EU-förslag om minimilöner – varning för lönedumpning

av Louise Strömbäck & Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Kraftigt ökade priser medan lönerna sitter fast i låga treårsavtal. Lönedumpning i flera branscher, särskilt byggen och transporter. EU:s förslag om minimilöner är ytterligare ett hot mot löner och villkor. Facken behöver ställa om till strid för högre löner.

På ytan sägs EU-förslaget handla om att höja lönerna för löntagare som har fått sämre villkor. Men LO har med rätta varnat för att:
”Med lagstadgade minimilöner är risken stor också att arbetsgivarna skulle hänvisa till minimilönen och inte vilja betala ett öre mer. På så vis riskerar det ’lönegolv’ som EU satt att istället bli ett ’lönetak’. I Sverige skulle det innebära risk för sänkta lägstalöner. Dessutom skulle intresset för att gå med i facket eller, för arbetsgivarnas del, en arbetsgivarorganisation, minska eftersom politikerna tagit över lönebildningen.”
Fackförbundet Unionen visar med exempel: ”Enligt statistik från Eurostat har de flesta länder en minimilön som består av mellan 39% och 69% av medianbruttoinkomsten. (…) Om det svenska förhållandet mellan minimilönen och medianbruttoinkomsten skulle ligga på 60% innebär det att minimilönen kan hamna på 12,500 kr per månad som lägst, åtminstone i teorin.”

Svagheten med de svenska fackens opposition är att de utgår från att allt är bra i Sverige och behandlar ”arbetsmarknadens parter” som en enhet, när det faktiskt handlar om arbetsgivare gentemot fackföreningar. När de gemensamt kallas arbetsmarknadens parter framstår det som att de är av samma åsikt, när det egentligen handlar om att arbetsgivarorganisationerna bara vill behålla den så kallade svenska modellen på grund av de fackliga ledningarnas medgörlighet och att avtalen innebär fredsplikt.
De treåriga löneavtal som slöts 2020 är ett tydligt exempel. Med dagens höga inflation får de flesta löntagare reallönesänkningar, men hittills har alla fackliga ledningar sagt nej till att säga upp avtalen när ett år återstår. Modellen med kollektivavtal fungerar bara så länge som det finns radikala förhandlare och ett tryck underifrån för att få igenom förändringar.
Även EU-förslaget om minimilön behandlas enbart med uttalanden och utredningar, senast på LO-kongressen. Att organisera stormöten och protester, det som skulle behövas till att börja med, finns med i facktopparnas verktygslåda.

Nu i höst har EU beslutat om att införa minimilöner i hela unionen. Idag har 21 EU-länder en minimilön enligt lag. Lägst har Bulgarien, 332 euro (3,300 kronor), medan Tyskland och Belgien har kring 15,000 kronor och Luxemburg strax över
20,000. De nordiska EU-länderna, liksom Italien och Österrike, har inte minimilöner då lönerna sätts i avtal mellan fack och arbetsgivare.
Tidigare har den svenska regeringen och riksdagen sagt bestämt nej till införande av minimilöner i Sverige. Men efter att EU-kommissionen kom med ett ”kompromissförslag” – en formulering att minimilöner inte är tvång där det finns kollektivavtal – ändrade Sveriges regering åsikt direkt. 
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) gav argumentet att ett ja innebär en större möjlighet att påverka processen. Argumentet håller inte, lika lite som i alla andra frågor där svenska regeringar snabbt har rättat in sig i EU-leden.
LO pekar i en kommentar på att ”EU-kommissionen inte alls erbjuder ett vattentätt skydd” eftersom ”Förslaget innehåller också regler om att minimilönenivåerna ska vara ’rimliga’ och att en nationell myndighet varje år ska rapportera nivån på de kollektivavtalade lönerna och om de når upp till kravet på rimlighet till Kommissionen”.

Minimilöner i EU:s version innebär hårdare statlig styrning av lönerna. Regeringar och myndigheter som idag gör stora nedskärningar i välfärden kommer inte att tveka att sänka lönerna om de kan.
Systemet innebär också möjligheter för arbetsgivare att ännu mer än idag använda låga löner i andra länder för att pressa lönerna och att använda arbetskraft från länder med låga minimilöner. Lönedumpningen kan utökas. 
Arbetare och fack kan aldrig lita på staten eller EU. Både avtalsrörelser och krav på kraftigt höjda minimilöner kan användas för att höja lönerna. Men det kräver mobilisering underifrån och facklig demokrati. 
Idag har fackens medlemmar inget att säga till om i löneförhandlingarna. Ofta offras villkor för att andra ska kunna införas. Här är det däremot inte staten som ska gå in och påverka, utan fackets medlemmar som måste kämpa mot den fackliga byråkratin och för sina egna rättigheter.