EU-parlamentets skärpning räcker ingenstans

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

EU-parlamentet antog den 6 oktober krav på minskade utsläpp av koldioxid till 2030 med 60 procent jämfört med 1990 års nivå. Det är en viss ytterligare skärpning av EU-kommissionens eget förslag på en ”grön giv” som redan den innebär en skärpning av dagens delmål på 40 procent minskade utsläpp till 2030 till 55 procent, tillsammans med ett lag om klimatneutralitet (noll i nettoutsläpp) 2050. 
Men som Greta Thunberg och andra unga klimataktivister redan har genomskådat är båda förslagen ”ett fusk med siffror som stjäl vår framtid”.

Enligt den jublande Jytte Guteland (S), som har samordnat den vinnande koalitionens majoritet i EU-parlamentet, är skärpningen jämfört med EU-kommissionens något större än 5 procent, då denna räknar in den upptagning av koldioxid som görs av kolsänkor. Parlamentets majoritet kräver vidare att lagen om klimatneutralitet även ska vara bindande för alla enskilda EU-länder. De vill dessutom ha negativa utsläpp efter 2050 och att planer utarbetas för ett ännu opreciserat delmål för år 2040.
Hur mycket av denna skärpning som återstår efter EU:s miljöministermöte den 23 oktober och sedvanliga kompromissförhandlingar mellan parlamentet och ministerrådet återstår att se. Men redan EU-kommissionens förslag till ”handlingsplan” för en grön giv (Green New Deal) som lades fram den 4 mars kan tyckas ambitiös. Den talar vackert om att ”öka den effektiva resursanvändningen med en ren, cirkulär ekonomi”, som även återställer den biologiska mångfalden och minskar föroreningar.

Men, som till exempel den förre grekiske finansministern Yanis Varoufakis och David Adler har konstaterat i en artikel i The Guardian är EU:s gröna giv ”en kolossal övning i greenwashing”. 
Medan EU satsade 4 200 miljarder euro för att rädda Europas finanssektor är den summa som nu föreslås på 1 000 miljarder utslaget över tio år för att rädda klimatet ”mestadels rök och illusioner”. 
Det är pengar som dessutom mest handlar om medel som skiftas från redan befintliga EU-fonder och uppvärmda löften om att mobilisera kapital från den privata sektorn. 
Inte heller kommer EU:s förlitan på marknadsekonomiska metoder som utsläppshandel och negativa utsläppsteknologier förenade med ”business as usual” att fungera.
Som Greta Thunberg och tre andra unga klimataktivister från Fridays for Future – Luisa Neubauer, Adélaïde Charlier och Anuna de Wever van der Heyden – skriver når heller inga av de föreslagna målen för minskning av koldioxidutsläppen för EU till 2030, vare sig 55, 60 eller ens 65 procent, tillräckligt långt för att klara Parisavtalets mål om en global uppvärmning under 1,5 °C eller ens ”väl under 2 °C”.

De fyra påminner om det absurda i att räkna målen att minska utsläppen från 1990. Från EU-kommissionens mål om minskade territoriella utsläpp med 55 procent ska alltså de 23 procent som redan har minskats sedan 1990 räknas av. 
En stor del av de minskade utsläpp som redan har skett inom EU beror dessutom på den industriproduktion som har outsourcats till andra delar av världen, men sedan importeras och konsumeras här. 
I Sverige, påpekar de, har utsläppen sänkts med 27 procent sedan 1990. Men om det totala konsumtionsindexet (importerade varor tillverkade utanför landet) samt internationell luftfart och sjöfart (alltid exkluderat i de officiella internationella rapporterade siffrorna) inkluderas har Sveriges utsläpp inte minskat alls. De har bara gömts undan med kreativ koldioxidredovisning enligt den metod som används i både Europa och hela världen. 

Sveriges utsläpp har inte minskat alls. De har bara gömts undan med kreativ koldioxidredovisning.

EU:s mål tar heller ingen hänsyn till löftet att ge låg- och medelinkomstländer en chans att bygga en del av den infrastruktur som vägar, sjukhus, rent dricksvatten, skolor, el och så vidare som redan finns i rikare länder. 
Även tanken om att halvera utsläppen till 2030 räknat från 2010 (inte EU:s baslinje för 1990) bygger på en koldioxidbudget som bara ger oss 50 procents chans att ligga under 1,5 °C. Detta bygger dessutom på att ekosystemen, haven, polarisarna och permafrosten förblir stabila och inte korsar tippunkter som utlöser återkopplingar. 
Oddsen inkluderar inte heller redan en uppvärmning som göms av giftig luftförorening och kan vara så hög som 0,5–1,1 °C. De förlitar sig i skrämmande hög grad på framtida avlägsnande av enorma mängder koldioxid från atmosfären med tekniker som mycket osannolikt finns i den skala som antas i tid. 50 procents chans är i verkligheten mycket mindre än så.

Enligt beräkningar av professor Kevin Anderson (en av världens mest kända klimatforskare) och klimatforskaren Isak Stoddard skulle Parisavtalets mål om att begränsa temperaturökningen till väl under 2 grader (med över 66 procents sannolikhet) och helst 1,5 (med under 33 procents sannolikhet), kräva helt andra ambitionsnivåer.
Det skulle med dagens återstående koldioxidbudgetar kräva:
• en årlig minskning av EU:s utsläpp som stiger till 10 procent år 2025 och därefter till 20 procent per år,
• en minskning med 70 procent till 2030 jämfört med 2018 års nivå,
• koldioxidfri energi 2035-40 i alla sektorer, inklusive luftfart och sjöfart.
Att skillnaden till andra analyser är så stor är enligt Kevin Anderson och Isak Stoddard dels att de tar hänsyn till klimaträttvisan i förhållande till fattigare länder, dels att de inte litar på att använda ”negativa utsläppsteknologier” i en massiv planetär skala. 

I ett upprop adresserat till EU:s makthavare som har undertecknats av tusentals forskare, aktivister och kändisar skriver Greta Thunberg, Luisa Neubauer, Adélaïde Charlier och Anuna de Wever van der Heyden att de naturligtvis välkomnar hållbara investeringar och politik, men att ”vi står inför en existentiell kris, en kris som vi inte kan köpa, bygga eller investera oss ut ur. Att sträva efter att ’återställa’ ett ekonomiskt system som i sig eldar på klimatkrisen för att finansiera klimatåtgärder är lika absurt som det låter. Vi behöver ett nytt system.”
Det säger sig självt att vi nu står inför ett historiskt race mot tiden innan oåterkalleliga tippunkter nås i vårt förhållande till naturen, som knappast kan klaras utan en revolutionär och socialistisk omvälvning av dagens ekonomiska, sociala och politiska system. 
Först med sådana förutsättningar på planetär skala kan den radikala omfördelning av makt, ägande och konsumtion ske från rika till fattiga och en övergång förverkligas som bygger på en demokratisk planerad hushållning.