EU/Turkiet-muren byggde fångläger

av Sigbritt Herbert

Vi talar om flyktingkrisen 2015 som om den var en engångsföreteelse, som om det inte finns någon flyktingkris idag. ”Flyktingkrisen” då var att vi i Europa plötsligt fick syn på en vardag i andra delar av världen, människor som i tusental flyr undan krig och oroligheter.

För drygt tre år sedan upprördes folk i Europa över att så många drunknade på väg till Europa i överfulla, sjöodugliga båtar. EU-ledarna började då förhandla med Turkiet för att få färre personer att söka sig över Medelhavet.
Enligt avtalet skulle alla nya ”irreguljära migranter” som kom till Grekland efter den 20 mars 2016 skickas tillbaka till Turkiet. Asyl­ansökan skulle behandlas av Grekland i samarbete med UNHCR (FN:s flyktingorgan). För varje syrisk flykting som återsändes till Turkiet skulle en syrisk flykting vidarebosättas i ett europeiskt land. I gengäld skulle EU ge stöd till Turkiet för att hjälpa flyktingar i landet samt ytterligare pengar som tack för hjälpen. Det här gjorde man naturligtvis för att köpa sig fri från att ta emot flyktingar.

Resultatet har blivit dels att EU:s regeringar kan, som den svenska gör, säga att ”nu kan vi hålla antalet flyktingar på en rimlig nivå”, dels att tusentals personer är strandade i ”registreringscentra”, flyktingläger på de grekiska öarna.
EU-ledarna har uppnått sitt mål; att inte skapa säkra vägar till Europa som man sa, utan att få det att framstå som om flyktingsituationen är löst. Flyktingarna kommer ju inte i tusental till centrala Europa. Istället hamnar de i överfulla läger på de grekiska öarna. Ur flyktingarnas synvinkel är det ett sämre alternativ.
De grekiska myndigheterna har inte kapacitet att behandla alla asyl­ansökningar som det sades att de skulle. De har heller inte klarat av att ge flyktingarna humana villkor. Lägret Vathy på Samos byggdes för 648 personer – nu bor där över 4 100. Lägret Moira på Lesbos hyser i dag över 2 000 fler än vad lägret byggdes för. Människorna bor i enkla sommartält eller under plastpresenningar även vintertid. De sanitära förhållandena i lägren är under all kritik. Enligt Läkare Utan Gränser ligger sopor och avföring var som helst, även runt tälten.

Läkare Utan Gränser vårdar dagligen människor med åkommor som kan härledas till de osanitära förhållandena i lägren. Med tiden har psykosocialt stöd blivit allt viktigare. Den hopplösa situationen har lett till allvarlig psykisk ohälsa, även långt ner i åldrarna. Enligt Läkare Utan Gränser har vart fjärde barn i Moiralägret på Lesbos skadat sig själv, försökt begå självmord eller övervägt att göra det. Det gäller barn så unga som fem år. 
Även på det grekiska fastlandet finns det tusentals människor som anlänt efter avtalet med Turkiet skrevs under. En del lever i läger, men en del lever på gatan eller i övergivna hus. Alla har svårt att få tillgång till sjukvård. Läkare utan gränser arbetar också där med patienternas psykiska hälsa. En del behöver också rehabilitering efter tortyr.

Enligt regeringen är flyktingkrisen över och flyktingmottagande ligger på en hanterbar nivå. Men flyktingkatastrofen är inte över. Människor tvingas fortfarande fly undan konflikter och förföljelse. Och fortfarande kommer människor i tusental över havet. Över 5 000 har kommit sedan början av 2019, en siffra som för några år sedan skulle ha skapat rubriker, men som nu inte nämns alls. 
EU betalar diktaturer och fattiga länder för att ta hand om det man inte vill se. Man betalar Turkiet för att stoppa flyktingar. Man betalar Afghanistan för att ta emot de som flytt därifrån, trots att landet inte kan garantera säkerheten. 
Stäng de inhumana lägren i Grekland, återinför asylrätten, inför säkra och lagliga vägar för flyktingar in till Europa.