26-27 februari såg flera allvarliga vändpunkter i kriget. Hårda strider pågick och UNHCR varnade för att 5-7 miljoner kan tvingas fly. Putin hotade med att Ryssland har kärnvapen. Västmakterna har i princip uteslutit Ryssland ur finansvärlden. Tysklands socialdemokratiske regeringschef Olaf Scholz sa att landets militärutgifter ska ökas till två procent av BNP, till över 800 miljarder kronor. EU skänker Ukrainas regering 450 miljoner euro (fem miljarder kronor) att köpa vapen för. En rad regeringar lovar vapen och militär utrustning, däribland Sverige. För första gången sedan 1939 skickar Sverige vapen till ett krig.
Socialdemokratiska vänsterdebattörer som Daniel Suhonen öppnar för att Sverige likt Finland ska skaffa en Nato-option – en kölapp för att gå med i Nato.
Förändringarna sker i en handvändning, som en gigantisk chockdoktrin, alltså en stor händelse som utnyttjas för att driva igenom en drastisk kursändring i kapitalets intresse. Vänstern, arbetarrörelsen och alla som är emot kriget behöver en demokratisk diskussion om dessa frågor.

Vad kan stoppa krig?

Den ryska invasionen har inte gått så lätt som Putin hoppats. Motståndet i Ukraina är massivt, inklusive lokala försvarsgrupper. Demonstrationerna i Ryssland mot kriget har vuxit. I Berlin samlades uppemot en halv miljon mot kriget.
Prioritet för arbetar- och fredsrörelsen internationellt, samt vänstern överallt, är att ge humanitärt stöd till befolkningen i Ukraina och maximalt stöd till krigsmotståndet i Ryssland självt. Missnöjet mot Putins regim var omfattande redan innan kriget. Krig och krigshets har genom historien stoppats av massrörelser, revolter och revolutioner, från den ryska revolutionen 1917 som ledde till slutet för första världskriget till USA:s reträtt från Vietnam där motståndet mot kriget i USA blev avgörande.

Vad har lett till kriget?

Vladimir Putin är en skoningslös despot, beredd att krossa all opposition och att utvidga sin maktsfär till Ukraina, Belarus, fler grannländer och krigszoner, som i Syrien. Putins regim är ett resultat av flera decennier där det globala kapitalet fått härja i stort sett fritt. Det stalinistiska systemet kollapsade och ersattes av kapitalistiska oligarker. För en tid verkade Putin och Väst samarbeta. För folken i före detta Sovjet betydde det drastiskt sänkt levnadsstandard, inklusive kortare livslängd.
Samtidigt byggdes nya imperialistiska motsättningar upp. Det innebär global maktkamp – strider om strategiska områden, resurser och ekonomi, det som idag kallas geopolitik. Dagens värld domineras allt mer, politiskt och militärt, av det nya kalla kriget mellan USA-imperialismen och Kinas imperialism. I denna världsuppdelningen har Kina och Ryssland knutits närmare. Det är en förklaring till att Putin tror sig ha kraft att slå till så hårt. Putin räknade med att USA-imperialismens relativa försvagning efter Irak, Afghanistan, finanskrisen och det nya kalla kriget skulle ge honom utrymme, som skedde i Syrien. Men kriget på marken har inte utvecklats som han trodde och Väst har svarat hårdare. Insatserna har därför ökat.
Krigets offer är Ukrainas befolkning, medan ansvaret ligger på det globala kapitalistiska system som skapat Putin och de hårdnande imperialistiska motsättningarna.

Har Nato ändrat karaktär?

Nato är den krigsallians som bombade befolkningen i Serbiens huvudstad Belgrad i över 70 dagar 1999, som även bombade Libyen 2011 och som ledde kriget i Afghanistan från 2015. Dessa krigsinsatser gömdes bakom fraser om demokrati och nationsbyggande. Men lika lite som kriget i Irak öppnade bomberna vägen för demokratiska rättigheter. Resultatet är tydligast i Afghanistan, Natos krig ledde inte till fred utan till att talibanerna kom tillbaka till makten och till en hungrande befolkning. I Libyen resulterade Natos bombkrig, med svenskt deltagande, i att den folkliga revolt som följde efter revolutionerna Tunisien och Egypten 2011 kvästes.
Socialister idag måste kämpa mot Putins krig och samtidigt fortsätta att vara emot Nato, som leds av USA-imperialismen och agerar i dess intresse samt är drivande i den globala militära kapprustningen.

Kommer vapenleveranser, svenska eller från andra stater, att säkra fred och frihet?

USA har de senaste 12 månaderna skickat vapen för en miljard dollar (9 miljarder kronor) till Ukraina. Nu tillkommer drönare från Erdoğans Turkiet, missiler från Tyskland och pansarskott från den svenska militären. Den svenska militären har sedan tidigare utbildat ukrainska soldater. Den finska riksdagen och danska folketinget har enhälligt beslutat att skicka vapen.
Att regeringar nu skickar vapen till Ukraina sker inte av humanitära skäl. Att det inte är humanitet som styr Västmakterna visas också särskilt i Afghanistan. Militära insatser prioriterades under 20 års insatser, med förödande resultat.
De vapen som nu skickas kan möjligen bromsa den ryska attacken, men få tror att det kan avgöra kriget. Det är inte troligt att Västmakterna kommer att sätta in flygvapen och soldater, vilket skulle skapa ett storkrig. Men trycket kommer att växa för upptrappade insatser. Krig handlar också om vilka som kontrollerar vapnen och fattar besluten, att ha demokratisk kontroll av militären.
Att en massiv opinion vill få stopp på krigets fasor gör att regeringarna initialt kan få stöd och uppslutning bakom leveranserna, vilket de kommer att använda för snabbt driva igenom nya påslag till militären samt fortsatt Nato-expansion.

Krigets offer är Ukrainas befolkning.

Hur ska Ukrainas befolkning försvara sig?

President Zelenskyj är en populistisk högerpolitiker som inte representerar det ukrainska folkets intressen. Hans regering har sänkt skatten för storföretag medan levnadsstandarden för de flesta arbetare fortsatt att sjunka.
Många ukrainare vill ha ett folkligt försvar, och tusentals har mobiliserats, inklusive med hemmagjorda vapen. Flera videofilmer visar hur folk appellerat till ryska soldater att inte skjuta och stridsvagnar har vänt.
I den fruktansvärda prövning som det ukrainska folket nu står inför finns trots nöden vägen till en fortsatt politisk kamp, att ta saken i egna händer och ur de försvars­kommittéer som nu är nödvändiga fortsätta kampen för att stoppa vad som verkar bli en rysk ockupation. Det kräver demokratisk organisering och samordning underifrån. Ett Natostyrt Ukraina är inte heller ett demokratiskt eller rättvist alternativ.

Har arbetare och fattiga gemensamma intressen med regeringar, kapital och militär?

Staten är inte neutral, utan i slutänden ett redskap för den härskande klassens (kapitalisternas) intressen. Socialister varnar för att upprustad militär och polis kommer att användas mot arbetarkamp och massprotester inom det egna landet.
Utrikespolitiken är en fortsättning på inrikespolitiken. Tyvärr har flera vänster- och arbetarpartier genom historien gett stöd till krig och krigsinsatser, med resultatet att de därmed också legitimerat högerpolitik och försämringar i det egna landet.
Arbetarrörelsen växte fram i kamp mot militarism och krig. Att den svenska arbetarrörelsen med parollen ”Ned med vapnen” lyckades stoppa planerna på krig mot Norge 1905 är ett lysande exempel. När S-ledningen lovade borgfred (stöd till högerregeringen) när första världskriget bröt ut 1914 svarade vänstern och ungdomsförbundet med en kampanj mot kriget.

För en antikrigs- och antiimperialistisk rörelse mot kriget

För socialister är utgångspunkten alltid, även i krig, vad som gynnar arbetare, fattiga och vanligt folk. Arbetarrörelsens bästa traditioner är att stå emot krig och militarism, att ha en självständig linje – inte alliera sig med högern, kapital och stat.
Socialister stödjer protesterna mot kriget på hemmaplan i Ryssland, massprotester internationellt och en global arbetarblockad mot Putins krigsmaskin, vilka tillsammans kan ha störst effekt.
Oavsett krigsutvecklingen den närmaste veckan påverkas allt och alla: medvetenhet, maktförhållanden och ekonomi för en lång tid framåt. För alla som är emot kriget gäller det att analysera och mobilisera mot kriget och det globala kapitalistiska systemet.