EU:s senaste toppmöte i förra veckan bekräftade bilden
av ett EU i kris. Österrikes förbundskansler Wolfgang Schüssel,
som var värd för mötet, menade att EU nu måste resa
frågan: ”Vad, var och varför?” Men han kunde lika
lite som någon annan ge något svar om vart EU är på väg.
”Toppmötet slutade i alla fall inte i något praktgräl
som tidigare möten, vilket är positivt”, sade en EU-byråkrat
till EUobserver efteråt. Anledningen till detta var att alla svåra
beslut sköts på framtiden.
När det gällde exempelvis EU:s konstitution eller författning
enades toppmötet om en förlängd tankepaus i väntan
på att val ska äga rum i Frankrike och Nederländerna.
En stor majoritet sade nej till EU:s konstitution i de folkomröstningar
som hölls i dessa två länder. Nejen i Frankrike och Nederländerna
kastade EU in i en förtroendekris som man ännu inte överkommit,
och inte kommer att kunna göra heller.
Vad EU-toppmötet beslutade, i vaga ordalag, var att en ny konstitution
ska arbetas fram och kanske bli klar 2008 eller 2009. I stort sett handlar
det bara om en förlängd tankepaus eller tid för återhämtning. ”EU
ska sova på saken” som den polske premiärministern anmärkte
i ett försök att vara rolig.
Vad gäller EU:s fortsatta utvidgning sades bara att den ska fortsätta
och att för dagen ska inga nya villkor ställas på Turkiet.
Av så kallade geopolitiska skäl (Turkiets läge) och till
följd av ökade motsättningar mellan olika imperialistiska
block och länder är EU mån om att inte stänga några
dörrar till ett framtida eventuellt turkiskt medlemskap.
”Trots gemensamma skrivningar var oenigheten påtaglig på förra
veckans EU-toppmöte. Länder som Frankrike och Tyskland är
avoga till ett framtida turkiskt medlemskap. Nya medlemmar i öst
klagar över B-lagsstatus. Samtidigt talar alla sig varma för
att EU måste visa resultat för att vinna ett ökat förtroende
bland medborgarna. Inte minst gäller det sociala rättigheter.
Men sådana kan och ska inte EU ge”, skrev Svenska Dagbladet
i en ledarkommentar 19 juni.
Men vad ska EU göra för att visa ”resultat”? EU:s
kris är en följd av den europeiska kapitalismens långvariga
stagnation, som fortsatt trots Lissabonprocess, östutvidgning och
EMU (den ekonomiska och monetära unionen). Detta tillsammans med
bristen på folkligt stöd och förankring gör att
det inte finns något ljus i EU-tunneln. Pessimismen hos EU:s ledare är
påtaglig trots att konjunkturen nu vänt uppåt, men denna
märks främst i företagens vinster. De europeiska storföretagen
gör rekordvinster samtidigt som lönerna pressas nedåt.
Den europeiska kapitalismens försvagning är visserligen en
faktor som tvingar EU:s regeringar att försöka hålla
samman gentemot både konkurrenter på världsmarknaden
och arbetarna. Men samma ekonomiska försvagning har tenderat att
fördjupa motsättningarna mellan EU-länderna och de olika
nationella regeringarna.
EU:s impopularitet beror på den politik som förts, vilken
fött sin egen reaktion i form av massprotester och generalstrejker,
senast i Frankrike mot CPE-lagen.
Men det enda som EU-ledarna är överens om är att det ska
bli mer av samma politik och att EU måste bli en mer aggressiv
aktör på världsarenan, symboliserat i att EU beslutat
skicka 2 000 soldater till Kongo-Kinshasa.
”EU ska och kan inte ge några sociala rättigheter”, skrev
Svenska Dagbladet. Kan det sägas tydligare: EU är ett kapitalistiskt
block, ett redskap för etablissemanget mot arbetare och fattiga.
För att skrota EU krävs att arbetare och unga förenas
i en alleuropeisk revolt för att riva ner de murar som EU byggt
mot flyktingar och de barriärer man satt upp för att förhindra
gemensam kamp.
•
Skrota kapitalets EU/EMU – för ett socialistiskt Europa i
en socialistisk värld.
