EU-VALET: Grön VÅG i VÄSTEUROPA

Ledare

Den ökande medvetenheten om allvaret i den snabbt fördjupade klimat- och miljökrisen och inte minst de globala klimatstrejkerna hade en stark påverkan på utgången av EU-valet i Västeuropa. I Tyskland fick de Gröna 20 procent och blev näst största parti. De Gröna firade även stora framgångar i Frankrike, Finland, Belgien, Nederländerna (Gröna vänstern) och i Storbritannien, där de Gröna gjorde sitt bästa val sedan 1989. Dessutom tycks Irlands Gröna parti, efter att ha lyckats särskilt bra i Dublin, återvända till EU-parlamentet för första gången på 20 år. Totalt kommer de Gröna få 71 mandat mot tidigare 52.

Den gröna vågen lyfte även Socialistisk Folkeparti och den mer vänsterinriktade Enhetslistan i Danmark. De högerextrema fick inte det stora valgenombrott som rasisterna hade hoppats på. Men i Ungern, Polen, Italien och Frankrike vann extremhögern och i Storbritannien det högerpopulistiska Brexitpartiet.

Trots att valdeltagandet blev det högsta på 25 år lyckades vänstern inte hålla ställningarna. I en rad länder straffades vänstern eller före detta vänsterpartier som grekiska Syriza för sitt bifall till EU-diktatens nedskärningar eller för att de har reducerats till stödpartier till S-ledda regeringar.
I Grekland gick regerande Syriza kraftigt tillbaka i EU-valet och de samtidiga lokalvalen, och nu väntar nyval. I Spanien gick vänstern (Podemos och IU, Förenade vänstern) starkt tillbaka. Sammantaget krymper vänstergruppen i EU-parlamentet (GUE/NGL) med drygt en fjärdedel från 52 ledamöter till 38-39.

I Östeuropa var det i huvudsak olika nationalistiska högerpartier som vann mandat. I Polen och Ungern segrade de regerande högerpopulistiska och auktoritära regeringspartierna PiS (Partiet för lag och rättvisa) och Fidesz. I Polen vann dock det nybildade oppositionspartiet Wiosna (Våren), som kan beskrivas som socialdemokratiskt, tre mandat.

EU-valets utgång förebådar såväl nya EU-kriser som fortsatt politisk turbulens i medlemsstaterna. Dagen efter EU-valet förlorade det som fanns kvar av Österrikes styrande koalition en förtroendeomröstning i parlamentet och landet ska nu regeras av en övergångsregering i väntan på ett nyval. För flera traditionella partier blev EU-valet en total valkatastrof. I Storbritannien gjorde det styrande högerpartiet Tories sitt sämsta val sedan 1832 och ”hela partiets framtid står nu på spel”, som utrikesminister Jeremy Hunt medgett. Tories, som endast fick 9 procent i EU-valet, förlorar hela 15 av de 19 mandat partiet har haft i EU-parlamentet och blir femte största parti. Även socialdemokratiska Labour gjorde ett mycket dåligt val. Både Liberaldemokraterna och det högerpopulistiska Brexitpartiet, valets vinnare, blev större än Labour.

I Tyskland blev EU-valet ännu ett stort bakslag för regeringspartierna kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD. I både EU-valet och det samtidiga valet i Bremen nådde SPD nya bottennivåer. I EU-valet fick partiet endast dryga 15 procent mot 27,3 procent 2014 och för första gången på 73 år blev inte SPD Bremens största parti. I tyska EU-valet blev de Gröna med sina 34 procent klart största parti bland de yngre väljarna (18-24 år); nummer två var CDU med 11 procent. Men även valresultatet i Tyskland återspeglar den polarisering som finns; det är alarmerande att det rasistiska AfD lyckades bli största parti i de östtyska delstaterna Brandenburg och Sachsen. Nya valförluster för SPD och CDU kan leda till att Angela Merkel avgår i förtid och koalitionen faller.

I Frankrike pekar rösträkningen mot att Marine Le Pens högernationalistiska parti Rassemblement National (Nationell samling, tidigare Nationella fronten) återigen blir störst i EU-valet, men med en betydligt mindre marginal till tvåan som denna gång blev president Emmanuel Macrons stukade parti LREM. Bland de yngre väljarna i Frankrike är emellertid de Gröna störst, enligt motsvarande VALU.

De etablerade partiernas kris och att vänstern ännu inte har vunnit massanslutning skapar ett politiskt utrymme för högerpopulism och nationalism. Dessutom har de etablerade partierna gått starkt åt höger och inte dragit sig för att kopiera högerpopulisternas politik och så rasistisk splittring. Endast enad kamp mot rasism och klassorättvisor samt en medveten gemensam strävan från vänstern, sociala rörelser och gräsrotsaktivister att forma ett nytt politisk alternativ – ett kämpande rödgrönt arbetarparti – kan bekämpa rasismen och slå tillbaka högerhotet.

Den gröna vågen som också har ett ”rött” systemkritiskt inslag ger kampen nytt hopp samt inte minst öppnar nya möjligheter att bygga den socialistiska massrörelse som krävs för att rädda klimatet och planeten. ■