Ett växande blåbrunt hot

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I ett försök att med hjälp av moderata stödröster bli kvar i riksdagen efter nästa val har de krisande Liberalerna beslutat att ansluta sig till det blåbruna blocket och lämna januariavtalet efter höstens budgetförhandlingar.  

Om valet 2022 resulterar i att de blåbruna vinner och en ny högerregering bildas kommer den att styra på nåder av det rasistiska Sverigedemokraterna.
De blåbruna förenas i nationalism och strävan att så rasistisk splittring. Den gemensamma kravlistan innehåller en rad krav som innebär en hårdare batongpolitik, mer marknadspolitik och nya inskränkningar i arbetsrätten samt Nato-anslutning och ny kärnkraft.

Högerns och ”näringslivets” omfamning av det rasistiska högerpartiet SD har gått snabbt. Eller som Sveriges Radios Tomas Ramberg skriver i en kommentar den 31 mars:  
”Så sent som 2019 ansåg alla de borgerliga partierna att Sverigedemokraterna var ett extremt parti som man inte kan samarbeta med, framför allt inte om regeringsmakten. De buntade ihop SD med V och kallade dem ’ytterlighetspartier’. Det var därför Centern och Liberalerna drev in i januariavtalet med regeringen att ’Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen’”.
Det hindrade dock inte Vänsterpartiet från att lägga ned sina röster och släppa fram en regering som vilade på det arbetarfientliga januariavtalet. Ett svek som nu följs av att Vänsterpartiet blir allt mindre systemkritiskt och inomkapitalistiskt i hopp om att efter nästa val kunna få regera tillsammans med Socialdemokraterna.

En ny högerregering kommer att styra på nåder av SD.

Efter Alliansens sammanbrott och januariavtalet var det endast en fråga om när, inte om, M och KD skulle öppna dörren på vid gavel till SD och forma ett nytt blåbrunt block. Detta högerblock och en eventuell ny M-ledd regering framställs nu som ett försvar av demokratin mot den ”ytterlighet” som Vänsterpartiet, särskilt i egenskap av stödparti till Socialdemokraterna, påstås representera.
Det gick heller inte många dagar innan statsminister Stefan Löfven hukade inför högerns kampanj och sa sig ångra sitt uttalande, i en intervju i Dagens Nyheter den 30 mars, om att han ”aldrig uppfattat att VPK (dagens Vänsterparti)  inte stod upp för demokratin”.  
Det var ett uttalande som följde efter det att han först, i berömmande ordalag, skildrat Socialdemokraternas långa mörka historia av hets mot kommunister och andra vänsterkrafter. Det stoppade dock inte högern och de borgerliga pressdrakarna från att anklaga Löfven och Socialdemokraterna för att inte kunna ”skilja på demokrati och diktatur” (moderaten Gunnar Hökmark i Expressen den 31 mars).

Genom att låta kommunistspöket gå igen försöker högern dölja sin egen odemokratiska historia och dagens samarbete med ett rasistiskt parti som har nazistiska rötter som vill begränsa rösträtten till endast svenska medborgare, och som öppet hyllar auktoritära regimer som den i Ungern.
Den upptrappade statliga rasismen, skuldbeläggning, ”svenskhet” och reaktionära politik som de blåbruna aviserar rymmer ökad repression och attacker på demokratin, i likhet med vad som sker i de kommuner som de blåbruna styr.

Hotet mot demokratin kommer från högern och det kapitalistiska systemets kris. Det är genom arbetarnas organisationer och kamp som de demokratiska rättigheterna har vunnits och försvaras.
Dagens kamp för demokrati är därför också en kamp mot kapitalism och alla former av högerpolitik, och för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse i form av  demokratiska kämpande fack och ett nytt arbetarparti med en verkligt rödgrön politik för genomgripande och hållbar samhällsomställning.