Ett uppenbart misslyckande

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Enligt statsminister Stefan Löfven i SVT:s Agenda den 14 juni är den svenska coronastrategin inte ett misslyckande. Men att regering och myndigheter inte har lyckats uppnå strategins mål – att skydda de sköra och äldre – är som Offensiv tidigare har skrivit ett uppenbart misslyckande. 

Att statsministern dessutom hävdade att den ”strukturella bristen i äldreomsorgen inte har med strategin att göra” är en ännu mer beklämmande undanflykt än den tidigare; att regeringen och Folkhälsomyndigheten inte var medveten om bristerna i äldreomsorgen när strategin utformades. 
”Det börjar bli allt tydligare att det här landet inte har varit byggt för att klara en kris: Beredskapslagren som inte fanns, virrigheten mellan stat och regioner, om äldreomsorgen som aldrig fick skyddsutrustning samt marknadsstyrningen som fyller hemtjänsten med osäkra arbeten och om sjukvård som går på knäna, samtidigt som privata läkarmottagningar fortfarande erbjuder rika kunder bröstförstoringar – mitt i pandemin”, som Aftonbladet skrev i en ledarkommentar den 15 juni. Men angav inte skälet till detta: Det borgerliga systemskiftet och dess omfördelning från välfärd och arbetarhushållen till börsbolag och rika. 

Coronakrisen har blottlagt marknadspolitikens misslyckande, särskilt inom äldreomsorgen, samt behovet av en snabb utbyggnad av vård och omsorg i offentlig regi utan vinstsyfte.
För att hejda krisen behövs massiva offentliga satsningar på samhällets alla områden, vilket bara kan bli möjligt med en politik som låter de superrika, storföretag och banker betala för den upprustning som brådskar. Det är en politik som är rakt motsatt januariavtalets och regeringens strävan att blidka ”näringslivet” och nå uppgörelser med högeroppositionen. 
Världsekonomin står inför ett BNP-fall på 5,2 procent i år och världshandeln kan minska med uppemot 30 procent, något som riskerar att slå särskilt hårt mot den svenska ekonomin som är betydligt mer exportberoende än många andra länders ekonomier. Den ljusning som regering, bankekonomer och Riksbankchefen nu säger sig skönja kan därför bli kortvarig. 

”Krisen på arbetsmarknaden blir långvarig. Vår bedömning för år 2020 och 2021 visar på en fortsatt dramatisk ökning av arbetslösheten. Antalet inskrivna arbetslösa bedöms överstiga 600 000 i början av nästa år. Långtidsarbetslösheten väntas i sin tur öka till historiskt höga nivåer”, larmade Arbetsförmedlingen i tisdags. 
Det ”gamla normala” kommer aldrig tillbaka. 
Regeringens och Riksbankens finans- och penningpolitiska åtgärder har dock gett börskurserna en väldig stimulans. Mitt i denna djupa kris har ”återhämtningen varit anmärkningsvärd på Stockholmsbörsen. Coronapandemins effekter bidrog till historiska börsras i februari och första halvan av mars. Men redan den 23 mars vändes minus till plus” (SvD Näringsliv den 9 juni).
Att finanskranarna har skruvats av har gett kapitalisterna en ännu större tillgång på billiga pengar som nu placeras i ”en överköpt börs, som för stunden drivs av extrem girighet”, tvingas till och med Swedbanks aktieanalytiker att erkänna. Denna girighet är en rakt igenom parasitär jakt på snabba cash.
Börsfesten är en provokation som klär av kapitalismen. 

Orsaken till varför coronapandemin utlöste en så djup global kris är kapitalismens upptrissade och allt mer kortsiktiga vinstjakt samt det påföljande globala racet mot botten vad gäller löner, arbetsvillkor och miljöföreskrifter. I sin iver att skydda kapitalismen blev regeringarnas första respons, med början i diktaturens Kina, att mörklägga och negligera faran.
När detta inte längre var möjligt tvingades regeringarna, den svenska var inget undantag, att vidta åtgärder och utforma smittskyddsstrategier. Men då hade smittan redan fått fäste och varje åtgärd som strategierna innehöll underminerades av kapitalismens vinstintresse samt de brister och kaos som den nyliberala politiken har orsakat samhället. 
Den nödvändiga omställning på samhällets alla områden som krisen har gjort akut kan endast bli möjlig genom en organisering och kamp för att avskaffa kapitalismen och forma ett socialistiskt samhälle där rikedomar och resurser är kollektivt ägda och gemensamt förvaltade för att möjliggöra en hållbar produktion och konsumtion.